För en breddad analys av amerikansk politik

Kategori: Valresultat (Sida 3 av 3)

Trump och det republikanska partiets djupa kris

Jag får tillstå att jag är lite medtagen. Bakom alla försök att vara sakligt analytiskt gnager oron över tillståndet i våra västerländska demokratier. Även om vårens primär- och partival kommer att bli en utdragen process står vi nu inför faktum. Donald Trump vinner allt mer sympatier bland amerikanska väljare. För ett halvår sedan skulle få av oss i vår vildaste fantasi trott att det var möjligt att han skulle kunna bli partiets kandidat, nu ter det sig allt mer sannolikt. Trots avsaknad av sakpolitiskt program, med en svart-vit och osaklig retorik kryddat med den ena oförskämdheten efter den andra har han lyckats tilltala väljare från i stort sett alla väljargrupper. Han har vänt upp och ned på de politiska villkoren och vunnit allt starkare stöd ju mer opassande saker han hävt ur sig. Inte ens senaste veckans bristande avståndstagande från personer från Ku Klux Klan fick väljarna att backa. Donald Trump kommer undan med allt. Så här står vi nu, ett par dagar efter Supertisdagen och måste acceptera att Trump faktiskt inte bara kan bli republikanernas kandidat utan faktiskt också USA:s nästa president.

Fortsätt läsa

Dela denna bloggpost

Socialism – inte längre ett skällsord i amerikansk politik

Nattens övertygande seger för Bernie Sanders markerar en ny tid i amerikansk politik. Sanders seger i New Hampshire (NH) var inte oväntad, men att han vann så övertygande var en ytterligare markering om att den energi han satt i rörelse inte kan avfärdas som enbart en nyck bland unga radikala. I NH vann Sanders även bland medelålders män och kvinnor i flera åldersgrupper. Med sin i det närmaste utklassning, visar han istället att han tagit höjd i sin kampanj. Även om det fortsatt är mest troligt att Hillary Clinton kommer att erhålla demokratiska partiets nominering och även om det är osannolikt att Sanders kommer att slå igenom på allvar bland afroamerikaner och latinos (som är starka Clintonganhängare) så kommer även de här väljargrupperna nu att börja lyssna på hans budskap.

 

the american wayDet märkvärdiga i detta är inte att en kandidat utmanar Clinton, hon är inte en så självskriven kandidat som vi ibland får bilden av här i Sverige. Det märkvärdiga är att det inte längre är otänkbart för amerikaner att lägga sin röst på en demokratisk socialist, att det inte längre är tabu att säga att den amerikanska vägen (the American way) inte nödvändigtvis är svaret på framtidens utmaningar.

 

 

Det som händer är unikt i amerikansk historia. Även om det tidigare har funnits starkt progressiva kandidater som utmanat etablissemanget (ex den ”radikale”  McGovern mot Nixon 1972), och även om det funnits socialistiska grupperingar (som J. Edgar Hoover och F.B.I.  jagade livet ur under 1940/50-talet) så har vi aldrig sett en presidentkandidat fånga människor med ett politiskt idéprogram av det här slaget. Ett program som vill revolutionera det amerikanska sättet att tänka kring staten, individen och välfärdssamhällets grundprinciper och efterlikna europeiska välfärdssystem. USA som alltid tidigare framställt sig i kontrast till övriga västvärlden med utgångspunkt i att landets framgång kunnat förklaras just med att staten varit frånvarande och i mycket begränsad utsträckning lagt sig i individens livsval. En princip som också har byggt på att de personer som inte lyckats, helt enkelt inte haft vad som krävts, men att de inte kunnat vänta sig av staten att träda in utan att man istället måste jobba hårdare. På flera sätt har detta gynnat entreprenörsandan och företagsamheten och gjort den amerikanska ekonomin stark, men det har också skapat stora orättvisor och djupa inkomstklyftor i USA.

 

mind the gapNu ser sig allt fler amerikaner jobba dubbla arbetspass och inte sällan med flera olika jobb, utan att få sin ekonomi att gå ihop. Medelklassen känner sig alienerade och utan den framtidstro som tidigare präglat denna grupp. Samtidigt som klyftorna ökat har även misstron mot Washington och vilka grupper politikerna där faktiskt arbetar för ifrågasatts. I kölvattnet av detta har helt plötsligt socialism som modell framträtt som en möjlig utväg också för USA. Det här är en makalös förändring som, oavsett Sanders fortsatta framgång eller misslyckande att nå partiets nominering, kommer att innebära stora förändringar i amerikansk politik för lång tid framöver. Det här valet kommer förändra de politiska villkoren och skaka om de två dominerande partierna oavsett vart det slutar och den gräsrotsrörelse som Sanders eldat liv kommer bli en stark kraft i detta, liksom motrörelser från andra kanten kommer pressa på etablissemanget utifrån sina perspektiv.

social mediaFörutom att förklaringarna till Sanders framgång ligger i den ovan beskrivna känslan av hopplöshet och en faktisk ekonomisk tuff situation för väldigt många amerikaner som hungrar efter alternativ, så kan en av förklaringarna till att socialism nu blivit rumsrent också ligga i den nya informationsåldern. Genom Internet och sociala medier har amerikaner öppnat upp sig mer mot omvärlden och genom det stora informationsflödet fått en annan bild av andra samhällen och politiska system. Amerikaner är inte kända för att i så stor utsträckning resa i världen och nyhetsbevakningen av övriga världen är ofta knapphändig. USA har länge varit sig själv nog, och inte undra på det. Där har funnits allt man behövt och amerikaner har kunnat spegla sig i en enorm framgång. I den tid vi nu befinner oss, där andra länder utmanar den amerikanska dominansen och det samtidigt öppnats upp för digitala mötesarenor, ”upptäcker” också många amerikaner med nya ögon omvärlden. Möjligheten att ”avdramatisera” ex nordiska välfärdsmodeller som många gånger i amerikansk media beskrivits som i det närmaste förtryckande system (i kontrast till det amerikanska) kontrasteras av en annan ”berättelse” på nätet. Jag vet inte, det är bara en tanke, men en tanke god som någon, i det brokiga landskap av analyser över vad som egentligen händer i det stora landet i väst.

Frida Stranne

Dela denna bloggpost

Iowa – inte så överraskande trots allt

karta IowaJag ser och hör journalister upprepa mantrat att ”alla” hade fel om Iowa och att  Sanders, Cruz och Rubio var ”stora överraskningar” som ”ingen förutsett” och jag blir lite beklämd över den svenska journalistikens kollektiva drev i denna fråga (med några få undantag). Visst fanns det ett tydligt uttryckt favoritskap riktat mot Trump och Clinton men det saknades inte experter som under veckan innan Iowa också förutsåg att just Cruz, Rubio och Sanders kunde gå starkt (ex varnade 40 procent av Politicos exertpanel för Cruz).

Ted Cruz kampanjarbete i Iowa var nämligen systematiskt och han lade ner mycket stora resurser där sista veckorna, något som också noterades av diverse bedömare, liksom att Trumps avhopp från den sista debatten lämnade en del frågetecken. Dessutom är den republikanska väljarkåren i Iowa i stor utsträckning kristet konservativ vilket talade till Cruz fördel. Sammantaget var det därför inte någon ”sensation” att Cruz vann.  Jag har också svårt att uppfatta Donald Trumps andra plats som något större slag mot hans kampanj, vilket man lätt får intrycket av i svensk media. Om man lyfter blicken något ovanför opinionsmätningarna (som alltid är oberäkneliga), var det snarare en seger att han, många olika saker till trots, lyckas placera sig så högt i en delstat som Iowa. Det var absolut en nedtonad och stukad Trump som framträdde i sitt tal på valkvällen och han hade säkert själv väntat sig en seger, men den förväntade vinsten i New Hampshire nästa vecka kommer boosta såväl hans ego som hans kampanj på nytt. En vinst i Iowa är för republikanernas del dessutom inte nödvändigtvis (t.o.m. sällan) något som krävs för en nominering. Jag tror fortfarande inte att Trump kommer att vinna partiets nominering, men att låta Iowa definiera analysen av hans kampanj är helt enkelt inte rätt. En eventuell förlust i NH kommer däremot förändra situationen.

RubioInte heller Marco Rubios framgångar kom från ingenstans. Vi har sett under den senaste tiden att Rubio gått sakta men säkert uppåt i opinionen och i bristen på en kandidat i det absoluta toppskiktet som partiet anser sig kunna leva med  (och väljare som anser att Trump/Cruz är halvgalna), så är det bara Rubio som har framstått som ”valbar”. Han har övertygat i de olika debatterna och successivt byggt upp en effektiv kampanj med ett tydligt budskap om ”a New American Century”. Rubio är dessutom ett politisk fullblod som genuint vill bli president och som har jobbat för just detta målet i många många år. Ända sedan jag såg Rubio första gången, har jag sagt att han en dag kommer att bli det republikanska partiets kandidat, Jag trodde däremot, när han aviserade sin kandidatur i somras, att det var ett val för tidigt denna gång eftersom han är något för ung och oerfaren (jmf Obama och kritiken mot honom). Men som valprocessen har kommit att utkristallisera sig under hösten så har dörren nu lämnats vidöppen för Rubio som kan glänsa med sin saklighet och skärpa. Trots att han är starkt konservativ och från början tepartyrörelsens guldgosse så framstår han numer dessutom som en av de mest ”moderata” kandidaterna. Han representerar också ett nytt framtida republikansk parti med sin bakgrund (kubanska föräldrar) och där hans ”unga” ålder (44 år) i sammanhanget blir en tillgång. Jag tror (och sa det i TV4 redan innan valresultaten började strömma in) att Rubio på allvar kommer att utmana de nuvarande toppkandidaterna. Nu håller jag det inte för osannolikt att han faktiskt också kommer att vinna. Om så blir fallet blir det ett hårt slag för Hillary Clinton som kommer få svårt att slå honom i det allmänna valet.

sanders clintonBernie Sanders jämna lopp mot Hillary Clinton är inte heller det någon total överraskning. Det har stått tydligt sedan en tid tillbaka att Sanders har fått liv och energi i en gräsrotsrörelse som vill se USA utvecklas i en helt ny riktningen och att även Iowa ”rörde på sig”. Mycket pekade mot att han skulle kunna ge Clinton en match. Jag har hört från många aktiva ”på marken” att hans kampanj seglade i medvind.  Att han på det hela taget har lyckats med bedriften att få sådan kraft i sin kampanj som uttalad demokratisk socialist (socialdemokrat) är däremot en makalös bedrift som ingen kunde ana för bara några månader sedan. För bara ett år sedan hade en sådan tanke varit direkt otänkbar. Socialism är ett skällsord i USA som visserligen haft stöd i mindre intellektuella grupper från tid till annan. Men som politisk kraft har socialism varit i det närmaste obefintlig. Även om Sanders inte tar hem demokraternas nominering (vilket jag fortfarande håller för osannolikt) så har han startat en politisk rörelse som kommer att få återverkningar för lång tid framåt och det kommer troligen förändra det politiska landskapet på sikt. Nu kan, en inte längre obetydlig grupp, tänka sig ett samhälle som inte bara handlar om det individuella ansvaret att klara sin egen försörjning och välstånd (the self-made-man) utan faktiskt att trygghet och samhällsutveckling kan handla om att hjälpas åt via ett mer utvecklat välfärdssystem. Det är en mycket intressant förändring. Och det kommer omgående tvinga ut Clinton ännu mer till vänster under den kommande våren.

Så Iowa överraskar inte mig så mycket mer än att Rubio fick ett högre procentuellt stöd än jag trodde.  Nu kommer pengar strömma in till hans kampanj och partiet och etablissemanget får en kandidat som de troligen känner sig mindre ängsliga över. De konservativa vindarna är emellertid väldigt starka och det sammantagna stödet för ”extremhögern” är anmärkningsvärt högt. Kandidaterna med mer moderat mittenhållning blev i princip lottlösa och Bushs haveri gör att vi nu kan säga med säkerhet att han är chanslös.

Men nu väntar New Hampshire som är en annorlunda delstat vilket gör det väldigt intressant att få ett resultat där att kunna jämföra med Iowa. Det är nog bara en sak vi vet säkert. Våren kommer att bli lång.

Frida

Dela denna bloggpost

America’s Dubious Presidential Nomination Process

It is a process that takes forever.  It is the longest executive leadership selection procedure in the world.  That’s America’s method of presidential nominations.

Having taught in the universities of other democratic nations, I can report that my students were both mystified and repelled by the lengthy, quirky and very expensive way we select our presidential nominees.

Here’s how I explained it to them.  The process is the product of federalism and, well random chance.  It’s federal in that it is a competition within each state.  The nomination process is the outcome of more than fifty separate candidate competitions — in each state plus also in a few U.S. territories and Puerto Rico.  So the fifty state Republican parties and fifty state Democratic parties each hold their own contests.

This takes months – starting in 2016 on February 1 in Iowa and concluding with several primaries in June.  It also takes hundreds of millions of dollars to conduct a winning nomination campaign.

Three Problems

The first problem with presidential nominations is that the process evolved at random.  That evolution has to do with the “important” states in the process.  The early states have great power to “cull the field” because early failure dries up campaign funds and candidates drop out.

Iowa, a state with a caucus/convention process, scheduled their 1972 caucuses early in the year due to hotel availability problems for their state convention later that year.  The caucuses happen first in this system, then county conventions, congressional district conventions and the state convention.  The state’s national convention delegates aren’t selected until the congressional district and state conventions held months after the caucuses.

The campaign of George McGovern for the Democratic nomination that year seized on the early Iowa caucuses as a way to generate early momentum in the process.  Though McGovern finished second to “frontrunner” Ed Muskie, the Iowa caucuses boosted McGovern, who eventually won the nomination.

Geroge_McGovern

George McGovern during the 1972 campaign

Jimmy Carter, an obscure former Governor of Georgia, camped out in Iowa in 1976 and won the caucuses and eventually the Democratic nomination.  So, by chance, Iowa became the “first test” and helped to determine which candidates had a future and which did not.  Canny Iowans have insisted ever since on remaining first in the nomination process.

JImmy Carter

Jimmy Carter as a candidate in 1976

The New Hampshire primary traditionally has been “first in the nation” shortly after Iowa.  The two major parties have also passed party rules allowing the Nevada caucuses and South Carolina primary to follow New Hampshire.  These are the first four contests.

The four states represent different regions, but are far from representative of the nation as a whole.  Iowa and New Hampshire are disproportionately rural and white.  South Carolina is one of the most conservative states in the nation.  Nevada with its large Latino population and big gambling industry is distinctive as well.

The Significance of the Caucus

A second problem with the process is the importance of the caucus/convention system.  Though only a minority of states employ the system, it is quite important in determining nomination outcomes.  How?  The Iowa and Nevada caucuses help to distribute the first coffin nails to lagging presidential candidates.  Early failure in Iowa has caused many presidential candidates to end their campaigns.

Caucuses are evening meetings of party activists that last hours and feature low turnout.  They tend to be populated by the most ideologically extreme activists of the parties.  In Iowa, the 2008 and 2012 caucus winners were Mike Huckabee and Rick Santorum, candidates on the right wing of their party.  Barack Obama, hero of the left wing of the Democratic Party, triumphed in the 2008 Iowa caucuses.

Given the tendency of the Iowa caucuses to award the political extremes, their winner seldom win the presidency.  Only two of the eleven people elected president since 1972 were first winners of the Iowa caucuses before ever taking office in the White House.

Few people know, however, that Barack Obama won the presidency thanks to his big success in caucus states.  Hillary Clinton won more delegates than Obama in the 2008 primaries, but Obama’s domination of the caucuses secured him the nomination.

Democratic presidential hopeful, Sen. Barack Obama D-Ill., and his wife Michelle and daughter Malia, left, celebrate with his supporters after his victory in the Iowa caucus Thursday, Jan. 3, 2008, in Des Moines, Iowa. (AP Photo/Rick Bowmer)

The Obamas after the victory in Iowa 2008

The Minnesota caucuses also feature low turnout, ideologically intense activists, and winners who are hardly in the political center, such as the GOP’s Rick Santorum in 2012.  At present strong conservative Ted Cruz appears primed to win the 2016 Minnesota GOP caucuses.

The  Role of the Media

Then there’s a third problem.  The nomination process is increasingly dominated by the national political media — in two ways.  The media produces polls, many of dubious quality, about the candidate horserace and devotes much attention to this aspect of the contest.  The media also conducts candidate debates in which they encourage scraps between candidates in order to generate headlines about such squabbles.

What’s striking about this is how little power the national party organizations have had lately over their nomination processes.  All they have been able to do in recent months is influence the scheduling of debates.  The Democratic National Committee has limited the number of debates and arranged for them to be staged at times when the audiences will be small in order to enhance the prospects for frontrunner Hillary Clinton.  The Republican National Committee initially limited the number of debates but recently loosened those restrictions.

Party organization weakness gives media-savvy candidates like Donald Trump great advantage in the months before the actual delegate selection begins.  Trump has received more media coverage than all of his rivals combined, which has boosted his standing in the polls.  The media is complicit in shaping the 2016 GOP nomination race by exaggerating Trump’s presence at the expense of his rivals.

The media is interested in audience share in order to make money, not in presenting a fair representation of the various candidates.  The profit motive boosts Trump and the GOP party organization can do nothing about it. So America has a presidential nomination process that is too long, complex, expensive and dominated by the incentives of the national political media.  Its caucus/convention system gives extreme ideologues disproportionate influence over presidential nominations.

No other nation in the world is interested in selecting its candidates for national chief executive through such a method.  What nation would consciously design such a dubious system?  It’s a particularly sad case of American exceptionalism.

Dela denna bloggpost
Nyare inlägg »

© 2021 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑