För en breddad analys av amerikansk politik

Kategori: Ted Cruz (Sida 2 av 2)

En ny tendens i amerikansk politik


Upptakten till höstens presidentval vittnar om en ny riktning i det politiska livet. Det mest uppenbara tecknet är Donald Trumps framfart i primärvalen. Med en aggressiv högerpopulistisk agenda har han vunnit stora och oväntade framgångar. Som det nu ser ut kommer Trump att bli det republikanska partiets presidentkandidat. Det gör honom till en i flera avseenden unik företeelse. Aldrig tidigare har en politiker med hans framtoning kommit så långt fram i den politiska selektionsprocessen, till själva förstugan till det ovala rummet. Och sällan eller aldrig har en kandidat i den ställningen mött så mycket motstånd från det politiska etablissemanget.

Fortsätt läsa

Dela denna bloggpost

Ännu en tisdagssurpris

Bernie Sanders vinst i Michigan, om än knapp, var tisdagens största valöverraskning. Ånyo bekräftades det att opinionsundersökningarna inte går att lita på. Sanders seger berodde förmodligen främst på att hans inställning i frågorna om jobb och frihandel gick hem bättre bland vita, huvudsakligen manliga, industriarbetare i delstaten än vad Hillary Clintons gjorde. Clinton har dock ett fortsatt stort övertag i södern och är favorit till att ta hem Florida nästa tisdag. Men om Sanders kan göra en jämn match i det industriella ”rostbältet” i viktiga delstater som Ohio och Illinois kommer kampen mellan dem säkerligen att dra ut ytterligare på tiden.

Fortsätt läsa

Dela denna bloggpost

Kampanjen ”stoppa Trump” – tre tänkbara scenarier


Mitt Romneys exempellösa angrepp på Donald Trump nyligen illustrerar desperationen hos stora delar av den republikanska eliten när den långt om länge insett att den oregerlige finansmagnaten kan vara på god väg att ta hem partiets nominering. Romney, som 2012 sökte och fick Trumps stöd i kampen mot Barack Obama, dömde nu fullständigt ut Trumps politik och tog dessutom heder och ära av honom som person. Ett karaktärsmord vars like vi inte sett maken till i modern tid. Men frågan är om det inte är för sent att stoppa Trumps triumffärd. Som författaren Jon Meacham säger: ”Trump has managed to hijack an entire political party, and the pilots are asking why no one is on their side. The passengers are cheering for the guy who took over the plane.”

Fortsätt läsa

Dela denna bloggpost

Supertisdagen – några intryck och utfall

Nära en fjärdedel av alla delegater på sommarens partikonvent fördelades under supertisdagens primär- och partival. Det gör den till den enskilt viktigaste dagen under hela primärvalsprocessen. Med så många val, siffror och tal kan det vara svårt att se skogen för alla trän. Men några resultat förefaller mer notabla och avgörande än andra.

Fortsätt läsa

Dela denna bloggpost

Den demografiska revolutionen i USA (2)

Det talas mycket om latinogruppens betydelse i det amerikanska valet. Dagen efter partivalen i Iowa i början av februari där ju Ted Cruz vann bland Republikanerna hade tidningen La Opinión i Kalifornien rubriken: ”Ted Cruz, primer latino en ganar en Iowa ¿Por qué no estamos celebrando?” (Ted Cruz, den första latinokandidaten att vinna i Iowa. Varför firar vi inte?)

La Opinión är den största spanskspråkiga tidningen i USA och en viktig röst för latinogruppen. Det intressanta svaret på frågan om varför man inte firade den första latinovinsten i Iowa var att La Opinión inte ansåg att Cruz var en riktig latino.

Fortsätt läsa

Dela denna bloggpost

Cruz, Rubio, and the Latino Vote

Election observers who were appalled by Donald Trump’s anti-immigrant comments about Mexico sending criminals and “rapists” over the US border might find some pleasure in the outcome of the Iowa caucuses, in which two sons of Latino immigrants emerged as possible Republican party nominees.

Together, Texas Senator Ted Cruz and Florida Senator Marco Rubio won more than half of the Republican votes: 28% for Cruz, and 23% for Rubio. Cruz successfully mobilized Iowa’s conservative Christian voters to come in first place in Iowa, ahead of Trump.  Meanwhile, Rubio, who came in third place, seems to have won the night as far as much of the mainstream press was concerned.  He has effectively been anointed the new candidate of a Republican establishment that is very unhappy with the prospect of either Trump or Cruz as their party’s nominee.

Yet it is far from clear that either of these candidates represents Latinos, or that they will have an easy time fixing the Republican Party’s serious problem with Latino voters. In 2008 and 2012, Latinos voted overwhelmingly for Obama (in 2012, he received 73% of the Latino vote), and a recent poll sponsored by the Spanish-language media company Univision,  indicates that Latinos as a whole continue to strongly lean Democratic. It also shows that Trump’s hostile comments have damaged their opinion of the Republican Party as a whole.

Nevertheless, Republicans remain hopeful that Latinos, many of whom hold conservative views on social issues, could yet be attracted to their party. And both Democrats and Republicans agree that they need to court this growing population of voters, who as a group are younger than the US population as a whole. Latino voters are seen as key to winning the presidency in 2016, and as necessary for building the parties’ strength in the future.


Ted Cruz speaking at the Iowa GOP’s Growth and Opportunity Party in Des Moines, Iowa on October 31, 2015. Photo by Gage Skidmore

The foreign-born population of the US has been rising steadily since the 1970s, and the majority of these newcomers are Latinos (sometimes called Hispanics), with countries of origin in South and Central America, Mexico, and the Caribbean. There are about 55.4 million Latinos in the US (17.4% of the population) concentrated in the three most populous states: California, Texas, and Florida.  But according to Pew Research, Latinos have dispersed across the U.S., changing the social makeup of many communities.  This is particularly notable in smaller cities and rural parts of the country, where laborers, many of Mexican or Central American origin, have found jobs in agriculture, construction, and service work. The increased national visibility of Latinos is likely behind some of the anti-immigrant and anti-Latino feeling to which Trump has given voice.

The Role of Cuba

Both Cruz and Rubio’s conservative politics are derived to some extent from those of the Cuban-American community, for whom the Cuban Revolution and Fidel Castro’s rise to power in 1959 was a formative event.  For decades, the defining political issue for much of this community was the destruction of the Castro regime. Cruz and Rubio have, as a matter of course, both felt the need to contextualize their own conservative politics in relation to their families’ experiences in the Cuban Revolution.  Yet both have also aroused some controversy over their statements on this issue. In 2011, the Washington Post accused Rubio of deceptively presenting himself as the son of political “exiles” from the Castro regime, when in fact his parents came to the US in 1956, before Castro took power. Similarly, the Dallas Morning News found that Cruz conveniently avoided the fact that his father, Rafael Cruz, a conservative evangelical preacher, actually fought alongside pro-Castro revolutionaries, and came to the US in 1957 to escape persecution by the Batista regime (The elder Cruz soon after recanted his former allegiance and is now a committed anti-Castro anti-communist).

But it is unclear how much any of this matters. A Pew study finds that younger Cuban Americans and more recent immigrants from Cuba do not share the strongly conservative views of the exile generation, and they are likely to disagree with Cruz and Rubio about what was once the key issue among Cuban American voters: that of US relations with Cuba.  But it must also be remembered that Cuban Americans make up only a small portion of the total Latino population, many of whom identify much more closely with the experience of economic migration than with political exile. While there are only about 2 million Latinos of Cuban origin in the US, 34 million Latinos are of Mexican origin.


Marco Rubio speaking at the Iowa GOP’s Growth and Opportunity Party in Des Moines, Iowa on October 31, 2015. Photo by Gage Skidmore

For many of these others, Cubans are perceived as a somewhat privileged group. The Cuban exiles often came from the wealthy elites of Cuban society, and they also received special accommodations from the US government, some of which continue to benefit recent Cuban immigrants.  A law passed a few years after the Cuban Revolution is still in place that makes any Cuban national who has resided in the US for one year automatically eligible for permanent residency in the US, regardless of whether they first entered the US legally or illegally.

So while a good portion of the Republican base may love the idea of a Latino candidate talking tough about cracking down on illegal immigrants and further militarizing the Mexican border, as both Cruz and Rubio have done, this may sound very different to a voter of Mexican descent. For that voter, already insulted by Trump and stigmatized as an “illegal,” it may only be a reminder that American citizenship is easier for some Latinos to achieve than for others.

Though Cruz and Rubio may have made history in Iowa as the first Latino politicians to make credible advances toward the presidency, it seems unlikely that either candidate will win over the majority of Latino voters. More likely, the candidate who will best appeal to this increasingly important but diverse group will address the issues that the Univision poll has identified as their top concerns: jobs and the economy, education, and an immigration policy that favors a path to citizenship for undocumented immigrants. So far, most Latinos identify with the Democratic candidates’ views on these key issues, and they will likely to continue to do so, at least through 2016.

Susan Hegeman

Dela denna bloggpost

Iowa – inte så överraskande trots allt

karta IowaJag ser och hör journalister upprepa mantrat att ”alla” hade fel om Iowa och att  Sanders, Cruz och Rubio var ”stora överraskningar” som ”ingen förutsett” och jag blir lite beklämd över den svenska journalistikens kollektiva drev i denna fråga (med några få undantag). Visst fanns det ett tydligt uttryckt favoritskap riktat mot Trump och Clinton men det saknades inte experter som under veckan innan Iowa också förutsåg att just Cruz, Rubio och Sanders kunde gå starkt (ex varnade 40 procent av Politicos exertpanel för Cruz).

Ted Cruz kampanjarbete i Iowa var nämligen systematiskt och han lade ner mycket stora resurser där sista veckorna, något som också noterades av diverse bedömare, liksom att Trumps avhopp från den sista debatten lämnade en del frågetecken. Dessutom är den republikanska väljarkåren i Iowa i stor utsträckning kristet konservativ vilket talade till Cruz fördel. Sammantaget var det därför inte någon ”sensation” att Cruz vann.  Jag har också svårt att uppfatta Donald Trumps andra plats som något större slag mot hans kampanj, vilket man lätt får intrycket av i svensk media. Om man lyfter blicken något ovanför opinionsmätningarna (som alltid är oberäkneliga), var det snarare en seger att han, många olika saker till trots, lyckas placera sig så högt i en delstat som Iowa. Det var absolut en nedtonad och stukad Trump som framträdde i sitt tal på valkvällen och han hade säkert själv väntat sig en seger, men den förväntade vinsten i New Hampshire nästa vecka kommer boosta såväl hans ego som hans kampanj på nytt. En vinst i Iowa är för republikanernas del dessutom inte nödvändigtvis (t.o.m. sällan) något som krävs för en nominering. Jag tror fortfarande inte att Trump kommer att vinna partiets nominering, men att låta Iowa definiera analysen av hans kampanj är helt enkelt inte rätt. En eventuell förlust i NH kommer däremot förändra situationen.

RubioInte heller Marco Rubios framgångar kom från ingenstans. Vi har sett under den senaste tiden att Rubio gått sakta men säkert uppåt i opinionen och i bristen på en kandidat i det absoluta toppskiktet som partiet anser sig kunna leva med  (och väljare som anser att Trump/Cruz är halvgalna), så är det bara Rubio som har framstått som ”valbar”. Han har övertygat i de olika debatterna och successivt byggt upp en effektiv kampanj med ett tydligt budskap om ”a New American Century”. Rubio är dessutom ett politisk fullblod som genuint vill bli president och som har jobbat för just detta målet i många många år. Ända sedan jag såg Rubio första gången, har jag sagt att han en dag kommer att bli det republikanska partiets kandidat, Jag trodde däremot, när han aviserade sin kandidatur i somras, att det var ett val för tidigt denna gång eftersom han är något för ung och oerfaren (jmf Obama och kritiken mot honom). Men som valprocessen har kommit att utkristallisera sig under hösten så har dörren nu lämnats vidöppen för Rubio som kan glänsa med sin saklighet och skärpa. Trots att han är starkt konservativ och från början tepartyrörelsens guldgosse så framstår han numer dessutom som en av de mest ”moderata” kandidaterna. Han representerar också ett nytt framtida republikansk parti med sin bakgrund (kubanska föräldrar) och där hans ”unga” ålder (44 år) i sammanhanget blir en tillgång. Jag tror (och sa det i TV4 redan innan valresultaten började strömma in) att Rubio på allvar kommer att utmana de nuvarande toppkandidaterna. Nu håller jag det inte för osannolikt att han faktiskt också kommer att vinna. Om så blir fallet blir det ett hårt slag för Hillary Clinton som kommer få svårt att slå honom i det allmänna valet.

sanders clintonBernie Sanders jämna lopp mot Hillary Clinton är inte heller det någon total överraskning. Det har stått tydligt sedan en tid tillbaka att Sanders har fått liv och energi i en gräsrotsrörelse som vill se USA utvecklas i en helt ny riktningen och att även Iowa ”rörde på sig”. Mycket pekade mot att han skulle kunna ge Clinton en match. Jag har hört från många aktiva ”på marken” att hans kampanj seglade i medvind.  Att han på det hela taget har lyckats med bedriften att få sådan kraft i sin kampanj som uttalad demokratisk socialist (socialdemokrat) är däremot en makalös bedrift som ingen kunde ana för bara några månader sedan. För bara ett år sedan hade en sådan tanke varit direkt otänkbar. Socialism är ett skällsord i USA som visserligen haft stöd i mindre intellektuella grupper från tid till annan. Men som politisk kraft har socialism varit i det närmaste obefintlig. Även om Sanders inte tar hem demokraternas nominering (vilket jag fortfarande håller för osannolikt) så har han startat en politisk rörelse som kommer att få återverkningar för lång tid framåt och det kommer troligen förändra det politiska landskapet på sikt. Nu kan, en inte längre obetydlig grupp, tänka sig ett samhälle som inte bara handlar om det individuella ansvaret att klara sin egen försörjning och välstånd (the self-made-man) utan faktiskt att trygghet och samhällsutveckling kan handla om att hjälpas åt via ett mer utvecklat välfärdssystem. Det är en mycket intressant förändring. Och det kommer omgående tvinga ut Clinton ännu mer till vänster under den kommande våren.

Så Iowa överraskar inte mig så mycket mer än att Rubio fick ett högre procentuellt stöd än jag trodde.  Nu kommer pengar strömma in till hans kampanj och partiet och etablissemanget får en kandidat som de troligen känner sig mindre ängsliga över. De konservativa vindarna är emellertid väldigt starka och det sammantagna stödet för ”extremhögern” är anmärkningsvärt högt. Kandidaterna med mer moderat mittenhållning blev i princip lottlösa och Bushs haveri gör att vi nu kan säga med säkerhet att han är chanslös.

Men nu väntar New Hampshire som är en annorlunda delstat vilket gör det väldigt intressant att få ett resultat där att kunna jämföra med Iowa. Det är nog bara en sak vi vet säkert. Våren kommer att bli lång.


Dela denna bloggpost

Efter Iowa: Fördel Clinton och Cruz

Valet i Iowa bekräftar en gammal sanning om amerikanska parti- och primärval, nämligen att kandidater med god organisation och energiskt kampanjarbete vanligen klarar sig bra. Republikanen Ted Cruz och demokraten Hillary Clinton har satsat hårt på att bygga upp sina basorganisationer, vilket förklarar att båda gjorde bra ifrån sig och med viss tillförsikt kan se fram emot det kommande primärvalet i New Hampshire.

Ett annat facit av valet är att utmanarna i bägge partierna vann stora framgångar och att de kandidater som brukar ses som etablissemangets företrädare hade det kämpigt. Om man räknar ihop resultatet för Cruz, Donald Trump och Ben Carson fick de tillsammans över 60 procent av de republikanska väljarnas röster. Jeb Bush, John Kasich och Chris Christie fick sammantaget bara ihop omkring sju procent. Det är ett katastrofalt resultat särskilt för Bush, som startade kampanjen som favorit och med överväldigande stöd från inflytelserika kolleger och finansiärer. Inte ens om man adderar förre Hewlett-Packard-VD:n Carly Fiorina kommer etablissemangskandidaterna upp till ett tvåsiffrigt tal. Det säger åtskilligt om stämningarna inom dagens republikanska parti.

En bragd av Sanders

Att detta är utmanarnas år visar sig också i Bernie Sanders bedrift att göra ett jämnt val mot Hillary Clinton. Sanders framgång är remarkabel om man betänker hur okänd och marginaliserad han var i början av kampanjen och vilket radikalt program han framlagt för väljarna. Samtidigt är den inte helt förvånande med tanke på att demokratiska partiet har gått klart till vänster under senare år, något som bland annat visade sig i en opinionsmätning nyligen där 43 procent av demokraterna i Iowa sade sig vara ”socialister”. Även om Clinton till slut segrar har Sanders budskap om behovet av ökad jämlikhet och minskade välståndsklyftor vunnit stark anklang i väljarkåren och för första gången på länge placerat fördelningsfrågorna på agendan.

Men man ska ha klart för sig att Iowa och New Hampshire är särskilt fördelaktiga delstater för Sanders på grund av deras befolkningssammansättning (båda är i stort sett helvita) och att det kommer att bli avsevärt svårare för honom när primärvalen nu fortsätter i södern och i väster. Många av de delstaterna har stora minoritetsbefolkningar bland vilka Hillary Clinton har ett starkt stöd. 2008 kom Clinton först trea i Iowa efter  Barack Obama och John Edwards. Denna gång har hon bara en stark utmanare och denne har inte tillnärmelsevis det stöd bland minoriteterna som Obama hade.

Bland republikanerna är frågan om Donald Trump kan komma över sitt nederlag mot Ted Cruz och om Marco Rubio, som gjorde ett överraskande bra val, på  allvar kan konkurrera om nomineringen. Trump har under hela valrörelsen skrutit om sina goda opinionssiffror och talat om sina konkurrenter som beklagansvärda ”förlorare” (losers). Nu står han själv där som en loser, och frågan som många nu ställer sig är om han förmår ändra strategi, tona ner den värsta retoriken och börja prata om sakfrågorna. Jag tvivlar på att han har den förmågan; förlusten i Iowa kan göra att luften går ur hans kampanj och att han kommer att få svårt att hävda sig mot en alltmer självsäker Cruz och en uppåtgående Rubio.

Delegater viktigare än procentsiffror

Viktigare än procentsiffror är emellertid antalet vunna konventdelegater, och här är ställningen mellan de ledande kandidaterna betydligt jämnare. Preliminära siffror ger trion Cruz-Trump-Rubio ungefär lika många delegater, och nästan lika jämnt verkar det bli mellan Clinton och Sanders. Den främsta anledningen till det är att båda partierna använder sig av en proportionell valmetod som ger även förlorarna god utdelning. Allt tyder med andra ord på att kampen om nomineringarna kommer att bli stenhård och inte avgöras förrän någon gång under våren.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost
Nyare inlägg »

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑