För en breddad analys av amerikansk politik

Kategori: Primärval (Sida 3 av 3)

Socialism – inte längre ett skällsord i amerikansk politik

Nattens övertygande seger för Bernie Sanders markerar en ny tid i amerikansk politik. Sanders seger i New Hampshire (NH) var inte oväntad, men att han vann så övertygande var en ytterligare markering om att den energi han satt i rörelse inte kan avfärdas som enbart en nyck bland unga radikala. I NH vann Sanders även bland medelålders män och kvinnor i flera åldersgrupper. Med sin i det närmaste utklassning, visar han istället att han tagit höjd i sin kampanj. Även om det fortsatt är mest troligt att Hillary Clinton kommer att erhålla demokratiska partiets nominering och även om det är osannolikt att Sanders kommer att slå igenom på allvar bland afroamerikaner och latinos (som är starka Clintonganhängare) så kommer även de här väljargrupperna nu att börja lyssna på hans budskap.

 

the american wayDet märkvärdiga i detta är inte att en kandidat utmanar Clinton, hon är inte en så självskriven kandidat som vi ibland får bilden av här i Sverige. Det märkvärdiga är att det inte längre är otänkbart för amerikaner att lägga sin röst på en demokratisk socialist, att det inte längre är tabu att säga att den amerikanska vägen (the American way) inte nödvändigtvis är svaret på framtidens utmaningar.

 

 

Det som händer är unikt i amerikansk historia. Även om det tidigare har funnits starkt progressiva kandidater som utmanat etablissemanget (ex den ”radikale”  McGovern mot Nixon 1972), och även om det funnits socialistiska grupperingar (som J. Edgar Hoover och F.B.I.  jagade livet ur under 1940/50-talet) så har vi aldrig sett en presidentkandidat fånga människor med ett politiskt idéprogram av det här slaget. Ett program som vill revolutionera det amerikanska sättet att tänka kring staten, individen och välfärdssamhällets grundprinciper och efterlikna europeiska välfärdssystem. USA som alltid tidigare framställt sig i kontrast till övriga västvärlden med utgångspunkt i att landets framgång kunnat förklaras just med att staten varit frånvarande och i mycket begränsad utsträckning lagt sig i individens livsval. En princip som också har byggt på att de personer som inte lyckats, helt enkelt inte haft vad som krävts, men att de inte kunnat vänta sig av staten att träda in utan att man istället måste jobba hårdare. På flera sätt har detta gynnat entreprenörsandan och företagsamheten och gjort den amerikanska ekonomin stark, men det har också skapat stora orättvisor och djupa inkomstklyftor i USA.

 

mind the gapNu ser sig allt fler amerikaner jobba dubbla arbetspass och inte sällan med flera olika jobb, utan att få sin ekonomi att gå ihop. Medelklassen känner sig alienerade och utan den framtidstro som tidigare präglat denna grupp. Samtidigt som klyftorna ökat har även misstron mot Washington och vilka grupper politikerna där faktiskt arbetar för ifrågasatts. I kölvattnet av detta har helt plötsligt socialism som modell framträtt som en möjlig utväg också för USA. Det här är en makalös förändring som, oavsett Sanders fortsatta framgång eller misslyckande att nå partiets nominering, kommer att innebära stora förändringar i amerikansk politik för lång tid framöver. Det här valet kommer förändra de politiska villkoren och skaka om de två dominerande partierna oavsett vart det slutar och den gräsrotsrörelse som Sanders eldat liv kommer bli en stark kraft i detta, liksom motrörelser från andra kanten kommer pressa på etablissemanget utifrån sina perspektiv.

social mediaFörutom att förklaringarna till Sanders framgång ligger i den ovan beskrivna känslan av hopplöshet och en faktisk ekonomisk tuff situation för väldigt många amerikaner som hungrar efter alternativ, så kan en av förklaringarna till att socialism nu blivit rumsrent också ligga i den nya informationsåldern. Genom Internet och sociala medier har amerikaner öppnat upp sig mer mot omvärlden och genom det stora informationsflödet fått en annan bild av andra samhällen och politiska system. Amerikaner är inte kända för att i så stor utsträckning resa i världen och nyhetsbevakningen av övriga världen är ofta knapphändig. USA har länge varit sig själv nog, och inte undra på det. Där har funnits allt man behövt och amerikaner har kunnat spegla sig i en enorm framgång. I den tid vi nu befinner oss, där andra länder utmanar den amerikanska dominansen och det samtidigt öppnats upp för digitala mötesarenor, ”upptäcker” också många amerikaner med nya ögon omvärlden. Möjligheten att ”avdramatisera” ex nordiska välfärdsmodeller som många gånger i amerikansk media beskrivits som i det närmaste förtryckande system (i kontrast till det amerikanska) kontrasteras av en annan ”berättelse” på nätet. Jag vet inte, det är bara en tanke, men en tanke god som någon, i det brokiga landskap av analyser över vad som egentligen händer i det stora landet i väst.

Frida Stranne

Dela denna bloggpost

Iowa – inte så överraskande trots allt

karta IowaJag ser och hör journalister upprepa mantrat att ”alla” hade fel om Iowa och att  Sanders, Cruz och Rubio var ”stora överraskningar” som ”ingen förutsett” och jag blir lite beklämd över den svenska journalistikens kollektiva drev i denna fråga (med några få undantag). Visst fanns det ett tydligt uttryckt favoritskap riktat mot Trump och Clinton men det saknades inte experter som under veckan innan Iowa också förutsåg att just Cruz, Rubio och Sanders kunde gå starkt (ex varnade 40 procent av Politicos exertpanel för Cruz).

Ted Cruz kampanjarbete i Iowa var nämligen systematiskt och han lade ner mycket stora resurser där sista veckorna, något som också noterades av diverse bedömare, liksom att Trumps avhopp från den sista debatten lämnade en del frågetecken. Dessutom är den republikanska väljarkåren i Iowa i stor utsträckning kristet konservativ vilket talade till Cruz fördel. Sammantaget var det därför inte någon ”sensation” att Cruz vann.  Jag har också svårt att uppfatta Donald Trumps andra plats som något större slag mot hans kampanj, vilket man lätt får intrycket av i svensk media. Om man lyfter blicken något ovanför opinionsmätningarna (som alltid är oberäkneliga), var det snarare en seger att han, många olika saker till trots, lyckas placera sig så högt i en delstat som Iowa. Det var absolut en nedtonad och stukad Trump som framträdde i sitt tal på valkvällen och han hade säkert själv väntat sig en seger, men den förväntade vinsten i New Hampshire nästa vecka kommer boosta såväl hans ego som hans kampanj på nytt. En vinst i Iowa är för republikanernas del dessutom inte nödvändigtvis (t.o.m. sällan) något som krävs för en nominering. Jag tror fortfarande inte att Trump kommer att vinna partiets nominering, men att låta Iowa definiera analysen av hans kampanj är helt enkelt inte rätt. En eventuell förlust i NH kommer däremot förändra situationen.

RubioInte heller Marco Rubios framgångar kom från ingenstans. Vi har sett under den senaste tiden att Rubio gått sakta men säkert uppåt i opinionen och i bristen på en kandidat i det absoluta toppskiktet som partiet anser sig kunna leva med  (och väljare som anser att Trump/Cruz är halvgalna), så är det bara Rubio som har framstått som ”valbar”. Han har övertygat i de olika debatterna och successivt byggt upp en effektiv kampanj med ett tydligt budskap om ”a New American Century”. Rubio är dessutom ett politisk fullblod som genuint vill bli president och som har jobbat för just detta målet i många många år. Ända sedan jag såg Rubio första gången, har jag sagt att han en dag kommer att bli det republikanska partiets kandidat, Jag trodde däremot, när han aviserade sin kandidatur i somras, att det var ett val för tidigt denna gång eftersom han är något för ung och oerfaren (jmf Obama och kritiken mot honom). Men som valprocessen har kommit att utkristallisera sig under hösten så har dörren nu lämnats vidöppen för Rubio som kan glänsa med sin saklighet och skärpa. Trots att han är starkt konservativ och från början tepartyrörelsens guldgosse så framstår han numer dessutom som en av de mest ”moderata” kandidaterna. Han representerar också ett nytt framtida republikansk parti med sin bakgrund (kubanska föräldrar) och där hans ”unga” ålder (44 år) i sammanhanget blir en tillgång. Jag tror (och sa det i TV4 redan innan valresultaten började strömma in) att Rubio på allvar kommer att utmana de nuvarande toppkandidaterna. Nu håller jag det inte för osannolikt att han faktiskt också kommer att vinna. Om så blir fallet blir det ett hårt slag för Hillary Clinton som kommer få svårt att slå honom i det allmänna valet.

sanders clintonBernie Sanders jämna lopp mot Hillary Clinton är inte heller det någon total överraskning. Det har stått tydligt sedan en tid tillbaka att Sanders har fått liv och energi i en gräsrotsrörelse som vill se USA utvecklas i en helt ny riktningen och att även Iowa ”rörde på sig”. Mycket pekade mot att han skulle kunna ge Clinton en match. Jag har hört från många aktiva ”på marken” att hans kampanj seglade i medvind.  Att han på det hela taget har lyckats med bedriften att få sådan kraft i sin kampanj som uttalad demokratisk socialist (socialdemokrat) är däremot en makalös bedrift som ingen kunde ana för bara några månader sedan. För bara ett år sedan hade en sådan tanke varit direkt otänkbar. Socialism är ett skällsord i USA som visserligen haft stöd i mindre intellektuella grupper från tid till annan. Men som politisk kraft har socialism varit i det närmaste obefintlig. Även om Sanders inte tar hem demokraternas nominering (vilket jag fortfarande håller för osannolikt) så har han startat en politisk rörelse som kommer att få återverkningar för lång tid framåt och det kommer troligen förändra det politiska landskapet på sikt. Nu kan, en inte längre obetydlig grupp, tänka sig ett samhälle som inte bara handlar om det individuella ansvaret att klara sin egen försörjning och välstånd (the self-made-man) utan faktiskt att trygghet och samhällsutveckling kan handla om att hjälpas åt via ett mer utvecklat välfärdssystem. Det är en mycket intressant förändring. Och det kommer omgående tvinga ut Clinton ännu mer till vänster under den kommande våren.

Så Iowa överraskar inte mig så mycket mer än att Rubio fick ett högre procentuellt stöd än jag trodde.  Nu kommer pengar strömma in till hans kampanj och partiet och etablissemanget får en kandidat som de troligen känner sig mindre ängsliga över. De konservativa vindarna är emellertid väldigt starka och det sammantagna stödet för ”extremhögern” är anmärkningsvärt högt. Kandidaterna med mer moderat mittenhållning blev i princip lottlösa och Bushs haveri gör att vi nu kan säga med säkerhet att han är chanslös.

Men nu väntar New Hampshire som är en annorlunda delstat vilket gör det väldigt intressant att få ett resultat där att kunna jämföra med Iowa. Det är nog bara en sak vi vet säkert. Våren kommer att bli lång.

Frida

Dela denna bloggpost

Efter Iowa: Fördel Clinton och Cruz

Valet i Iowa bekräftar en gammal sanning om amerikanska parti- och primärval, nämligen att kandidater med god organisation och energiskt kampanjarbete vanligen klarar sig bra. Republikanen Ted Cruz och demokraten Hillary Clinton har satsat hårt på att bygga upp sina basorganisationer, vilket förklarar att båda gjorde bra ifrån sig och med viss tillförsikt kan se fram emot det kommande primärvalet i New Hampshire.

Ett annat facit av valet är att utmanarna i bägge partierna vann stora framgångar och att de kandidater som brukar ses som etablissemangets företrädare hade det kämpigt. Om man räknar ihop resultatet för Cruz, Donald Trump och Ben Carson fick de tillsammans över 60 procent av de republikanska väljarnas röster. Jeb Bush, John Kasich och Chris Christie fick sammantaget bara ihop omkring sju procent. Det är ett katastrofalt resultat särskilt för Bush, som startade kampanjen som favorit och med överväldigande stöd från inflytelserika kolleger och finansiärer. Inte ens om man adderar förre Hewlett-Packard-VD:n Carly Fiorina kommer etablissemangskandidaterna upp till ett tvåsiffrigt tal. Det säger åtskilligt om stämningarna inom dagens republikanska parti.

En bragd av Sanders

Att detta är utmanarnas år visar sig också i Bernie Sanders bedrift att göra ett jämnt val mot Hillary Clinton. Sanders framgång är remarkabel om man betänker hur okänd och marginaliserad han var i början av kampanjen och vilket radikalt program han framlagt för väljarna. Samtidigt är den inte helt förvånande med tanke på att demokratiska partiet har gått klart till vänster under senare år, något som bland annat visade sig i en opinionsmätning nyligen där 43 procent av demokraterna i Iowa sade sig vara ”socialister”. Även om Clinton till slut segrar har Sanders budskap om behovet av ökad jämlikhet och minskade välståndsklyftor vunnit stark anklang i väljarkåren och för första gången på länge placerat fördelningsfrågorna på agendan.

Men man ska ha klart för sig att Iowa och New Hampshire är särskilt fördelaktiga delstater för Sanders på grund av deras befolkningssammansättning (båda är i stort sett helvita) och att det kommer att bli avsevärt svårare för honom när primärvalen nu fortsätter i södern och i väster. Många av de delstaterna har stora minoritetsbefolkningar bland vilka Hillary Clinton har ett starkt stöd. 2008 kom Clinton först trea i Iowa efter  Barack Obama och John Edwards. Denna gång har hon bara en stark utmanare och denne har inte tillnärmelsevis det stöd bland minoriteterna som Obama hade.

Bland republikanerna är frågan om Donald Trump kan komma över sitt nederlag mot Ted Cruz och om Marco Rubio, som gjorde ett överraskande bra val, på  allvar kan konkurrera om nomineringen. Trump har under hela valrörelsen skrutit om sina goda opinionssiffror och talat om sina konkurrenter som beklagansvärda ”förlorare” (losers). Nu står han själv där som en loser, och frågan som många nu ställer sig är om han förmår ändra strategi, tona ner den värsta retoriken och börja prata om sakfrågorna. Jag tvivlar på att han har den förmågan; förlusten i Iowa kan göra att luften går ur hans kampanj och att han kommer att få svårt att hävda sig mot en alltmer självsäker Cruz och en uppåtgående Rubio.

Delegater viktigare än procentsiffror

Viktigare än procentsiffror är emellertid antalet vunna konventdelegater, och här är ställningen mellan de ledande kandidaterna betydligt jämnare. Preliminära siffror ger trion Cruz-Trump-Rubio ungefär lika många delegater, och nästan lika jämnt verkar det bli mellan Clinton och Sanders. Den främsta anledningen till det är att båda partierna använder sig av en proportionell valmetod som ger även förlorarna god utdelning. Allt tyder med andra ord på att kampen om nomineringarna kommer att bli stenhård och inte avgöras förrän någon gång under våren.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

Vad händer i Iowa idag?

Idag  äger de rum, partivalen i Iowa, då Iowaborna bestämmer vilka som de vill ska bli presidentkandidater för de två partierna. I Iowa gör man det alltså genom partival (caucuses), medan de flesta andra delstaterna har primärval (primaries). Som namnet antyder arrangeras partivalen av partierna  själva, medan primärvalen ordnas av de olika  delstaterna. Erik Åsard skriver här på bloggen om de speciella reglerna för partivalen i Iowa. Vår gästbloggare Steven Schier,  själv född och uppväxt i Iowa, skrev sin första bok om partivalen i Iowa och rekommenderar denna webbplats för den som vill lära sig mer om det komplicerade regelverket.

Det finns även flera skäl att förhålla sig lite skeptisk till olika opinionsmätningar för Iowa. Snarare finns det flera saker som gör väljarstödet där lite oberäkneligt. I en artikel i dagens Politico ”Six problems with the Iowa Polls” ges några förklaringar till varför vi ska vara försiktiga när vi förutsäger valutslaget i Iowa.

Dag Blanck och Frida Stranne

Dela denna bloggpost

America’s Dubious Presidential Nomination Process

It is a process that takes forever.  It is the longest executive leadership selection procedure in the world.  That’s America’s method of presidential nominations.

Having taught in the universities of other democratic nations, I can report that my students were both mystified and repelled by the lengthy, quirky and very expensive way we select our presidential nominees.

Here’s how I explained it to them.  The process is the product of federalism and, well random chance.  It’s federal in that it is a competition within each state.  The nomination process is the outcome of more than fifty separate candidate competitions — in each state plus also in a few U.S. territories and Puerto Rico.  So the fifty state Republican parties and fifty state Democratic parties each hold their own contests.

This takes months – starting in 2016 on February 1 in Iowa and concluding with several primaries in June.  It also takes hundreds of millions of dollars to conduct a winning nomination campaign.

Three Problems

The first problem with presidential nominations is that the process evolved at random.  That evolution has to do with the “important” states in the process.  The early states have great power to “cull the field” because early failure dries up campaign funds and candidates drop out.

Iowa, a state with a caucus/convention process, scheduled their 1972 caucuses early in the year due to hotel availability problems for their state convention later that year.  The caucuses happen first in this system, then county conventions, congressional district conventions and the state convention.  The state’s national convention delegates aren’t selected until the congressional district and state conventions held months after the caucuses.

The campaign of George McGovern for the Democratic nomination that year seized on the early Iowa caucuses as a way to generate early momentum in the process.  Though McGovern finished second to “frontrunner” Ed Muskie, the Iowa caucuses boosted McGovern, who eventually won the nomination.

Geroge_McGovern

George McGovern during the 1972 campaign

Jimmy Carter, an obscure former Governor of Georgia, camped out in Iowa in 1976 and won the caucuses and eventually the Democratic nomination.  So, by chance, Iowa became the “first test” and helped to determine which candidates had a future and which did not.  Canny Iowans have insisted ever since on remaining first in the nomination process.

JImmy Carter

Jimmy Carter as a candidate in 1976

The New Hampshire primary traditionally has been “first in the nation” shortly after Iowa.  The two major parties have also passed party rules allowing the Nevada caucuses and South Carolina primary to follow New Hampshire.  These are the first four contests.

The four states represent different regions, but are far from representative of the nation as a whole.  Iowa and New Hampshire are disproportionately rural and white.  South Carolina is one of the most conservative states in the nation.  Nevada with its large Latino population and big gambling industry is distinctive as well.

The Significance of the Caucus

A second problem with the process is the importance of the caucus/convention system.  Though only a minority of states employ the system, it is quite important in determining nomination outcomes.  How?  The Iowa and Nevada caucuses help to distribute the first coffin nails to lagging presidential candidates.  Early failure in Iowa has caused many presidential candidates to end their campaigns.

Caucuses are evening meetings of party activists that last hours and feature low turnout.  They tend to be populated by the most ideologically extreme activists of the parties.  In Iowa, the 2008 and 2012 caucus winners were Mike Huckabee and Rick Santorum, candidates on the right wing of their party.  Barack Obama, hero of the left wing of the Democratic Party, triumphed in the 2008 Iowa caucuses.

Given the tendency of the Iowa caucuses to award the political extremes, their winner seldom win the presidency.  Only two of the eleven people elected president since 1972 were first winners of the Iowa caucuses before ever taking office in the White House.

Few people know, however, that Barack Obama won the presidency thanks to his big success in caucus states.  Hillary Clinton won more delegates than Obama in the 2008 primaries, but Obama’s domination of the caucuses secured him the nomination.

Democratic presidential hopeful, Sen. Barack Obama D-Ill., and his wife Michelle and daughter Malia, left, celebrate with his supporters after his victory in the Iowa caucus Thursday, Jan. 3, 2008, in Des Moines, Iowa. (AP Photo/Rick Bowmer)

The Obamas after the victory in Iowa 2008

The Minnesota caucuses also feature low turnout, ideologically intense activists, and winners who are hardly in the political center, such as the GOP’s Rick Santorum in 2012.  At present strong conservative Ted Cruz appears primed to win the 2016 Minnesota GOP caucuses.

The  Role of the Media

Then there’s a third problem.  The nomination process is increasingly dominated by the national political media — in two ways.  The media produces polls, many of dubious quality, about the candidate horserace and devotes much attention to this aspect of the contest.  The media also conducts candidate debates in which they encourage scraps between candidates in order to generate headlines about such squabbles.

What’s striking about this is how little power the national party organizations have had lately over their nomination processes.  All they have been able to do in recent months is influence the scheduling of debates.  The Democratic National Committee has limited the number of debates and arranged for them to be staged at times when the audiences will be small in order to enhance the prospects for frontrunner Hillary Clinton.  The Republican National Committee initially limited the number of debates but recently loosened those restrictions.

Party organization weakness gives media-savvy candidates like Donald Trump great advantage in the months before the actual delegate selection begins.  Trump has received more media coverage than all of his rivals combined, which has boosted his standing in the polls.  The media is complicit in shaping the 2016 GOP nomination race by exaggerating Trump’s presence at the expense of his rivals.

The media is interested in audience share in order to make money, not in presenting a fair representation of the various candidates.  The profit motive boosts Trump and the GOP party organization can do nothing about it. So America has a presidential nomination process that is too long, complex, expensive and dominated by the incentives of the national political media.  Its caucus/convention system gives extreme ideologues disproportionate influence over presidential nominations.

No other nation in the world is interested in selecting its candidates for national chief executive through such a method.  What nation would consciously design such a dubious system?  It’s a particularly sad case of American exceptionalism.

Dela denna bloggpost

Iowa: Majs, religion och frisinne

Iowa är först ut under presidentvalåret 2016. I över 40 år har kampanjen i och utgången av  partivalen i Iowa spelat en speciell roll för hela presidentvalet. Under de senaste månaderna har världens uppmärksamhet riktats mot en delstat som  på många sätt avviker från USA i sin helhet.

Greetings from Iowa

Till befolkningen är Iowa en av USA:s mindre delstater. Det bor drygt tre miljoner personer i Iowa, vilket är en  procent av USA:s totala befolkning. Des Moines, den största staden, har drygt 200 000 invånare, medan  USA:s största stad New York snart räknar 8,5 miljoner invånare.  Delstaten är homogen: 90 % av befolkningen är vit, medan samma siffra för USA är drygt 60 %. Andelen afro-amerikaner är 2,5 % mot knappt 14 % i hela USA och latino-gruppen utgör 4 % mot snart 18 % i hela landet. I Iowa är dessutom befolkningen äldre och lägre utbildad än i USA i övrigt.

Religion spelar en viktig roll för politiken i Iowa. 60 % av  befolkningen utgörs av protestanter, vilket är betydligt fler än för USA som helhet (45 %).  Här finns traditionella protestantiska grupper som metodister, presbyterianer och lutheraner men också de evangelikala samfunden. Det är framför allt bland den senare gruppen bekännelsekristna och djupt bibeltroende som många konservativa väljare återfinns. Denna grupp är också betydligt mer  politiskt engagerad än  andra, varför deras genomslag i politiken blir stort. Intressant nog är dock den allmänna  religiositeten bara något högre i Iowa än i USA i sin helhet— knappt 80 % av befolkningen säger sig tro på Gud medan samma siffra för USA är drygt 75 %.

Jordbruk och etanol

Jordbruket spelar en avgörande roll i Iowa. Knappt en femtedel av befolkningen är på olika sätt knutna till jordbrukssektorn, som jordbrukare eller som anställda i den storskaliga jordbruksindustrin. Officiell statistisk visar att det finns 90 000 gårdar i delstaten (67 000 i Sverige enligt Jordbruksverket), och att den dominerande grödan är majs. (Årligen skördas majs till ett värde av drygt 60 miljarder svenska kronor.) Majsen används inte bara som människo- eller djurföda, utan betydande delar av produktionen går till sötningsmedel och etanol-bensin. Etanolen är mycket omdiskuterad—den presenteras som ett miljövänligt alternativ till fossila bränslen samtidigt som forskningen ifrågasätter detta. Dess betydelse för Iowas ekonomi är dock sådan att pressen är stor på alla kandidater att avlägga ”the ethanol pledge”, och säga sig vilja subventionera etanolproduktionen. Att inte vara etanol-entusiast kan få konsekvenser, som för John McCain vars svaga resultat i 2000 års partival av en del förklaras med hans tveksamhet  mot etanol.  I årets val har Ted Cruz uttalat sig emot etanol-subventionerna, något som fick Iowas guvernör republikanen Terry Brandstad att ta ställning mot Cruz. Hittills verkar det inte ha skadat honom. Kanske håller majs och etanol på att förlora sin kraft i Iowa?

ethanol

För många utomstående framstår Iowa som en konservativ landsbygd,  där traditionella familjevärderingar och religion spelar stor roll. Och visst ligger det mycket i det. Idag har republikanerna en stark ställning: guvernören, båda senatorerna och tre av delstatens fyra representanthusmedlemmar kommer från det partiet. Senator Joni Ernst och representanthusledamoten Steve King är dessutom framträdande personer inom den republikanska högerflanken och stöds av Tea Party-rörelsen och olika kristna högergrupper.

Ett progressivt Iowa

Å andra sidan ska man inte glömma att det också finns en progressiv och frisinnad tradition  i Iowa,  som har långa rötter. Vid mitten av 1800-talet fanns det t ex ett betydande motstånd mot slaveriet, den tidens stora splittrande amerikanska fråga,  och en av de ”underjordiska järnvägarna” genom vilken slavar fick hjälp att fly från  slavstater i södern till fria områden i norr, gick från grannstaten Missouri, där slaveriet var tillåtet, till Iowa. Under årtiondena kring sekelskiftet 1900 växte också radikala populistiska proteströrelser fram i mellanvästerns jordbrukssamhällen, mot monopol och storfinans och med krav på ekonomisk rättvisa och statliga ekonomiska regleringar. Dessa fick fotfäste även  i Iowa.   Ett starkt allmänfinansierat utbildningssystem växte också fram, med flera universitet som  spelar en stor roll i delstatens liv.

Ekon från denna tradition hörs även idag. 2005 blev Iowa den fjärde delstaten i USA som godkände samkönade äktenskap, tio år innan Högsta domstolen fastslog deras giltighet i USA som helhet. 2008 tog uppstickaren Barack Obama hem det demokratiska partivalet i det mycket vita Iowa, vilket gav en skjuts för hans kandidatur som räckte hela vägen till Vita huset, och just nu ligger socialisten Bernie Sanders på en delad första plats inför demokraternas partival.

Iowa tillhör den ganska lilla gruppen ”swing states” där utgången av valet är osäker. Spänningen mellan höger och vänster visades i valet 2014 då den progressive demokratiske senatorn Tom Harkin ersattes av den djupt konservativa Joni Ernst (som producerade en mycket uppmärksammad reklamfilm under kampanjen) . I presidentvalen under de senaste trettiofem åren har Iowa-borna stött både Barack Obama och Bill Clinton, men också George W. Bush och Ronald  Reagan. Kampen om  delstatens sex elektorsröster blir även i år intensiv, vilket betyder att vi säkert har anledning att återkomma till det ganska motsägelsefulla Iowa även när partivalen är över.

 

Dela denna bloggpost
Nyare inlägg »

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑