För en breddad analys av amerikansk politik

Kategori: Kandidaterna (Sida 2 av 2)

It’s the delegates, stupid!

När valrörelsen började för ett år sedan var det inte många som trodde att segrarna i primärvalen i New Hampshire skulle heta Bernie Sanders och Donald Trump. Även om deras budskap skiljer sig radikalt från varandra var det två outsiders som utmanar de etablerade politikerna och sanningarna i sina partier som vann.
Bland demokraterna är New Hampshire inte en delstat där radikala utmanare brukar göra väl ifrån sig. År 2008 kom favoriten Hillary Clinton tillbaka efter en tredjeplats i Iowa och besegrade uppstickaren Barack Obama, vilket gav ny näring åt hennes kampanj. Och 1992 lyckades den centristiske kandidaten Bill Clinton med sin andraplats etablera sig som en stark kandidat för de kommande valen.

I tisdagens val bröts detta mönster. Bernie Sanders framgångsvåg från Iowa fortsatte och han tog övertygande hem valet i New Hampshire med 60 % av rösterna, trots att Clinton som fick 38 %  under de sista kampanjdagarna fick ett massivt stöd från flera mycket etablerade demokratiska (och kvinnliga)  politiker. Utgången av valet bekräftar den starka vilja till förändring som finns bland de demokratiska väljarna i år, framför allt bland de yngre åldersgrupperna, och hur framgångsrik Sanders har varit att mobilisera dem.

På den republikanska sidan har Trump visat sin styrka med en övertygande seger i New Hampshire med 35 % av rösterna. New Hampshires väljarkår står inte lika långt till höger som i Iowa, vilket bl a förklarar guvernör John Kasichs framgångar med 16  %. Kampen om tredjeplatsen var hård mellan Ted Cruz, Jeb  Bush och Marco Rubio, som alla fick mellan 10 och 12 %. Även  bland republikanerna gick det bra för outsider- och uppstickarkandidaterna. Sammantaget fick Trump, Cruz, Carly Fiorina och Ben Carson en majoritet av de republikanska rösterna (53 %), vilket visar på det problem som partietablissemanget fortfarande har.

Även om valresultatets procentsiffror ofta drar till sig störst uppmärksamhet är det viktigt att komma ihåg att parti- och primärvalen gäller att utse delegater till partikonventen i sommar där presidentkandidaterna väljs. Det avgörande är alltså att vinna en majoritet av delegaterna—2 382 för demokraterna och 1 237 för republikanerna. Delegaterna utses på ett komplicerat sätt. Det finns två huvudgrupper, dels de som väljs på basis av valresultaten i de olika delstaterna (pledged delegates), dels de s k superdelegaterna som bestäms direkt av partierna och själva väljer vilken kandidat de vill stödja.

delegates

Två delegater vid demokraternas konvent i Charlotte, N.C. 2012

Väljarna i New Hampshire fördelade 24 delegater för demokraterna och 23 för republikanerna baserat på valresultatet—15 till Bernie Sanders och 9 till Hillary Clinton, och 10 till Trump, 4 till Kasich, och 3 var till Cruz, Bush och Rubio. Men om man på den demokratiska sidan  räknar med de superdelegater som redan har fördelats är, kanske något förvånande, ställningen när det gäller det totala antalet delegater efter de två första valen följande:

Hillary Clinton       394

Bernie Sanders        44

Clintons stora övertag just nu beror på att en hel del av superdelegaterna redan har tagit ställning för henne. Hon uppfattas ju också som partietablissemangets kandidat. Deras stöd kan dock vara bräckligt eftersom de kan ändra sig, något som Hillary Clinton väl kommer ihåg från valrörelsen 2008 då många superdelegater övergav henne till förmån för en allt starkare Obama.

Den stora majoriteten av delegaterna (av bägge sorter) återstår fortfarande att fördela— 4 325 för demokraterna och 2 420 för republikanerna. Dessa siffror visar att vi bara står i början av valkampanjen, men påminner oss också om att när resultaten från de många återstående valen kommer in är det hur många delegater som de olika kandidaterna får som är avgörande. Detta är värt att hålla ögonen på.

Dag Blanck

 

Dela denna bloggpost

Cruz, Rubio, and the Latino Vote

Election observers who were appalled by Donald Trump’s anti-immigrant comments about Mexico sending criminals and “rapists” over the US border might find some pleasure in the outcome of the Iowa caucuses, in which two sons of Latino immigrants emerged as possible Republican party nominees.

Together, Texas Senator Ted Cruz and Florida Senator Marco Rubio won more than half of the Republican votes: 28% for Cruz, and 23% for Rubio. Cruz successfully mobilized Iowa’s conservative Christian voters to come in first place in Iowa, ahead of Trump.  Meanwhile, Rubio, who came in third place, seems to have won the night as far as much of the mainstream press was concerned.  He has effectively been anointed the new candidate of a Republican establishment that is very unhappy with the prospect of either Trump or Cruz as their party’s nominee.

Yet it is far from clear that either of these candidates represents Latinos, or that they will have an easy time fixing the Republican Party’s serious problem with Latino voters. In 2008 and 2012, Latinos voted overwhelmingly for Obama (in 2012, he received 73% of the Latino vote), and a recent poll sponsored by the Spanish-language media company Univision,  indicates that Latinos as a whole continue to strongly lean Democratic. It also shows that Trump’s hostile comments have damaged their opinion of the Republican Party as a whole.

Nevertheless, Republicans remain hopeful that Latinos, many of whom hold conservative views on social issues, could yet be attracted to their party. And both Democrats and Republicans agree that they need to court this growing population of voters, who as a group are younger than the US population as a whole. Latino voters are seen as key to winning the presidency in 2016, and as necessary for building the parties’ strength in the future.

Cruz

Ted Cruz speaking at the Iowa GOP’s Growth and Opportunity Party in Des Moines, Iowa on October 31, 2015. Photo by Gage Skidmore

The foreign-born population of the US has been rising steadily since the 1970s, and the majority of these newcomers are Latinos (sometimes called Hispanics), with countries of origin in South and Central America, Mexico, and the Caribbean. There are about 55.4 million Latinos in the US (17.4% of the population) concentrated in the three most populous states: California, Texas, and Florida.  But according to Pew Research, Latinos have dispersed across the U.S., changing the social makeup of many communities.  This is particularly notable in smaller cities and rural parts of the country, where laborers, many of Mexican or Central American origin, have found jobs in agriculture, construction, and service work. The increased national visibility of Latinos is likely behind some of the anti-immigrant and anti-Latino feeling to which Trump has given voice.

The Role of Cuba

Both Cruz and Rubio’s conservative politics are derived to some extent from those of the Cuban-American community, for whom the Cuban Revolution and Fidel Castro’s rise to power in 1959 was a formative event.  For decades, the defining political issue for much of this community was the destruction of the Castro regime. Cruz and Rubio have, as a matter of course, both felt the need to contextualize their own conservative politics in relation to their families’ experiences in the Cuban Revolution.  Yet both have also aroused some controversy over their statements on this issue. In 2011, the Washington Post accused Rubio of deceptively presenting himself as the son of political “exiles” from the Castro regime, when in fact his parents came to the US in 1956, before Castro took power. Similarly, the Dallas Morning News found that Cruz conveniently avoided the fact that his father, Rafael Cruz, a conservative evangelical preacher, actually fought alongside pro-Castro revolutionaries, and came to the US in 1957 to escape persecution by the Batista regime (The elder Cruz soon after recanted his former allegiance and is now a committed anti-Castro anti-communist).

But it is unclear how much any of this matters. A Pew study finds that younger Cuban Americans and more recent immigrants from Cuba do not share the strongly conservative views of the exile generation, and they are likely to disagree with Cruz and Rubio about what was once the key issue among Cuban American voters: that of US relations with Cuba.  But it must also be remembered that Cuban Americans make up only a small portion of the total Latino population, many of whom identify much more closely with the experience of economic migration than with political exile. While there are only about 2 million Latinos of Cuban origin in the US, 34 million Latinos are of Mexican origin.

Rubio

Marco Rubio speaking at the Iowa GOP’s Growth and Opportunity Party in Des Moines, Iowa on October 31, 2015. Photo by Gage Skidmore

For many of these others, Cubans are perceived as a somewhat privileged group. The Cuban exiles often came from the wealthy elites of Cuban society, and they also received special accommodations from the US government, some of which continue to benefit recent Cuban immigrants.  A law passed a few years after the Cuban Revolution is still in place that makes any Cuban national who has resided in the US for one year automatically eligible for permanent residency in the US, regardless of whether they first entered the US legally or illegally.

So while a good portion of the Republican base may love the idea of a Latino candidate talking tough about cracking down on illegal immigrants and further militarizing the Mexican border, as both Cruz and Rubio have done, this may sound very different to a voter of Mexican descent. For that voter, already insulted by Trump and stigmatized as an “illegal,” it may only be a reminder that American citizenship is easier for some Latinos to achieve than for others.

Though Cruz and Rubio may have made history in Iowa as the first Latino politicians to make credible advances toward the presidency, it seems unlikely that either candidate will win over the majority of Latino voters. More likely, the candidate who will best appeal to this increasingly important but diverse group will address the issues that the Univision poll has identified as their top concerns: jobs and the economy, education, and an immigration policy that favors a path to citizenship for undocumented immigrants. So far, most Latinos identify with the Democratic candidates’ views on these key issues, and they will likely to continue to do so, at least through 2016.

Susan Hegeman

Dela denna bloggpost

Allting går att sälja med mördande reklam

Jag prenumererar på alla presidentkandidaternas nyhetsbrev via min mejl. Genom dessa kan man enkelt följa kampanjernas utveckling under valrörelsen och se vad de olika kandidaterna fokuserar på för frågor. Nyhetsbreven kommer var och varannan dag och även om det stora flertalet handlar om att be mig om pengar som stöd till kampanjerna, så lämnar det möjlighet att också följa hur frågorna förändras allt eftersom valrörelsen fortskrider och framför allt vilka som lyckas skapa slogans med de mest effektiva budskapen.

Årets kampanjsloganvinnare

I år är det ingen tvekan om att de stora vinnarna i detta avseende är Bernie Sanders och Donald Trump och att det är en av förklaringarna till deras opinionsmedvindar. Med två kärnfulla budskap och slagkraftiga slogans har de båda lyckats sparka igång var sin ”gräsrotsrörelse” och skapat liknande aktivitet i väljarkåren som Obama gjorde 2008 med sitt då framgångsrika budskap ”Yes, we can” och ”Change we can belive in”. Slogans som då var inspirerade av Bill Clintons kampanj 1992, som på liknande sätt hade proklamerat ”Its time to change America” och ”Putting People First … For a Change” och vunnit folkets gillande. Begreppet förändring (change) är uppenbarligen ett lyckat koncept att använda. Även i Jimmy Carters kampanj 1976 användes detta; ”A Leader – for a Change” när han blev  USA:s 39:e president. 

yes we can Clinton

 

”Let’s make America Great again” – ett historiskt framgångskoncept

2016 ser vi nu Donald Trump å sin sida upprepa Ronald Reagans budskap från 1980 ”Let’s make America Great Again” med det implicita budskapet att USA inte längre är vad det har varit men att han själv är den som kan vända utvecklingen. Han använder på så sätt framgångsrikt många amerikaners upplevelse av att USA förlorar inflytande i världen och i sin kampanj peka på att hans affärsmässiga framgångar gör honom till rätt man att få fart på USA:s ekonomi igen (läs vidare om Trumps politiska idéprogram här). Genom att anspela på Ronald Reagan understryker han samtidigt att han är konservativ (han har tidigare varit demokratiskt sinnad och många ifrågasätter ärligheten i hans förändrade hållning i många frågor) liksom att han låter sig inspireras av en av de mest beundrade presidenterna genom tiderna. I en rad Gallupundersökningar från 2000-talet avseende vilken president amerikanerna uppfattar som den bästa genom tiderna, placerar sig nämligen Reagan som en av de allra främsta, vilket gör en sådan anspelning synnerligen tilltalande för många väljare som nu längtansfullt blickar tillbaka till 1980-talets framgångar. Hela Trumps retorik runt denna slogan går ut på att lyfta sig själv som en ”doer”, en person som är handlingskraftig och som ska skaka om Washington. 1960 använde även John F. Kennedy (Dem) liknande budskap i sin kampanj ”A Time for Greatness” och ”We Can Do Better”. Kennedy blev det året USA:s 35:e president.

ReaganTrump

 

Krav på en ny politisk revolution – Can you feel the Bern?

IMG_4752I den andra änden av spektrat påkallar Sanders intressant nog behovet av en ny revolution i amerikansk politik, där ”folket” och de icke-priviligierade ska återerövra Washington. Hans väljare köper T-shirts med trycket ”Join the Political Revolution” och ”Not for Sale” för att kommunicera budskapet att Sanders inte låter sig köpas av storkapitalet på Wall Street och att det är dags att låta tillväxten komma de svagare grupperna till del (läs om Sanders politiska idéprogram här). Sanders har också i sin kampanj framgångsrikt använt den energi han under hösten skapat i väljarkåren genom att utveckla sin slogan baserad på den uppeldade gräsrotsrörelsen. ”Can you feel the Bern?” finns numer på kaffemuggar, banderoller och pins. Rubriken i ett av hans senaste mejl anspelade också på detta (bilden) och inte minst den unga generationen jublar. Sanders har dessutom fått en glass från företaget Ben&Jerry uppkallad efter sin kampanj (Bernie’s Yearning).

 

 

 

revolutionAtt Sanders lyfter fram behovet av en ny politisk revolution är intressant i sig och jag kan inte undvika att tänka på vad Thomas Jefferson (en av grundfäderna och USA:s tredje president 1801-1809) skrev i ett brev till James Madison (en annan av grundfäderna och USA:s fjärde president 1809-1817): ”I hold it that a little rebellion now and then is a good thing, and as necessary in the political world as storms in the physical”. I nationens tillblivelse i slutet av 1700-talet talade inte minst Jefferson upprepade gånger om behovet av återkommande politiska revolutioner för att hindra att makteliten tar sig för stort utrymme på folkets bekostnad (frihet). En sak att minnas i tider som denna. Både Sanders och Trump uppmanar till olika former av politiska revolutioner. Om deras kampanjer lyckas ända fram och de blir sina respektive partiers nominerade kandidater är väldig osäkert, men de har båda skakat om sina motståndare i grunden och detta kommer få effekter oavsett om väljarna lägger sina röster på dem i vårens olika nomineringsval eller inte.

USA:s ambivalenta förhållningssätt till revolutioner ska jag återkomma till i senare inlägg.

Frida

Dela denna bloggpost
Nyare inlägg »

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑