Författare: Erik Åsard (Sida 1 av 12)

USA-valet 2016 var i ett avseende extraordinärt, i ett annat högst ordinärt. Det extraordinära var att segraren hette Donald Trump, en charlatan som spelade populist. Det ordinära var att 90 procent av de republikanska väljarna röstade på honom, vilket vittnar om hur stark partitroheten i landet är även när en udda person utan politisk erfarenhet kandiderar.

Äntligen satt specialåklagaren i förhörsstolen. Det var den 24 juli 2019 och Robert Mueller, den 74-årige före detta FBI-chefen, avgav sitt länge efterlängtade vittnesmål inför kongressen om den ryska inblandningen i valet 2016. Han såg loj och disträ ut, svarade kort och ibland ohörbart på frågorna och gav intryck av att helst vilja avsluta det hela så fort som möjligt. Inget nytt framkom under förhöret, utöver vad som redan hade presenterats i den digra Muellerrapporten.

Ända sedan Donald Trump annonserade sin kandidatur till presidentposten 2015 har bedömare rest frågan om det finns någon ”röd linje” för de trogna anhängarna, någon utsaga eller handling som är så galen eller utmanande att den skulle kunna få dem att bryta med honom. Hittills har svaret varit ett rungande nej. Stödet bland kärnväljarna har förblivit oförändrat även efter avslöjanden och utspel som skulle ha fått vanliga politiker på fall som ”Access Hollywood”-bandet, skymfningarna av John McCain och andra krigsveteraner, bannlysningen av motståndarna allmänt och av invandrarna specifikt, separationen av invandrarbarn från deras föräldrar vid gränsen mot Mexiko och åtskilligt annat.

Inte heller riksrätten verkar nämnvärt ha påverkat stödet, även om fler amerikaner bland väljarkåren i stort är för processen än som är emot.

Sedan 2000 har fem presidentval hållits i USA, och vid två tillfällen har vinnaren varit den kandidat som fick minst antal röster. 2000 var det George W. Bush, och 2016 som bekant Donald Trump. Bush fick totalt drygt en halv miljon färre röster än Al Gore, medan Hillary Clintons marginal till Trump var än större eller 2,9 miljoner. Bush och Trump lyckades vinna den rätta kombinationen av delstater för att ta hem segern i Elektorskollegiet, den märkliga konstruktion som grundlagsfäderna införde för att låta ett antal elektorer agera grindvakter och vara den slutliga uttolkaren av folkviljan.

Efter två veckor av tv-sända kongressförhör har dimmorna skingrats kring riksrättsprocessen mot Donald Trump. Ingen rationellt funtad person som har följt vittnesmålen kan tvivla på att det i grunden handlar om tjänster och gentjänster (quid pro quo), att det fanns en parallell utrikespolitik visavi Ukraina som avvek från den officiella och leddes av Trumps personlige advokat Rudy Giuliani samt att Trump desperat ville ha ett officiellt uttalande av president Volodymyr Zelenskyj om att han skulle starta en utredning av Joe och Hunter Biden.

Republikanerna i USA:s kongress har det inte lätt just nu. Inte nog med att deras president är föremål för en riksrättsprocess som oavsett hur den slutar för alltid kommer att förknippas med hans namn i historieböckerna. Medveten om att Donald Trumps kärnväljare stöder honom i vått och torrt har det stora flertalet republikaner länge avstått från all form av offentlig kritik, även om flera av dem säkert våndats i det fördolda. Rädslan för att drabbas av en bannbulla från Vita huset eller, än värre, av en utmanare i nästa primärval får många av dem att fly fältet så fort journalisterna ber om en kommentar.

Det fanns en tid då den amerikanske presidenten sågs med respekt av flertalet världsledare. Ett exempel. Under Kubakrisen 1962, då världen stod inför hotet om ett fullskaligt kärnvapenkrig, sände president John F. Kennedy den tidigare utrikesministern Dean Acheson till Paris för att informera president Charles de Gaulle om det kritiska läget. När Acheson ville visa flygfoton av de ryska kärnvapenrobotarna på Kuba svarade de Gaulle att det inte var nödvändigt. ”Den amerikanske presidentens ord räcker för mig.”

Bloggarna ligger inte på latsidan. Tätt i hälarna på det senaste avsnittet av vår podd och Karin Henrikssons bok om USA:s alla presidenter kommer en ny bok av undertecknad och Martin Gelin, DN:s korrespondent i New York. Den har titeln Hotet mot demokratin (Historiska Media) och fokuserar särskilt på högerpopulismen och hur den har utvecklats under senare år i Europa och USA. Här följer ett utdrag ur förordet, som närmare beskriver vad boken handlar om.

När demokraternas partiledning långt om länge beslöt att igångsätta en formell riksrättsprocess mot president Trump var det blott fjärde gången i USA:s historia som det skedde. Två gånger tidigare har processerna lett till formella rättegångar i senaten, 1868 (Andrew Johnson) och 1998 (Bill Clinton). Båda gångerna friades presidenterna på alla anklagelsepunkter, 1868 med en enda rösts marginal. Richard Nixon avgick 1974 innan senaten hann inleda sin rättegång, som skulle ha slutat med fällande dom.

USA:s presidenter brukar ihågkommas för sina gärningar, men också för det språk de använde i offentligheten. Flera av Abraham Lincolns texter anses vara retoriska mästerstycken. Franklin Roosevelt prövade en mer resonerande stil när han pratade med lyssnarna via radion. George Bush den yngre föredrog ett mer vardagligt språk fyllt av texanska egenheter och defekter (”Bushisms”). Barack Obama däremot använde gärna fullständiga meningar och ett idiom som bättre passade en professor än en politiker.