För en breddad analys av amerikansk politik

Blanck och Åsard om GOP, demokratin och framtiden

Liz Cheney (Wyoming ) och Elise Stefanik (New York), två av huvudpersonerna i striden inom GOP.

Under de senaste månaderna har diskussionerna om Republikanernas framtid varit intensiv. De kulminerade den 12 maj då Liz Cheney avsattes från sin position i den republikanska partigruppen i Representanthuset. Här reflekterar bloggarna Erik Åsard och Dag Blanck över utvecklingen och vad den betyder.

Erik Åsard (EÅ): Låt oss börja med Republikanernas beslut att avsätta Liz Cheney som Conference Chair och ersätta henne med Trumpapologeten Elise Stefanik. Omröstningen skedde via voice vote och tog inte mer än en kvart. Jag erinrar mig att Stefanik invaldes i Representanthuset 2014 som en moderat New York-ledamot, att hon var kritisk mot Trump under valkampanjen 2015-16 och röstade på John Kasich i primärvalet (Kasich röstade sedan på Joe Biden 2020). Så sent som 2017 röstade Stefanik emot Trumps skatteförslag, som partiet betraktar som sin viktigaste lagstiftningsframgång under senare år. Sedan bytte hon plötsligt fot och blev en av Trumps mest artikulerade försvarare i den första riksrätten 2020.

För mig signalerar detta att GOP nu mer än någonsin är ett enmansparti och att den stora majoriteten av partiets kongressledamöter bestämt sig för att köra den linjen inför mellanårsvalet 2022. Inte nog med att den konservativa Cheney byttes ut mot en politiskt mer moderat politiker. Nästan alla partiföreträdare som hade fräckheten att rösta för att fälla Trump i den andra riksrätten har formellt prickats av kollegerna i deras respektive delstater. Skiljelinjen inom partiet handlar inte längre om ideologi, utan om inställningen till en enda person. Det innebär också att majoriteten accepterar Trumps stora lögn om att han vann valet, och att stormningen av Kapitolium den 6 januari inte är så mycket att orda om – vad vi såg då var bara en grupp patriotiska amerikaner som ville se rättvisa skipas, heter det, en kyss- och kramfest som Trump uttryckte det på sin blogg. Washington Posts läsvärde krönikör Dan Balz menade nyligen i en tv-intervju att man i dag måste ljuga för att räknas som en trogen republikan (”You havet to lie to qualify to be a Republican”). Så sant som det är sagt.

Men Cheneyaffären är bara ett uttryck för vad Republikanerna i dag står för. Ett annat kännetecken är vågen av antirösträttslagar efter valet (361 förslag hittills i 47 delstater, enligt Brennan Center for Justice) och kraven på omräkning av rösterna i de jämna delstater som Joe Biden vann. Den pågående omräkningen i Arizona görs av ett företag som inte har någon som helst erfarenhet av val och vars ledning offentligt instämmer i den stora lögnen. De jämna delstater som Trump vann behöver dock inte omräknas, de stämmer vad man förstår till punkt och pricka. USA:s stora problem i dag är enligt Republikanerna inte den skenande klimatkrisen, den stora välståndsklyftan, den på många håll fallerande infrastrukturen eller ens pandemin. Nej, det stora problemet enligt dem är att alltför många demokrater röstar i de allmänna valen som skedde 2018 och 2020, och det måste åtgärdas. Det är så man måste tolka den energi de nu lägger ned på att försvåra möjligheterna för människor, särskilt fattiga och minoriteter, att rösta.

Jag tror man ska se alla dessa offensiva åtgärder som ingående i en samlad strategi för att med alla till buds stående medel ta tillbaka makten. Hur ser du på Republikanernas utveckling efter valet?

Dag Blanck (DB): Under de senaste åren har vi ofta talat om de växande klyftorna i det republikanska partiet och t.o.m. om ett pågående inbördeskrig mellan anhängare och motståndare till Donald Trump. Jag håller med dej om att det kriget är över – omröstningen om Liz Cheney i Representanthuset visar tydligt att Trumpsidan har vunnit. Inte bara i Kongressen dominerar den förre presidenten, många undersökningar visar att det finns ett mycket starkt stöd för Trump och hans lögn om att presidentvalet stals från honom bland de republikanska väljarna.

Jag ställer mig frågan om hur framgångsrik denna strategi kommer att bli bortom de Trumptrogna Republikanerna. Partiet lägger just nu stor kraft på kongressvalet 2022 och när inte osannolika förhoppningar om att återta åtminstone Representanthuset (Senaten är nog en större utmaning). Vi vet att Trumps kärnväljare står vid hans sida i vått och torrt, men vi vet också att gruppen inte är stor nog för att vinna ett val. Enligt en mätning av Gallup från förra månaden identifierar sig 26 % av amerikanerna som republikaner, 31 % som demokrater och 40 % som oberoende. De oberoende är m.a.o. en nyckelgrupp, och Trump vann den med en mycket liten marginal 2016. Exit polls från 2020 visar en helt annan bild. Biden vann de oberoende med 54 % mot 41% för Trump. Det var en ökning med 12 procentenheter från Clintons resultat fyra år tidigare, och var en mycket viktig faktor för hans seger.

Om Republikanernas definierande fråga fram till valet 2022 blir trohet till Trump kommer det säkert att ytterligare stärka de lojala väljarna, men frågan blir hur stor den gruppen blir? Vart söker sig de oberoende väljarna som intresserar sig för sakfrågor istället för att omfamna trumpska konspirationsteorier om valfusk? Enligt Gallup var de fyra viktigaste frågorna 2020 bland de oberoende väljarna sjukvård, utbildning, terrorism/nationell säkerhet och vapenkontroll. Väljarna litade mest på Republikanerna vad gällde terrorism/nationell säkerhet, medan Demokraterna fick högst siffror i de övriga tre frågorna.

Dessutom finns mer långsiktiga förändringar som pekar på en uppförsbacke för Republikanerna. Även om Trump gick framåt bland minoritetsväljare 2020 (främst män),  minskar den vita gruppen, som är Trumps absoluta bas, stadigt. Andelen med postgymnasial utbildning (en annan nyckelgrupp för Demokraterna) ökar också, liksom amerikaner födda efter 1965. Den senare gruppen (som kallas Generation X, Millennials, och Generation Z) beräknas utgöra över 60 % av väljarna 2024. Det är dessa yngre grupper som har drivit många värderingsförändringar i USA under senare år, som t.ex. religionens minskade betydelse och synen på samkönade äktenskap. De visar dessutom tydliga sympatier för Demokraterna (men röstar också i lägre grad).

Även om man bör vara skeptisk mot ödesbestämda demografiska förklaringar, undrar jag om den nuvarande republikanska lojalitetsstrategin har lett till att partiet visserligen har vunnit slaget, men riskerar att förlora kriget. Vad säger du?

Två republikanska motståndare: Adam Kinzinger från Illinois och Kevin McCarthy från Kalifornien.

EÅ: Jag tror vi får svaret på den frågan i de kommande valen. På slutet varnar du klokt för att okritiskt svälja ”demography is destiny”-tesen. Men dina påpekanden dessförinnan tolkar jag som att du tror att om Republikanerna fortsätter med Trumplinjen så stöter det bort oberoende och yngre väljare, och att demografiutvecklingen ändå är mer fördelaktig för Demokraterna. Så kan det vara, men valet 2020 var också en påminnelse om att det långt ifrån är givet. Trump gick ju oväntat fram bland alla minoritetsgrupper, särskilt bland Hispanics i vissa stater, fast ingen vet förstås om det är en bestående trend.

Jag är mindre intresserad av vem som vinner eller förlorar i det korta perspektivet än av hur Republikanernas utveckling på sikt kommer att påverka den amerikanska demokratin. Vad händer med demokratin när ett av huvudalternativen – USA har ju ett tvåpartisystem – inte längre accepterar de grundläggande spelreglerna? Det är en sak att tvista om sakpolitiken – skatter, miljö, sjukvård och annat. Det är helt naturligt i en vital politisk debatt. Men om ett stort parti inte längre accepterar valresultaten och ser motståndaren som en illegitim fiende har man passerat en gräns och öppet visat sitt förakt för demokratin.

Jag tror inte man kan överskatta de skador som Trump, på bara fyra år, har förorsakat den politiska kulturen i USA. Även om Demokraterna skulle vinna nästa presidentval så är risken stor att Republikanerna, såvida inte deras kandidat skulle vara en Mitt Romney-kopia (vilket i nuläget förefaller högst osannolikt), åter kommer att skylla på ”valfusk” och vägra godta resultatet. Trump har normaliserat det skadliga beteendet, som tyvärr har stort stöd bland partiets gräsrötter. Jag fruktar att Republikanerna får svårt att inom överskådlig tid bryta med högerpopulismen och åter bli ett normalt konservativt parti. Om det blir så måste man räkna Trump till en av de mest inflytelserika presidenterna under efterkrigstiden. Den ende som kan konkurrera i det avseendet är Lyndon Johnson. Men LBJ förändrade sitt parti i positiv riktning genom medborgar- och rösträttslagarna medan Trumps inverkan på GOP har varit alltigenom negativ. Synpunkter?

DB: Trumps effekter på den amerikanska politiken är ovedersägliga. I amerikansk politik och historia talar man ofta om cykliska förlopp där ett parti blir dominerande och sätter den politiska dagordningen. Forskare har ägnat mycket arbete åt att identifiera de viktiga vändpunkter då ett parti tar över från det andra, som 1896 då flera årtionden av republikansk dominans inleddes, 1932 då Demokraterna blev det dominerande partiet eller den konservativa vändningen som inleddes med valet av Ronald Reagan 1980. Det har också hänt att partier försvunnit, som Whigpartiet på 1850-talet, eller ömsat skinn och förändrats i sitt innehåll som Demokraterna under New Deal-eran. Frågan är om trumpismens seger inom Republikanska partiet ska ses som ytterligare en av dessa vänd- eller förändringspunkter i amerikanska politiska partiers historia, eller om det handlar om något djupare.

Du skriver om de skador som Trump-åren åstadkommit på den amerikanska demokratin. Under 1900-talet ville USA se sig som ett demokratiskt föredöme, alltifrån Wilsons ”Keep the World Safe for Democracy” till segern över nazismen i andra världskriget och kommunismen i det kalla kriget. Men hur djupt har demokratin suttit? Men man ska komma ihåg att det inte var förrän 1965 som landet fick full och lika rösträtt genom the Voting Rights Act. Och som vi vet pågår ånyo olika försök att begränsa rösträtten. De senaste årens erfarenheter av att försöka exportera amerikansk demokrati till Afghanistan eller Irak har heller inte varit varken framgångsrika eller populära bland amerikanerna.

Det har alltid funnits ett glapp i USA mellan å ena sidan de politiska idealen och drömmarna, om nya möjligheter och å andra sidan den amerikanska verkligheten. Statsvetaren Rogers Smith har t.ex. räknat ut att majoriteten av den inhemska amerikanska vuxna befolkningen har förnekats fulla medborgerliga rättigheter under två tredjedelar av republikens historia. Samtidigt ifrågasätts den amerikanska drömmen från många håll. Jag tror att denna spänning förklarar en hel del av det vi nu ser i det amerikanska samhället. Vad säger du?

EÅ: Det tror jag du har helt rätt i. Minns Gunnar Myrdals An American Dilemma, vars huvudtema handlade just om klyftan mellan idealen och verkligheten.  Jag har länge slagits av den stora diskrepansen mellan lovsångerna till författningen och det faktum att demokratin, i den mest basala betydelsen av fria och allmänna val där alla röstberättigade kan delta, inte är äldre än knappt 60 år i USA. Republikanernas nuvarande utveckling gör att man kan ifrågasätta om demokratin alls har någon förankring i majoriteten av deras väljarkår.

Whigpartiet som du nämner kollapsade på slaverifrågan. Men man ska komma ihåg att det efterträddes av två partier, ett uppåtstigande parti som ville avskaffa slaveriet (GOP) och ett nedåtgående som var starkt främlingsfientligt och upplöstes 1860 (The Nativist American Party eller The Know Nothings). Dagens Trumpdominerade GOP har vissa likheter med Know Nothing-partiet, men inget talar för att det kommer att gå samma väg som föregångaren. De 100 republikaner som nyligen reste tanken om att bilda ett mer moderat parti önsketänker. I dag skulle det vara oerhört kostsamt och fordra enorma organisatoriska och andra resurser för att etablera ett nytt konkurrenskraftigt parti. Därför kommer det nuvarande tvåpartisystemet att bestå, och därför är det så avgörande för landet – jag skulle vilja säga för världen – vilken väg GOP väljer inför framtiden.

Det vi nu bevittnar är ett parti som i stort sett helt har kapitulerat för Donald Trump. Avsättningen av Liz Cheney, kraven på fortsatta omräkningar av valresultaten och partiledningens vägran att gå med på att tillsätta en särskild kommission för att utreda Kapitoliumattacken säger det mesta om dagens GOP. Hela 175 republikaner i huset röstade emot förslaget om en undersökningskommisson, fler än som i januari vägrade godkänna valresultaten i Arizona och Pennsylvania. Det gör det svårt att hysa optimism om de kommande åren.

DB: Historiskt sett är USA ett land som inte har lämnat omvärlden oberörd. Det har funnits både optimistiska och pessimistiska bedömningarna av landet, och de har gärna gått i vågor. Gunnar Myrdal, som du nämner, var en av många inträngande observatörer av USA. I An American Dilemma analyserade han hur rasfrågan utgjorde både ett fundamentalt problem och en grundläggande motsättning i det amerikanska samhället, samtidigt som han ändå närde en förhoppning om att de inneboende spänningarna skulle kunna lösas. När han på ålderns höst återkom till ämnet var han inte längre lika optimistisk.

För många blev Trumpåren chockartade, och skadade bilden av landet allvarligt. Data från Pew Research Center visar att förtroendet för USA sjönk drastiskt, inte minst i många europeiska länder. Plötsligt framträdde aspekter av det amerikanska samhället som reste frågan om hur annorlunda landet egentligen var, och om synen på USA måste omvärderas.

Det påminner oss om de två sidorna av USA som alltid har funnits: frihet och slaveri, tolerans och intolerans, det öppna och det slutna. De har levt både med och mot varandra, och när som i dag ett av de ledande politiska partierna vägrar att tillsätta en kommission för att undersöka en av de allvarligaste attackerna på det amerikanska politiska systemet faller strålkastarljuset på de amerikanska motkrafterna. Hur starka de kan bli är en avgörande fråga för framtiden.

Dela denna bloggpost

5 kommentarer

  1. Bengt+Bergman

    Tack för intressanta och visa Analyser. Några reflektioner…
    Vad hade hänt om Kapitolium stormats av people of colour. Om George Floyd varit vit och poliserna svarta ? Och tänk om president Biden börjat uppträda med lögner och ett ovårdat språk, som sin företrädare ? Fake news gör Amerikanerna ofria, men bara sanningen kan gör dem fria på riktigt.

    Bengt Bergman

    • Dag Blanck

      Tack för dina synpunkter. Din fråga är ju hypotetisk, men pekar samtidigt på den centrala roll som rasfrågan har i det amerianska samhället. Dag Blanck

  2. Jens

    Tack för en mycket intressant analys och diskussion om Trumpismen/nedmonteringen av demokratin. Vad tror ni det beror på att Trump har sådant stöd bland GOP:s väljarbas? En narcissist, rasist och lögnare? Varför går gemene man på ”The Big Lie”?

    Att de republikanska politikerna är fega och rädda om sitt eget skinn har jag förstått. Det har framgått med all önskvärd tydlighet. Kappvändarna har varit många, Graham, Paul, Perry, Cruz, Rubio och nu Stefanik.

    Trots att jag läst en del litteratur om Trumps presidentskap kan jag inte för mitt liv förstå hur så många kan leva i förnekelse och anamma den ena lögnen värre än den andra. GOP förvandlades med Trump till en personkult, en sekt.

  3. Jens

    Jag undrar fortfarande varför min kommentar till er utmärkta analys inte kom med. Mailade er för en vecka sedan och fick inget svar.

    • Frida Stranne

      Hej – det har varit lite ändringar i systemet , ursäkta att det dröjt. Återkommer med svar till dig! Trevlig kväll

© 2021 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑