För en breddad analys av amerikansk politik

Hur mår jämställdheten i amerikansk politik?

Kamala Harris, USA:s första kvinnliga vicepresident

I valet i november 2020 krossades ännu ett glastak för kvinnor i amerikansk politik när Kamala Harris blev den första kvinnliga vicepresidenten genom tiderna. Att en kvinna äntligen nått vicepresidentposten speglar en pågående positiv förändring vad gäller kvinnors politiska representation i USA – men samtidigt är landet fortsatt ett av de länder bland västerländska demokratier som har lägst andel kvinnliga politiker. Det finns till och med fyra delstater i USA som ännu aldrig har röstat fram en kvinnlig ledamot till representanthuset: Alaska, Mississippi, North Dakota och Vermont. 

Så även om den första kvinnan i det amerikanska representanthuset, Jeannette Rankin (republikan från Montana) röstades in redan 1916 (det vill säga tre år före det 19:e konstitutionstillägget hade gett kvinnor rösträtt) och den första kvinnliga senatorn Hattie Caraway (demokrat från Akansas) valdes in 1931 – så har det därefter gått mycket trögt för kvinnor att få ett bredare politiskt inflytande i USA. Vid millennieskiftet 2000 var det fortfarande enbart 12,5 procent kvinnor i kongressen. Det hade då ändå ökat från ynka 4,3 procent 1981. 

Jeannette Rankin, första kvinnliga ledamoten av det amerikanska representanthuset

Så sent som i mellanårsvalet 2018 passerades en milstolpe när över 100 (103) av de 435 ledamöterna i representanthuset som valdes in var kvinnor. Det innebar då att 23,7 procent var kvinnor i den kammaren. Genom den senaste kongressens tillträde i januari 2021 ökade den andelen till 27,4 procent och 24 senatorer av 100 (24 procent) är nu kvinnor. I fyra delstater är dessutom båda senatorerna nu kvinnor (Minnesota – Nevada – New Hampshire – Washington) Men som sagt, siffrorna över andelen kvinnor är trots det fortsatt dystra.

Inte bara representationen i kongressens båda kamrar är viktig. Det finns över 520 000 politiskt tillsatta positioner runt om i USA och, undantaget senaten för en kort period 2018 – 2020, så utgör kvinnor inte en högre andel än 25 procent i någon enda kategori. Exempelvis är andelen kvinnliga guvernörer 2021 (delstaternas ”president”) bara 10 av 50 och av USA:s närmare 30 000 borgmästare är bara 21 procent kvinnor. Allt som allt har det bara funnits 43 kvinnliga guvernörer genom historien, bara 58 kvinnliga senatorer, 352 kvinnliga ledamöter i Representanthuset och bara fem kvinnliga domare i Högsta domstolen. 

Ett fåtal framträdande kvinnliga politiker ger en skev bild i omvärlden

Utåt sett kan jämställdheten i amerikansk politik ibland misstas som god eftersom flera framgångsrika utrikesministrar varit kvinnor. Vi känner alla igen Madeleine Albright, Condoleezza Rice och Hillary Clinton som kvinnliga politiker vi sett och hört mycket av och om. Ett annat ofta förekommande namn i svensk media är Nancy Pelosi som i egenskap av talman är den högste makthavaren i representanthuset (också landets tredje i maktordning) och därmed ett exempel på en framgångsrik kvinnlig politiker. Men dessa namn speglar alltså inte situationen för kvinnor generellt i politiken i USA.

Trots att kvinnor hittills har varit dåligt representerade bland de folkvalda, är det däremot övervägande kvinnor som röstar i amerikanska val. Ända sedan 1964, då man började föra statistik, har fler kvinnor än män röstat räknat i absoluta tal. Sedan 1980 är valdeltagandet bland kvinnor större än bland män även räknat i procent. Den kvinnliga väljargruppen uppfattas numer som en oerhört viktig.

När Reagan 1981 utsåg den första kvinnliga domaren i Högsta domstolen, Sandra Day O’Connor så trodde många att det skulle innebära starten för en större andel kvinnor i politiken – men framgångarna uteblev och det skedde bara blygsamma förändringar. Diskussionen om kvinnors politiska deltagande tog ny fart 1992, ett år som i historiens ljus har pekats ut som något av kvinnornas politiska genom-brottsår. Då kandiderade fler nya kvinnliga ledamöter och senatorer än någonsin tidigare, vann sina partiers nomineringar i olika delstater och röstades in i den amerikanska kongressen. Men uppgång och rekord i all ära, i praktiken blev det som nämnts ovan, till antalet väldigt få.

Änkor ärver fortfarande sin mans plats i kongressen 

En anmärkningsvärd detalj är att från 1920-talet och fram till 1990-talet var faktiskt en regel om ”widow’s succession” det vanligaste sättet för kvinnor att ta plats i den amerikanska kongressen. Det är dessutom en regel som gäller än idag och innebär att en hustru ärver sin bortgångne makes plats i representanthuset eller senaten. Så sent som 2018 spekulerades det om huruvida John McCains änka Cindy McCain hade för avsikt att ta sin mans plats när han dog i en hjärntumör. Totalt har 47 kvinnor hittills utnyttjat möjligheten att efterträda sin man, 8 senatorer och 39 kongressledamöter. Fru McCain avstod dock. 

Vad förklarar ojämställdheten i amerikansk politik?

Det finns många förklaringar till ojämställdheten i amerikansk politik och den uppfattas också i olika hög grad som ett problem (läs en undersökning från PEW här). Det har länge ansetts opassande eller svårt att kombinera politik och familjeliv och just familjen och kvinnors roll i denna ser annorlunda ut i USA än i exempelvis Sverige. Som en konsekvens av hur könsrollerna sett/ser ut kan man notera att flera av de framträdande kvinnor som fått betydande maktpositioner inte har haft barn, eller gett sig in i en politisk karriär först när deras barn blivit vuxna. Det gäller till exempel Sandra Day O’Connor (1980-tal), Madeleine Albright (1990-tal) och Condoleezza Rice (2000-tal). Just det här är emellertid något som successivt håller på att förändras, och idag ser man allt fler aktiva kvinnliga politiker som också har mindre barn. Samtidigt finns det fortsatt konservativa grupper i det amerikanska samhället med stark patriarkal struktur som inte anser att kvinnor och politik hör ihop.

När det saknas förebilder byggs det inte upp en naturlighet för unga tjejer och kvinnor att satsa på politiken och även om 92 procent av amerikanska väljare säger att de hade kunnat tänka sig att rösta för en kvinnlig presidentkandidat så vet vi samtidigt att många, när det väl gäller, uppfattar män som mer kvalificerade på presidentposten än kvinnor. Att kvinnor har tuffare villkor på många sätt är också allmänt känt och det krävs både kraft och mod att ställa upp och stå ut i den politiska hetluften. Spelreglerna är inte heller jämställda vad gäller hur partierna tar fram kandidater och kvinnor har – utifrån sin ofta bristande (naturligt) politiska erfarenhet – svårare att få kampanjmedel eller stöd från viktiga organisationer och andra partiprofiler. Kvinnor blir också ofta hårt ansatta för sitt politiska engagemang och även media har skildrat kvinnliga kandidater på helt andra sätt än man speglat och frågat ut manliga motsvarigheter. Kvinnors klädval och livsstil har alltför ofta hamnat mer i centrum än deras politiska preferenser. 

#metoo har bidragit till en förändring inte bara för hur kvinnor behandlas i media utan kanske framför allt för kvinnors vilja att engagera sig politiskt. På senare år har vi sett en markant ökning av antalet kvinnor som ställer upp i val till olika politiska poster på olika nivåer i USA. Ett exempel är att aldrig förr har så många kvinnor försökt bli presidentkandidat som i Demokraternas nomineringsprocess inför valet 2020.  Och nu har man som sagt sin första kvinnliga vicepresident.

Hör Karin Henrikssons kommentar om Harris (o)synlighet såhär lång in i mandatperioden i senaste avsnittet av vår podd.

Frida Stranne

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Bengt+Bergman

    Tack för intressant läsning. Dagen till ära, vill jag lyfta fram två frågor med kvinnliga förtecken. Fannie Lou Hamer som bl a grundade Mississippi Freedom Democratic Party. Med tanke på dagens debatt om att starta nya partier.
    Satte hennes arbete press nämnvärd på president Johnson och Demokraterna ? Ger hennes arbete genklang även i dagens USA ? Hennes dödsdag infaller f ö nästa söngdag, värt ett omnämnande. Till sist, Wyoming var den första stat som gav kvinnan rösträtt redan 1869. Stämmer uppgiften, och gav någon genklang. Eller var det mer ”på pappret” s a s. Har f ö aldrig träffat en amerikan som vetat om det…
    Tack till samtliga Analytiker ! Bästa hälsningar, Bengt

© 2021 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑