För en breddad analys av amerikansk politik

Blanck och Åsard om arvet efter Trump, Republikanerna och Bidens utmaningar

Donald Trump och Kevin McCarthy i Florida den 28 januari 2021.

Vilka avtryck har Donald Trump satt i den amerikanska politiken? Vilken väg går hans parti nu när han själv har lämnat Vita huset? Kommer han kanske att starta ett nytt parti, och hur kommer Joe Biden och den nya administrationen att navigera i en politisk atmosfär som efter stormningen av Kapitolium präglas av hårdare motsättningar än vi sett på flera årtionden? Det är några av de frågor som tas upp i ett samtal mellan två av bloggens medarbetare.

Erik Åsard: För mig kan åren med Trump sammanfattas i tre ord: lögner, inkompetens och demokratiförakt. Mycket har sagts och skrivits om hans patologiska lögner, jag har själv ägnat en bok åt saken. Att ljuga är hans modus operandi, men omfattningen av lögnerna har ändå varit förbluffande att skåda och det sorgliga är att så många av hans miljontals anhängare verkar tro på dem. Jag fruktar att särskilt den sista stora lögnen om det ”stulna valet” kan bli svår att punktera. Man kan bara hoppas att den inte utvecklas till en dolkstötslegend liknande den många tyskar omfattande efter förlusten i första världskriget.

Trumps inkompetens och ointresse för jobbet är väl dokumenterade, men detsamma kan sägas om merparten av hans ministrar och myndighetschefer. Många av dem hade överhuvudtaget inte sysslat med de områden de utsågs att sköta, och i flera fall hade de gjort sig kända som aktiva motståndare till verksamheten. Jag tror att det kommer att ta många år att överblicka den skada som dessa amatörer gjort inom områden som energi- och miljöpolitiken, sjukvården och utbildningen.

Trumps förakt för demokratins normer och regler har likaså varit uppenbara, men det har ändå varit chockerande att se med vilken lätthet han kunnat bryta mot dem utan några egentliga konsekvenser. Han inledde presidentskapet med att beskriva landet som ett ”American carnage”, ett amerikanskt blodbad. Men det var först när han själv uppmuntrade mobben att storma Kapitolium som uttrycket fick sin rätta mening.

Vad har du själv för bestående intryck av Trumperan?

Dag Blanck: Jag lyfter gärna fram två aspekter: kampen om sanningen och rasrelationerna. Du pekar ju på Trumps många lögner – en konsekvens av dem är att det har blivit mycket svårt att enas om gemensamma verklighetsbeskrivningar. Man strider om så uppenbara saker som vem som vann valet, huruvida det förekom valfusk eller den process som finns stipulerad för hur valresultatet officiellt godkänns. Man såg dessa olika bilder av verkligheten den 6 januari – de som stormade Kongressen var helt övertygade om att valet hade stulits, vilket i deras ögon gjorde det inte bara rätt utan t.o.m. nödvändigt att ingripa. På samma sätt som patrioterna 1776, därav förekomsten av en del symboler från revolutionen under stormningen.

Den andra aspekten rör rasrelationerna i USA. Relationen mellan majoriteten och minoriteterna är en grundbult i amerikansk historia, inte minst mellan svarta och vita. Landet lever fortfarande i skuggan av slaveriet. Hoppet om någon sorts förändring tändes i och med valet av Barack Obama 2008 – var USA på väg in i en ny fas? Valet av Trump visade att frågan i högsta grad fortfarande är aktuell. Man kan se hans seger som en reaktion på åtta år med en svart man i Vita huset. Trump har sin bas bland de vita väljarna, och använde rasfrågan i retorik och handling på ett sätt som vi inte har sett under det senaste halvseklet. Det åligger nu den nye presidenten att försöka överbrygga dessa klyftor – en av hans många utmaningar.

Nu väntar en andra riksrätt för Trump. Vad tänker du kring den?

: Efter senatens omröstning om riksrätten alls ska äga rum talar allt för att Trump kommer att frias. Hela 45 av de 50 republikanska senatorerna instämde i Rand Pauls förslag att riksrätten är icke-konstitutionell eftersom den avser en privatperson och inte en sittande president. Bara fem ensliga republikaner röstade emot. Det innebär att Trump skulle frikännas för andra gången, trots den unika stormningen av Kapitolium och trots hans många försök att omkullkasta valresultatet. Några senatorer talar nu om att i stället kritisera Trumps agerande genom en formell prickning (censure), men inte heller den milda bestraffningen lär få tillräckligt stöd. Därmed skulle hans författningsstridiga beteende inte få någon påföljd överhuvudtaget.

Det vi har bevittnat under Trump visar det amerikanska maktdelningssystemets bräcklighet. Nu vet vi att en auktoritär president effektivt kan sabotera Kongressens arbete genom att helt enkelt vägra att samarbeta med den. Det gäller särskilt om presidenten som i Trumps fall kan räkna med ett orubbligt stöd av sitt eget parti. Riksrätten 2020 fick t.ex. genomföras utan att åklagarna fick tillgång till nyckelvittnen och många vitala dokument. Kongressens rätt att utfärda stämningar (subpoenas) är också mest en papperstiger. I praktiken har det visat sig mycket svårt för lagstiftarna att stämma befattningshavare i Vita huset eller i administrationen. Ärendena hamnar i domstolar som kan ta månader och år på sig för ett avgörande. Så länge partiniten sätts före viljan att utkräva ansvar fungerar helt enkelt inte Kongressens kontrollmakt.

Det enda av statsorganen som förmådde bromsa Trumps angrepp på demokratin är domstolarna. Utan deras insats, och rättrådiga valansvariga i de jämna delstaterna, vet man inte hur det kunde ha slutat. Men inte heller domstolarna har kunnat hejda den långsiktiga utvecklingen mot en allt starkare presidentmakt, en utveckling som förstärktes under Trump. Demokratins skyddsvallar höll den här gången, men med ett nödrop.

Frågan är nu hur det republikanska partiet ska utvecklas efter Trump. I vilken riktning går partiet, tror du?

President Biden skriver under en av sina många Executive Orders.

DB: För att kunna bedöma det måste man gå tillbaka några år i tiden. Det republikanska motståndet mot Trump var starkt när han annonserade sin kandidatur i juni 2015. Flera av hans drygt 15 motståndare var mycket etablerade kandidater som favoriten Jeb Bush, Marco Rubio, Ted Cruz och Chris Christie. Trumps motståndare avfärdade honom som inkompetent, pajas, lurendrejare – och värre. Trots detta vann Trump lätt nomineringen med 45 % av de republikanska primärvalsrösterna och 59 % av konventdelegaterna. Efter den knappa segern mot Hillary Clinton stod det klart att Trump hade tagit över GOP, och han förändrade det i grunden. Många av de traditionella republikanska positionerna övergavs, t.ex. stöd för frihandel och engagemang med och/eller dominans av världen. Som vi vet har många av de gamla Trump-kritikerna förbehållslöst slutit upp vid hans sida under de gånga fyra åren, som t.ex. Ted Cruz och Lindsey Graham. De kvarvarande kritikerna förlorade antingen sina nästa primärval eller valde att stiga av.

Under valkampanjen 2020 fick Trump-kritikerna kring The Lincoln Project stor uppmärksamhet.  Efterspelet till valresultatet med kulmen i attacken på Kapitolium syntes också öppna en möjlighet för tystade Trump-kritiker att återta initiativet. Både Mike Pence och Mitch McConnell vägrade stödja Trumps krav på att blockera valresultatet, och majoritetsledaren lade skuld på Trump för stormningen. Kunde McConnell tänka sig att rösta för en eventuellt fällande dom och därmed kunna använda konstitutionens möjlighet att förhindra presidenten att söka omval? Såg vi början till ett republikanskt inbördeskrig med en Trump-vänlig och en Trump-kritisk fraktion? Det har t.o.m. funnits spekulationer om att Trump ska starta ett nytt parti och ta med sina många trogna väljare dit.

Just nu pekar inte mycket på att den republikanska oppositionen mot Trump ska ha större framgång än under hans presidentperiod. Opinionsundersökningarna visar att hans ställning i partiet är fortsatt stark. Stora majoriteter tror fortfarande att valet stals. De senaste dagarnas händelser talar samma språk. McConnell röstade för Rand Pauls resolution att stoppa riksrätten och Kevin McCarthy, minoritetsledaren och möjlig talman om två år, besökte just Trump i Florida där de två gemensamt planerade för en republikansk seger i mellanårsvalet 2022. Liz Cheney, som uttalade sig mycket skarpt mot Trump efter attacken på Kapitolium, möter nu stark kritik både hemma i Wyoming och bland partigruppen i Representanthuset.

Tanken på att lansera ett nytt parti är orealistisk. Historien (och det amerikanska valsystemet) lär oss att det är hart när omöjligt att vinna på detta sätt. Ross Perots erfarenheter talar sitt tydliga språk. Trump var ju också en kort tid kandidat för Reform Party 2000. Nyckeln till hans framgång blev i stället att ställa upp som kandidat för Republikanerna och ta över partiet inifrån. Just nu ser det alltså ut som om Trumps grepp om partiet består. Oppositionen vet hur det kan gå, och rädslan för att förlora, Fear som Bob Woodwards bok så lämpligt heter, förklarar en hel del av vad som händer just nu.

Vad tror du om denna analys, och om Biden-administrationens möjligheter att genomföra sitt program?

: Jag tror för det första inte att Trump är så dum att han bildar ett nytt parti, det vore inte bara orealistiskt utan skulle framför allt beröva honom rollen som kungamakare inom Republikanerna, en roll som passar hans uppblåsta ego. För det andra har det varit fascinerande att följa de ledande partiföreträdarnas vacklan efter stormningen den 6 januari. Som du skriver kritiserade Mitch McConnell Trump i senaten, och detsamma gjorde Kevin McCarthy i ett tal i huset där han tydligt betonade presidentens ansvar för händelsen och långt om länge erkände Joe Biden som segrare. Men kort därefter röstade alltså McConnell för att stoppa riksrätten medan McCarthy delvis tog tillbaka sitt uttalande och reste till Mar-a-Lago för att be om syndernas förlåtelse, likt släktingarna i Gudfadern som vördsamt kysser maffiabossens ring. Republikanernas upprördhet över stormningen av Kapitolium verkar alltså ha varat i ungefär tre veckor.

Du talar om ”oppositionen” i bestämd form, men den framstår i nuläget som ytterst svag och marginaliserad. Vad vi ser är inte bara en rörelse som helt domineras av en person, utan också att Republikanerna på kort tid har förvandlats till ett extremt högernationalistiskt parti som vägrar att godta valresultat som går dem emot och öppet välkomnar konspirationsteoretiker och vit makt-anhängare i sina led. Och inte bara anhängare, utan även ledamöter i Kongressen och andra församlingar. Åtminstone fem delstater har nu tagits över av republikaner som svär trohet till MAGA-projektet och den bisarra QAnon-teorin: Arizona, Florida, Kentucky, Oregon och Pennsylvania. Ett par av dem sitter i Representanthuset, däribland den nyvalda Marjorie Taylor Greene från Georgia som har förföljt överlevande från flera skolskjutningar och påstått att de fejkat händelserna i syfte att beröva patrioterna deras vapen. Dessutom har Greene i sociala medier instämt i att ledande demokrater som Nancy Pelosi borde skjutas. Hon har nu av McCarthy tilldelats en plats i utbildningsutskottet. Däremot har han markerat tydlig distans till Liz Cheney, partiets tredjenamn i huset som röstade för att ställa Trump inför riksrätt en andra gång. Det säger åtskilligt om dagsläget i partiet.

Det är detta parti som Joe Biden nu hoppas det ska kunna gå att samarbeta med i viktiga lagstiftningsfrågor. Det finns mycket att säga om de enorma utmaningar som den nya administrationen står inför, men låt mig avrunda med några ord om möjligheterna till samverkan över partigränserna. Pew Research Center undersökte nyligen hur benägna väljarna är att göra kompromisser med motståndarpartiet. Demokratiska väljare tillfrågades om de tyckte det var en god idé om Biden samarbetade med Republikanerna även om det skulle göra vissa av sympatisörerna besvikna. Nära två tredjedelar av Demokraterna svarade jakande. Republikanska väljare fick frågan om deras ledare borde ingå kompromisser med Biden även om det riskerade göra vissa väljare besvikna. Bara 40 % av republikanerna höll med om det (PBS Newshour 26/1).

Vad väljarbasen tycker är som bekant oerhört viktigt för båda partierna, och jag skulle tro att kompromissviljan bland republikanerna i Kongressen är ännu mindre än vad den är bland deras kärnväljare. Om Biden ska få igenom det aviserade nya stimulanspaket och andra viktiga förslag får han nog räkna med att göra det med enbart demokratiska röster, eventuellt med stöd av någon enstaka republikan. Det aktualiserar i sin tur den känsliga frågan om filibusterns vara eller icke vara. Två av de mer moderata demokraterna i senaten, Joe Manchin och Kyrsten Sinema, har redan antytt att de inte vill avskaffa filibustern som ju innebär att all lagstiftning (utom budgeten) behöver 60 röster för att kunna behandlas och godtas.

Vilka tror du utsikterna är för Biden att både räcka ut handen till de alltmer rigida motståndarna och samtidigt behålla stödet från det egna partiet?

DB: Som du skriver blir det en riktig balansakt för Biden att övertyga både de egna och Republikanerna om att kunna enas. Bara häromdagen såg vi ett Twitter-samtal om appen GameStop mellan Alexandria Ocasio-Cortez och Ted Cruz. Trots att de verkade hålla med varandra i sak (om att reglera appens användning), ville AOC bara samarbeta med ”GOP [members] that aren’t trying to get me killed. In the meantime if you [Cruz] want to help, you can resign.” Det är säkert känslor som återfinns bland många demokratiska aktivister i ljuset av Cruz’ och andras agerande den 6 januari, och är ytterligare ett tecken på de djupa klyftorna.

Och detta vet förstås den nye presidenten. Trots det var ”unity” installationstalets ledord, som ska hjälpa USA att lösa sina många problem. Biden underströk allvaret genom att citera Abraham Lincolns löfte när denne hade skrivit under the Emancipation Proclamation 1863, och lovade på samma sätt att lägga ”hela sin själ” i uppgiften att nå enighet. Han var medveten om den stora utmaningen (”I know speaking of unity can sound to some like a foolish fantasy these days”), men menade ändå att den amerikanska historien har lärt oss att det är möjligt att tillsammans lösa landets problem.

Vad menar Biden med sitt tal om enighet, som ju lätt kan uppfattas som rosenkindat eller naivt? Varför skulle den starka polarisering som präglat det amerikanska samhället plötsligt försvinna?  I en intervju häromdagen försökte han precisera sig. Han menade att enighet handlade om det offentliga samtalets natur eller tonläge – han talade om att ”eliminate the vitriol” och ”stay away from the ad hominem attacks on one another” (Washington Post 28/1 2021). Dessutom underströk han i installationstalet att enighet inte betyder att man inte kan ha skilda åsikter: ”We can still disagree.”

I två formuleringar med starka ekon från den konflikt som på 1860-talet slet sönder landet och som kan komma att bli ihågkomna från installationstalet, sammanfattade Biden: ”We must end this uncivil war”, men också att ”disagreement must not lead to disunion”.  I kommentarer till pressen den 25/1 i samband med undertecknandet av en presidentorder var formuleringen att ”if we treat each other with respect – and we’re going to argue like hell”, så skulle en ny sorts enighet kunna växa fram.

Enighet vekar alltså handla om ett gemensamt sätt att samtala om USA:s problem, samtidigt som olika åsikter måste få och kunna brytas mot varandra. Huruvida denna distinktion kommer att göra det lättare för Biden att regera återstår att se. Just nu ser det svårt ut.

Dela denna bloggpost

4 kommentarer

  1. Bengt+Bergman

    Tack för mycket skarp analys. En högst overklig verklighet.

    • Karin Henriksson

      Ja, nu får vi se hur det blir framöver!

  2. Jens

    Som vanligt, fascinerande men samtidigt skrämmande läsning. Fruktansvärt hur Trump förändrat vad GOP:s ledning accepterar, i beteenden, lögner, konspirationsteorier, rasism etc. Ryggraden hos många republikaner försvann rätt omgående efter Trump först vann nomineringen och sedan valet 2016. Uppenbarligen var det viktigaste ”Makten och härligheten, amen”.

    • Karin Henriksson

      Tack för synpunkter!

© 2021 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑