För en breddad analys av amerikansk politik

Rätten att benåda

Donald Trump sägs ha uppskattat den årliga ceremonin där han kunde benåda en kalkon inför stundande Thanksgiving. Just denna hette Corn.

I författningens andra kapitels andra paragraf fastslås att presidenten skall ”ha befogenheter att bevilja uppskov och benådningar vid förseelser mot Förenta Staterna, utom i riksrättsfall”.

Det är en kortfattad och oprecis beskrivning av ett maktinstrument som presidenten har. Bara ett par dygn återstår av Donald Trumps presidentskap och fler benådningar kan vänta – men oklart när, av vem eller vilka och om han tänker utfärda någon typ av svepande benådning av sig själv och sin familj.

Normalt hanteras nådeansökningar av en särskild enhet i justitiedepartementet, Office of the Pardon Attorney, OPA. Tusentals sådana inkommer varje år och det kan röra sig om människor som redan avtjänat många år av sina straff, har fått allvarliga sjukdomsdiagnoser eller dömdes när påföljderna var hårdare än idag. Det gäller i allmänhet att antingen stryka brottet (endast federala brott, dock) ur registret eller sänka straffet.

Hittills har Donald Trump klubbat benådningar av knappt 100 personer, vilket är färre än de flesta företrädarna gjorde på senare år. Han kringgick ofta OPA och benådade lojala forna medarbetare eller lojala anhängare. På en fråga om varför han inte följt gängse rutiner för granskning av de här ärendena svarade han att han ”är chef för rättsväsendet i landet”. Kritiker pekar också på att Trump varit mottaglig för kampanjer från enskilda och deras familjer i konservativa medier, något som gällde i synnerhet en officerare som dömts i militärdomstol för mord – ett beslut som försvarsledningen bestämt motsatte sig.

Tiden börjar, som sagt, rinna ut. Att döma av insiderrapporter från Vita huset blir personalstyrkan allt mindre. Dessutom förmodas juristerna ägna en del tid åt riksrättsprocessen med en rättegång i senaten eventuellt så snart som på eftermiddagen den 20 januari efter det att Joe Biden svurit presidenteden.

Donald Trump har ju redan brutit mot ett otal oskrivna regler och kan passa på att benåda fler av dem som stått honom närmast, t.ex. förre chefsstrategen Steve Bannon som nekat till anklagelser om korruption. På listan över Trumps benådningar finns bl.a. förre kampanjchefen Paul Manafort, flera som figurerade i den s.k. Rysslandsutredningen och dottern Ivankas svärfar.

Men de ännu så länge mest kittlande obesvarade frågorna gäller om han tänker benåda sig själv i förebyggande syfte och om det över huvud taget är möjligt? En vedertagen tumregel är att en sittande president inte kan åtalas, men om han kan åtalas efter avgången är föremål för de typiska amerikanska juridiska hårklyverierna som blivit mer akuta med tanke på Trumps roll före upploppet på Kapitolium den 6 januari. Själv har Trump förkunnat att han självklart har den rättigheten men en del experter avråder för att de skulle kunna tyda på att han medger skuld.

Jeffrey Crouch, juridikprofessor vid American University i Washington som skrivit en bok om ämnet, sa så här i denna genomgångvoanews-sajten:

”No president has ever tried a self-pardon, so we don’t have any precedent. President Nixon thought about doing it but ultimately opted not to.” 

Här en genomgång till, från Reuters. Och här en artikel i The Atlantic av Benjamin Wittes, chefredaktör för Lawfare (med mer om det juridiska efterspelet kring den 6 januari), som menar att det inte vore en särskilt bra idé med följande slutsats:

”More important, it will probably not result in legal recognition that the pardon power extends to presidential self-forgiveness. To the contrary, if Trump does attempt a self-pardon in the face of a compelling federal criminal case against him, the result is likely to be Supreme Court rejection of the self-pardon’s legality.”

o

Vi tog upp ämnet benådningar till diskussion i ett par av de senaste avsnitten av Amerikaanalyspodden. Erik Åsard kommenterade då en av de mest omstridda benådningarna i modern tid:

”Man kan tillfoga att när president Gerald Ford benådade Richard Nixon 1974 väckte det oerhörd uppmärksamhet och kritik, även om det skedde enligt lagen. Benådning är också i hög grad en politisk åtgärd, och om Joe Biden skulle få för sig att benåda Trump när han blivit president – säg med argumentet att han vill ena nationen – tror jag att reaktionerna skulle bli väldigt negativa bland allmänheten och i medierna. Gerald Fords popularitet störtdök efter hans benådning av Nixon, och han förlorade sedan omvalet 1976.”

o

Ett annat omtalat och fördömt fall var Bill Clintons beslut att benåda skatteflyktingen Marc Rich, vars exhustru skänkt medel till Bill Clintons presidentbibliotek och till Hillary Clintons kampanj. Budet kom så sent som den 20 januari och svärtade Clintons rykte.

Trump har upprepade gånger visat att han inte bryr sig om just den aspekten, så det lär inte hindra honom från fler kontroversiella benådningar.

Och, medan jag skrev detta publicerade New York Times en artikel om försök att sälja benådningar:

”As President Trump prepares to leave office in days, a lucrative market for pardons is coming to a head, with some of his allies collecting fees from wealthy felons or their associates to push the White House for clemency, according to documents and interviews with more than three dozen lobbyists and lawyers… Pardons and commutations are intended to show mercy to deserving recipients, but Mr. Trump has used many of them to reward personal or political allies..”

o

Guvernörerna har också rätt att benåda, för delstatliga brott.

                                                KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Lars Lindhe

    Lite rörigt…
    Något som ni kanske kan reda ut:

    I Senaten ser det ju ut så här: R=50, D=50 + 1 (VP:s utslagsröst)

    Nu verkar det som att Filibuster-taktiken (dvs möjligheten att snacka ihjäl en omröstning) samtidigt innebär att en omröstning så småningom skulle kräva 60/40 majoritet. Det skulle ju i så fall handlingsförlama mycket av beslutskraften i Senaten. Av vad jag förstår har Demokraterna föreslagit att ta bort Filibuster taktiken för att snabba på arbetet i Senaten.

    Det har Republikanerna – kanske inte oväntat – motsatt sig. De har krävt att Demokraterna skall ge upp detta krav som ett villkor för att inte blockera alla förslag från motparten. (utpressning skulle jag kalla det).

    Nu verkar det som om i varje fall Mitch McConnell är benägen att släppa detta krav. Har han kanske insett att detta också skulle slå tillbaka på dem själva? Är det en liten förnuftsseger över politisk tjurskallighet? Eller har jag missuppfattat något? Bifogar nedan utdrag från NY Times idag. Lite rörigt beskrivet, tycker jag. Kanske något att reda ut i en kommande Pod..?

    In his negotiations with Senator Chuck Schumer of New York, the new majority leader, Mr. McConnell, Republican of Kentucky, had refused to agree to a plan for organizing the chamber without a pledge from Democrats to protect the filibuster, a condition that Mr. Schumer had rejected.
    But late Monday, as the stalemate persisted, Mr. McConnell found a way out by pointing to statements by two centrist Democrats, Senators Joe Manchin III of West Virginia and Kyrsten Sinema of Arizona, that said they opposed getting rid of the procedural tool — a position they had held for months — as enough of a guarantee to move forward without a formal promise from Mr. Schumer.
    “With these assurances, I look forward to moving ahead with a power-sharing agreement modeled on that precedent,” Mr. McConnell said in a statement.

    • Karin Henriksson

      Hej, ska ta upp det med kollegerna, så får vi se, bästa hälsningar Karin

© 2021 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑