För en breddad analys av amerikansk politik

Vad händer om…?

Trumpkampanjen tigger om bidrag för överklaganden av valresultatet i domstol.

WASHINGTON För tillfället ser det inte ut som om den sittande presidenten Donald Trump – som föraktar ”losers” – någonsin tänker erkänna sig besegrad. Men det ser heller inte ut som om hans försök att ogiltigförklara valresultatet kommer att lyckas.

Det finns flera nyckeldatum framöver, från nu i november när delstaterna ska fastställa röstetalen och fram till den 20 januari 2021 när näste president tar över enligt lag. Trumpkampanjens strategi tycks gå ut på att försöka fördröja räkningen så att delstaterna inte kan möta sina deadlines. I så fall skulle det kunna bli delstatsparlamenten som utser elektorer ersätter Bidenelektorer med Trumpelektorer.
Långsökt är ett ord som sammanfattar läget.

Normalt försvinner förlorarna snabbt ur sikte, senast Hillary Clinton; för att ibland komma igen, som Richard Nixon och Mitt Romney. Men Donald Trump vägrar att godta besked från delstaterna om att demokraten Joe Biden inte bara nått erforderliga 270 elektorsröster, utan sannolikt lika många som han själv fick 2016.

Trump hänvisar till att han fick fler röster än någon republikansk presidentkandidat i historien. Han fortsätter att skicka ut tweetar om att han faktiskt vann och att valfusket varit lika utbrett som han varnat för hela tiden, konspirationer som upprepas och förstärks i hans sfär, från Fox News-profilerna till lömska mailutskick som ett som just dök upp i min låda – Breaking News: Crucial Battlegound State Admits to Openly Ignoring Election Laws. Det gällde 2349 röster i Allegheny County i Pennsylvania, men rubriken har inte täckning i texten.

Som vanligt bryter han mot gängse normer. Först och främst genom att inte hålla ett högtidligt ”concession speech”, gratulera segraren och bjuda in honom till Vita huset. Men vad värre är, en av hans tjänstemän i den myndighet (GSA) som enligt lag måste frigöra resurser för att den nye presidenten ska kunna börja förberedelserna för maktövertagandet uppger att hon tänker vänta på att valet ”certifierats”. Talesmän för Bidens övergångsteam säger att det inte handlar så mycket om pengar, utan om tid till att t.ex. gå igenom alla personaltillsättningar.

Övriga republikaner, från senatorer ner till lokalpolitiker, avvaktar med sina gratulationer i tvära ordalag. Bland de enstaka undantagen märks expresidenten George W. Bush, vars familj inte är särskilt vänligt inställd till Trump. Senatsledaren Mitch McConnell tog bladet från munnen på senatsgolvet med konstaterandet att Trump är i sin fulla rätt att vänta tills alla röster har räknats. Eller med andra ord, toppgarnityret ställer sig bakom Trump. Här måste jag erkänna att jag hade trott att McConnell, som de facto är partiledare när partiets presidentkandidat förvandlats till en lame duck, skulle bli den som tog på sig det otacksamma uppdraget att upplysa presidenten om att det är dags att ge sig, precis som den trio senatorer gjorde 1974 för att berätta för Richard Nixon att de inte kunde rädda honom undan en fällande riksrättsdom.

Det är sant att Trumps väljarbas är trogen in i döden och att han utökade antalet väljare. I huvudsak kom de ur samma grupper som tidigare, men även fler latinos och svarta män. Han har 90 miljoner följare på Twitter och det skvallras här i Washington om att hans hotell på Pennsylvania Avenue är fullbokat runt den 20 januari. Det förefaller inte sannolikt att det är några demokrater som vill bo där och bidra till familjeföretagets vinster.

o

Tidningen New York Times kontaktade samtliga valmyndigheter i samtliga delstater och fick ett entydigt svar – att det inte förekommit några problem.

Trumps agerande här är stötande på många sätt, men det är särskilt olyckligt i och med att valmyndigheterna allt sedan striden i Florida år 2000 ansträngt sig för att skärpa rutinerna. Detta har till synes lyckats och landets president borde naturligtvis gratulera alla inblandade (eller ha ägnat de fyra år som gått sedan han första gången pratade om miljoner illegala röster åt att åtgärda detta). På grund av pandemin fortsatte dessutom övergången till brevröstning som förmodas öka valdeltagandet på sikt.

Men det hela kommer att rulla på ett tag, t.ex. efter tillkännagivandet i Georgia om att alla röster ska räknas en gång till, för hand.

Långsökt, som sagt, men i resonemangen spekuleras i att republikanska delstatspolitiker och domare som Trump utsett skulle kunna blockera certifieringen av valresultatet. För att Trump ska komma över 270-tröskeln måste det i så fall ske i tre av de sex swingstaterna i fråga. Jurister med band till republikanska partiet har avlägsnat sig så långt det går. I genomgångar av ett drygt 20-tal röstomräkningar sedan år 2000 konstateras att slutresultatet bara ändrades en gång, just år 2000, när det handlade om 537 röster i den enda omstridda delstaten, Florida.

En hel del i Trumps affärsmannakarriär och presidentskap har gått ut på att inte ge sig, att gå till attack, att aldrig be om ursäkt, att ägna sig åt ”truthful hyperbole” och att upprepa saker så ofta att folk tror att de är sanna. Det har gått vägen, men denna gång är det för mycket som talar emot och Joe Biden varnade att uppträdandet lär påverka eftermälet.

o

För att generalisera, i det amerikanska samhället gillar man inte dåliga förlorare och här finns också en ständig otålighet, ”move on”, det är dags att gå vidare. Mot den bakgrunden utmanar Trump ödet och protesterna från MAGA-skarorna är än så länge ganska beskedliga.

Trumpismen kan leva kvar. Men kan trumpistledaren fortsätta att trollbinda och locka MAGA-massor till möten som mest består i att hålla grytan kokande i två år till nästa mellanårsval eller i fyra år till nästa presidentval?

Ett par historiska paralleller finns, först och främst Theodore Roosevelt som kom att ångra bittert att han lovat att inte ställa upp i valet 1908. Hans handplockade efterträdare William Taft förde inte rätta politiken, tyckte han, ändrade sig och grundade ett nytt parti bara för att förlora 1912. I modern tid kom utmanaren Ross Perot längre än någon annan tredjekandidat med 19 procent i valet 1992, men fyra år senare mer än halverades röstetalet och en affärsman i New York med namnet Donald Trump kom fram till att det var lönlöst att försöka ställa upp som kandidat i det partiet…

En rubrik fladdrar förbi när jag skriver dessa rader. ”Ivanka och Donald Trump jr näst i kön om pappa försvinner”. I synnerhet äldste sonen har framstått som en värdig arvtagare till sin far, med samma hätska tonfall på Twitter och samma hatiska glöd mot demokraterna på valmötena. Dottern däremot syns visserligen vid faderns sida tämligen ofta men har inte, i alla fall inte enligt vad som syns utåt, något större inflytande.

Tvåpartisystemet är mycket djupt rotat. Den dagen när Trump inte längre står bakom världens största ”bully pulpet”, som Theodore Roosevelt kallade presidentämbetet, kan hans inflytande smälta ihop. Republikaner måste då bestämma sig för om de tror att han kan komma igen och om de vill fortsätta på Trumps populistiska linje – mest med adress till vita – rörande invandring, gränsen, polisen, sjukvården etc. Eller om de vill utnyttja den makt de själva besitter, utan Trump. Tv-konsumenten Trump har redan fått finna sig i att Fox News sänder direkt från Bidens presskonferenser.

Nyheter kommer om att Trump sjösatt en s.k. PAC för att samla in medel och behålla greppet om det republikanska partiet med sikte på 2024. Det är i så fall en parallell till perioden 2008-16 när Hillary Clinton genom sin blotta närvaro framstod som självskriven kronprinsessa och därmed hindrade partikamrater (inklusive Joe Biden) från att på allvar överväga en kandidatur.

Bland tänkbara scenarios: Trumpismen tvinar bort utan den skicklige budbäraren Trump; samma populistiska högerbudskap tas över av en ny ledare, t.ex. senatorn Tom Cotton; det republikanska partiets inneboende splittring blossar upp; en otippad karismatisk figur dyker upp och lyckas nå ut till en mer diversifierad väljarkår. Detta parallellt med att Biden och demokraterna skruvar tillbaka trumpismens auktoritära inslag och tillsätter kompetent personal i förvaltningen. Fast i och med den troliga maktbalansen i kongressen får Biden svårt att baxa igenom reformer som tilltalar progressiva falangen – samtidigt som han utsätts för en ständig högljudd förtalskampanj ledd av Donald Trump.

Men där är vi inte än. Skräcken för Trumps vredesutbrott är så stor att man från inre kretsen inte läcker mer än att ”concede” inte återfinns i hans ordbok, vädjanden om att han måste få tid på sig att smälta motgången och att han kanske, kanske ger med sig.

Och bland Never Trumpers, demokrater och oberoende väljare styrker händelseförloppet den senaste veckan övertygelsen att han besitter alla de negativa egenskaper de pekat på i över fyra år – och att hans sista elaka drag går ut på att kasta grus i Bidens maskineri och att skapa mer osäkerhet genom avskedandet av försvarsministern under en period när omvärlden skulle tänkas vilja utnyttja blottor i USA.

Där torde följande artikel i Washington Post inte vara överraskande: As an ex-president, Trump could disclosed the secrets he learned while in office, current and former officials fear.

o

Tidtabellen framöver:

– november, olika datum i olika delstater, för när de måste tillkännage det definitiva valresultatet.

– 8 december, det absolut sista datumet när eventuella tvister om valresultat måste ha lösts i enlighet med de lagar som gäller.

– 14 december, elektorerna samlas för att rösta i respektive delstat, det sker på pappersvalsedlar, en för president, en för vicepresident. De räknar sedan rösterna, skriver under resultatet och lägger det i förseglade kuvert som skickas till sex instanser.

– 23 december, kuverten måste ha nått adressaterna.

– 5 januari, extradatum den här gången, när det hålls val till två senatsplatser i Georgia, något som påverkar maktställningen i senaten.

– 6 januari, ett par dagar efter det att den nya kongressen inleder sitt arbete, sammanträder senaten och representanthuset klockan 13 för att räkna rösterna efter det att vicepresidenten öppnat kuverten. Om en kandidat nått 270 röster fastslår vicepresidenten att detta “…shall be deemed a sufficient declaration of the persons, if any, elected President and Vice President”.

– 20 januari, det fastslår i författningen att den nye presidenten tar över klockan 12.

En talesperson i Bidenkampanjen fastslog att man har möjligheter att avhysa husockupanter…

                                                    KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Tove Frenger

    Trumpismen är ju hopplös omodern och svarar inte upp mot en ung generations krav på förnyelse. Kvinnorna och ungdomar verkar vara i minoritet i Trumps bas. Även de stora företagen, som inte belönas av Trumps allianser inom olja och kol, borde inse att en Trump utan tillgång till en Presidents alla maktmedel är en f d politiker med dåligt rykte. Och hopplös politisk agenda.
    I fortsättningen får Trump stå för alla kostnader själv, inget Presidentplan och inga säkerhetsvakter som betalas av federala medel. Att åka på turné och hetsa sin bas blir inte lika upphetsande och medierna kommer inte att bevaka honom .
    Kochbröderna kanske tröttnar på Trump, gör som Murdoch verkar ha gjort,.
    Och varför skulle majoriteten av Republikanerna riskera att det utbryter stor social oro och upplopp som ytterligare kan förvärra Coronapandemin? Valet gick ju lugnt till trotts farhågor om att höger- och vänsteraktivister skulle ställa till oreda.
    Vad tror du Karin?
    Med vänlig hälsning,
    Tove Frenger

    • Karin Henriksson

      Hej, tack för synpunkter, uppskattas! Ja, vad säga… uppenbarligen finns det delar i Donald Trumps politik som tilltalar många amerikaner (skatt, domartillsättningar, strafftullar, hemkallande av militär, isolationismen), men unga bryr sig om utbildning, bostad, jobb, sjukvård, klimatet m.m. och där har inte trumpismen så mycket att ge. Och, ja, valet gick lugnt till men det kan förstås bli bråk längre fram.
      Efter presidentskapets slut får expresidenter livvaktsskydd och anslag för att sköta typ korrespondens.
      Bästa hälsningar, Karin

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑