För en breddad analys av amerikansk politik

Never Trumpers på offensiven

Så här står det till i swingstaten Wisconsin, som Donald Trump segrade i 2016, enligt The Lincoln Project.

WASHINGTON I några av swingstaterna – och i tv-stationer som sänder lokalt i storstadsområdet runt huvudstaden – matas väljarna med en strid ström av nattsvarta ögonblicksbilder från president Donald Trump fyra år som president.

Bakom står en välfinansierad grupp som döpte sin egen politiska kampanj till The Lincoln Project efter det republikanska partiets mest beundrade president – Abraham Lincoln.

Det här är inte enda exemplet på ett internt uppror bland republikaner som kan ha lagt sin röst på nykomlingen från fastighets- och dokusåpavärlden men nu bestämt sig för att en andra period med Trump utgör en fara för både partiet, landet och demokratin.

Redan i februari valåret 2016 fyllde en rad konservativa debattörer och akademiker ett helt nummer av tidskriften National Review med beska inlägg mot kandidaten Donald Trump (vi tog upp slitningarna och protesterna på bloggen, här). En av dem, Bill Kristol, skrev då:

”Isn’t the task of conservatives today to stand athwart Trumpism, yelling Stop?”

Det lyckades som bekant inte, men Kristol och flera andra Never Trumpers gav aldrig upp trots gliringar från Trump själv om att deras tidning är döende och att han är långt populärare än andra republikaner. Det är ingen överdrift att påstå att den här gruppen har gott om utrymme på i synnerhet Washington Posts debattsida, med Michael Gerson som ofta resonerar utifrån ett kristet perspektiv, Max Boot som ofta tar upp Trumpadministrationens utrikes- och säkerhetspolitiska brister och veteranen George F. Will som använder sin giftiga penna till att sådant som att konstatera att Trump kan ha bäddat för ett långvarigt demokratiskt maktinnehav.

Kretsen Never Trumpers har utökats med personer som tidigare helst låg lågt eller inte tyckte att det var lämpligt för just dem att ta till orda. Men nu finns det inlägg om det nödvändiga i att rada upp sig bakom Joe Biden av bl.a. mittenrepublikanen Christie Todd Whitman, tidigare chef för miljövårdsverket EPA under George W. Bush och republikansk guvernör i New Jersey. Den pensionerade amiralen William McRaven ledde dödsräden mot Usama bin Ladin – som Trump nyligen spred konspirationsteorier vidare om – meddelade nyligen att han röstat på Joe Biden trots att han är ”pro-life, pro-Second Amendment, small-government, strong-defense and a national anthem-standing conservative”, men också att han anser att Black lives matter, att klimathotet är reellt och att skolan är bästa medlet att nå jämlikhet. Noteras kan också att tidningen New Hampshire Union Leader, normalt inget vänsterorgan om man säger så, för första gången på hundra år ställde sig bakom en demokrat, läs här mer om vad ledarredaktionen hade att säga utöver:

”We were hopeful with Trump’s win that he might change, that the weight and responsibility of the Oval Office might mold a more respectful and presidential man. We have watched with the rest of the world as the mantle of the presidency has done very little to change Trump while the country and world have changed significantly.”

En del av kritiken från de här rösterna riktas också mot i synnerhet senatorer i kongressen som inte velat eller vågat stå emot Trumps agerande, inte ens hans vägran att hörsamma upprepade krav på att inkomma med bakgrundsmaterial till utredningar i enlighet med kongressens övervakningsroll.

Upphovsmännen bakom Lincoln Project publicerade en debattartikel (länk) i Washington Post häromdagen under rubriken A time for choosing. Minnesgoda vet att den sentensen kan härröras till det tal som Ronald Reagan höll i valrörelsen 1964 till förmån för den ärkekonservative presidentkandidaten Barry Goldwater. Även om Goldwater förlorade var detta själva startskottet för ”Reaganrevolutionen” med rättesnören som konservativa tycker att Trump sviker.

Invändningarna mot Trump från Lincoln Project och andra gäller personligheten, nepotismen, tweetandet och retweetandet, inkompetensen, ryckigheten, de konkreta besluten, de växande budgetunderskotten, den populistiska nationalismen, attityden till gamla allierade, men framför allt hans inställning till makten och – faktiskt – förvaltningen för att man även i konservativa kretsar tycker att byråkratin, fast hellre mindre, bör fungera.

Vi talar om vad som kommer att komma härnäst, varnar Reed Galen, Stuart Stevens, Rick Wilson och Steve Schmidt med många år bakom sig i politiken:

”Never before in U.S. history has an incumbent president refused in advance to accept the outcome of an election. In the days ahead, your party may call upon you to support efforts by a White House that refuses to transfer power after a loss at the polls. The weapons won’t be tanks but thousands of lawyers backed by an attorney general who works for the president, not the people…. This effort will succeed only if a Republican Party power structure offers blind allegiance to one man instead of the republic. Every Republican elected official, staffer, consultant, operative and sympathizer will face a choice: my party or my country?”

På frågan om detta kan få av allt att döma de mycket få obeslutsamma väljarna att ändra sig finns inget givet svar, för vem vill få saker skrivna på näsan eller medge att de röstade fel förra gången? Men Trumps retorik och oförmåga att visa medkänsla stöter många och hans ovilja att erkänna virusspridningen kan skada honom på sluttampen. Bara för att ta en liten detalj – 80 procent av invånarna i swingstaten Wisconsin uppges känna någon som smittats och torde tvivla på Trumps tal om att ”we’re rounding the corner”.

o

Från motståndarsidan, Joe Biden och hans demokratiska anhängare, välkomnas säkert de här indirekta hjälpinsatserna. Men det morras också lite från vänsterhåll i det partiet eftersom man misstänker att den kompromissinriktade Biden kommer att känna sig tvingad att bjuda in någon eller några mittenrepublikaner i sin administration om han vinner. Två av talarna på det demokratiska konventet nämns, förre Ohioguvernören John Kasich och förre utrikesministern general Colin Powell.

o

Här ett par motbilder:

– exliberalen Fred Siegel som säger i denna artikeln i Wall Street Journal att han motvilligt stöttar Donald Trump i år – först och främst på grund av utrikespolitiken med krossande av IS och utträdet ur Iranavtalet, och för det andra för att han varit så uthållig trots kuppförsöken från demokraterna och medierna.

– skribenten David Sound i The Federalist som inte röstade på Donald Trump 2016 men som uppger i detta inlägg att han är redo att krypa över glaskross för att göra det i år, eftersom ”listan över hans framgångar har varit mycket imponerande”, t.ex. ekonomin, avregleringar, hårda tag mot Kina, satsningar på militären och slopandet av det individuella mandatet  (egentligen en straffavgift) i Obamacare.

                                                  KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Jens

    Det går inte att läsa artikeln i New Hampshire Union Leader från Sverige pga GDPR.

    F ö mycket intressant text om Never Trumpers och The Lincoln Project. Hoppas verkligen att Biden/Harris tar hem detta, oavsett om resultatet kommer natten mot onsdag eller det dröjer…

    • Karin Henriksson

      Hej, tack för mail och synpunkter! Snart får vi se… tänkte inte på att det kanske inte går att läsa texten överallt… ursäkta, vänliga hälsningar Karin

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑