För en breddad analys av amerikansk politik

Trump och svarta väljare

Medlem i en minoritet i en minoritet – en afroamerikansk Trumpväljare.

En av de mest avgörande frågorna inför presidentvalet i november lyder: Har Donald Trump lyckats vidga sin bas?

Ett tag såg det ut som om Trump ansträngde sig för att nå ut till afroamerikanerna där det borde finnas potential med tanke på att han bara fick 8 procent av rösterna i den gruppen 2016. Han pekade på rekordlåg arbetslöshet, kriminalvårdsreformen och mer stöd till historiskt svarta colleges.

Men, under Black Lives Matter-demonstrationerna valde han att ställa sig på polisens sida och markerade senare sin hållning med tweetar om att folk i medelklassförorterna inte ska behöva oroa sig för att bostäder för låginkomsttagare – läs svarta – ska byggas där.

I Donald Trumps bakgrund finns en händelse som dokumenterats i alla biografier (inklusive min), nämligen att han och hans far anklagades för rasdiskriminering vid uthyrning av lägenheter på 1970-talet. De senaste vittnesmålen om faderns och sonens rasism och antisemitism kommer från son- respektive brorsdottern Mary Trump i bästsäljande nya boken Too Much and Never Enough: How My Family Created the World’s Most Dangerous Man. I en intervju sa hon:

”Growing up, it was sort of normal to hear them use the N-word or use anti-Semitic expressions… growing up with that being perfectly normal, you don’t think twice about it.”

I valrörelsen 2016 vädjade Trump till svarta väljare med tveksamma ”What do you have to lose?” på att lämna det demokratiska partiet som – enligt en konservativ tes – låser in bidragsberoende och söndertrasade familjer. I eftervalsanalyser konstaterades att det faktum att fler både svarta och vita röstade republikanskt påverkade utgången – liksom att färre svarta röstade det året jämfört med både 2008 och 2012.

På Trumps MAGA-rallies skymtar ett och annat afroamerikanskt ansikte och Trump vänder sig ofta till den personen. Men eventuell välvillighet mot Trump avtog under sommarens Black Lives Matter-protester. Oavsett om folk som bor i områden med hög kriminalitet ogillar demokraters olyckligt benämnda målsättning om att ”defund the police” (och istället styra resurser till sociala myndigheter) tog de sannolikt mer illa vid sig av Trump. Många debattörer sa rent ut att hans tal om ”law and order” i själva verket signalerade att det var fritt fram för polisen att slå hårt mot svarta män. Opinionssiffrorna visade att fler och fler amerikaner faktiskt anser att svarta liv är värda mer.

På sistone har Trump tonat ner sådant som sin kriminalvårdsreform eftersom han kan ha insett att hans chanser att nå ut till afroamerikanerna är mycket små. Istället riktar han sig allt tydligare mot den vita grupp som stödde honom 2016 och han svartmålar alla som sympatiserar med Black Lives Matter. Detta leder paradoxalt nog till slutsatser om att Trump bidrar till att rasismen i USA avtar, att fler och fler faktiskt inser att diskriminering är fel och skadligt för ett samhälle som det amerikanska.

Dessutom krymper den vita befolkningen proportionellt sett och det republikanska partiet lär få rekommendationer om att ta upp den självrannsakan som man ägnade sig åt efter valet 2012 på nytt (men vill Trump det?). Egentligen finns det människor i minoritetsgrupper som borde sympatisera med traditionella republikanska värden, till exempel små och stora företagare och traditionellt kristna.

Utan tvekan var det de afroamerikanska primärvalsväljarna i South Carolina – påhejade av delstatens tungviktare i representanthuset, Jim Clyburn – som såg till att den nästan uträknade förre vicepresidenten Joe Biden definitivt drog ifrån de många konkurrenterna. Det talades sedan med allt högre röstvolymer om att Biden måste utse en svart kvinna till vp-kandidat som tack och som ett sätt att öka entusiasmen i den väljarskaran. Förväntningarna på att de så att säga levererar kommer att vara mycket högt ställda.

Både Joe Biden och Kamala Harris kan för all del vänta sig mer granskningar. I Harris fall om hennes agerande som distriktsåklagare i San Francisco och motsvarande justitieminister i Kalifornien och i Bidens fall om bussning till skolor, stöd för hårdare straff samt några kommentarer nu i sommar – bl.a. svaret på en fråga från en svart reporter om han inte borde genomgå samma psykologiska test som Donald Trump, på vilket han svarade att det vore som att be henne:

“…you’re taking cocaine or not? … Are you a junkie?”

o

Jag avstår från kommentarer både om ”birther”-konspirationer om att Harris inte skulle vara valbar för att hennes föräldrar inte var amerikanska medborgare när hon föddes och påståenden om att hon inte skulle vara ”svart” för att hon – i likhet med Barack Obama – inte härstammar från slavar.

Här en artikel i USA Today om reaktioner på Bidens val av Harris, med upplysningen att mätningarna visar att 8 procent av afroamerikanerna är villiga att rösta på Trump, 89 procent är det inte – och nämnas kan att man på det demokratiska konventet trycker på hur mångfacetterat partiet är.

I en bok som utgavs av Princeton University Press i år framhölls att afroamerikanerna numera till 80 procent sympatiserar med demokratiska partiet och i sammanfattningen sägs:
”…understanding why African Americans are such steadfast supporters of the Democratic Party is not as straightforward as it seems. Although committed to the Democratic Party, African Americans are actually one of the most conservative blocs of Democratic supporters… in an effort to leverage their political strength as a minority group in a majority based political system, black Americans have come to prioritize group solidarity in party politics… in other words, supporting the Democratic Party has come to be understood as just something you do as a black person, an expectation of behavior meant to empower the racial group.”

o

De svarta kvinnorna är de mest lojala demokraterna, hela 87 procent, enligt en färsk studie från Pew. De svarta männen är också till övervägande del demokrater, 77 procent, men gapet till kvinnorna har ökat något, vilket kan bero på att det finns svarta män som tilltalas av Trumps åsikter i frågor som invandring, ekonomi och religion.

Den så kallade könsklyftan är stor för närvarande.

o

Donald Trump har några synliga afroamerikanska profiler som aktivt deltar i hans kampanj, t.ex. influeraren Candace Owens som upprepar Bidens replik om att den som röstar på Trump ”…ain’t black” och Kimberly Klacik som ställer upp i valet till representanthuset på den plats i Baltimore som den avlidne Elijah Cummings innehade, läs om henne och titta på kampanjvideon här.

Ett annat namn som förekommer i debatten är den unge intellektuelle Coleman Hughes, som dessutom vågar beröra tabun, som ”black-on-black violence” eller att både förövare och offer ofta är svarta.

Han försöker att betona det positiva (genombrottsartikeln i Quillette, här), vilket är välkommet i det infekterade klimatet just nu och han resonerar om de här svåra ingrodda problemen med nya infallsvinklar, som hans argument om hur övertygelsen att hudfärg inte ska spela någon roll från 1960-talet bytts ut mot att det är bara det som spelar roll.

Coleman Hughes vill komma bort från stereotyper och lyfta fram att det skett stora framsteg de senaste årtiondena, till exempel att svarta kvinnor tjänar mer än vita kvinnor med samma kvalifikationer. Han hänvisar till statistik som visar att svarta inte dödas oftare än vita av polis och att Black Lives Matter därför har lyckats, men alla invänder att antalet svarta offer proportionellt är betydligt fler.

o

En anmärkning om svarta arbetslöshetstalet, ja, det var rekordlåga dryga 5 procent före coronautbrottet men siffran hade sjunkit från gradvis efter recessionen 2009 och steg igen till 16-17 procent under våren och sommaren. Till saken hör också att det mycket stora gapet mellan vita och svarta hushålls tillgångar består och att diskriminering förekommer i exempelvis bostadspolitiken.

Coleman Hughes bemöts med stor respekt från konservativt håll, där man framhåller det riktiga i att tala om att ”all lives matter”, hans anklagelser om att medierna väljer ut den verklighet de vill se, hans argument mot skadestånd för slaveriet, hans avståndstagande från positiv särbehandling och hans tal om att vita liberaler har dåligt samvete för att de är privilegierade.

Men Coleman Hughes uppger f.ö. att han tänker rösta på Joe Biden.

                                                KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost

1 kommentar

  1. Tönu

    Tack för god analys Karin,! Vi ser fram mot en spännande höst!

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑