För en breddad analys av amerikansk politik

John Bolton valde vinsten framför vittnesmålet

John Bolton, alltid med anteckningsblocket redo.

Det var med viss skepsis som jag började läsa John Boltons memoarer från tiden i Vita huset, The Room Where It Happened. Inte på grund av att han gjort sig känd som en superhök i utrikes- och säkerhetspolitiken och motståndare till i stort sett alla former av internationella avtal. Nej, den främsta anledningen var att han inte frivilligt ville vittna i riksrättsprocessen mot Donald Trump utan i stället valde att spara sina erfarenheter och upplevelser av Ukrainaaffären och andra skandaler till memoarboken. Bolton har länge velat framställa sig som en konservativ patriot, men här tog egenintresset och penningbegäret överhanden.

Min initiala skepsis visade sig berättigad. Den tjocka boken (577 sidor med noter och index) har lanserats som en kritik av Trump och förlaget Simon & Schuster, som också utgett Mary L. Trumps familjedrama Too Much and Never Enough, offentliggjorde i förväg en del uppseendeväckande anekdoter för att väcka intresse. Men i boken nämner Bolton dem mer i förbigående och utan kommentarer, som Trumps fråga om Finland tillhör Ryssland, att han vädjade till Kinas diktator Xi Jinping att hjälpa honom inför valet och att han inte kände till att Storbritannien är en kärnvapenmakt. Kritiska synpunkter förekommer, men det bestående intrycket är att Bolton tog jobbet som nationell säkerhetsrådgivare för att tjäna en president vars agenda han i allt väsentligt stödjer.

På en punkt hade dock Bolton och Trump vitt skilda åsikter, och det gällde behovet av att USA behåller en stark militär närvaro utomlands och värnar sina säkerhetspolitiska förpliktelser. I flera sammanhang citerar han Trumps önskan att ta hem så många amerikanska trupper som möjligt från världens konfliktzoner. ”I want to get out of these horrible wars [in the Middle East]”, heter det exempelvis på ett ställe (40). Bolton stretar emot bäst han kan och pustar ut varje gång han lyckas avvärja ett i hans tycke ödesdigert beslut. Men ibland kryper hans förtvivlan fram, som när Trump under ett samtal utbrast: ”I don’t care if ISIS comes back into Iraq” (383). Chockerande, skriver Bolton men utan att notera det anmärkningsvärda i att Trump därmed i ett slag förkastade grundvalen för USA:s hela säkerhetspolitik efter 9/11-attackerna. Den har ju gått ut på att med militära interventioner i Afghanistan och Irak bekämpa utländska terrorister och förhindra dem från att förbereda nya attacker mot hemlandet.

Möte på möte

I övrigt bekräftar boken mycket av det vi redan visste om Trump som hans stora ignorans, hans ovilja att läsa skriftliga promemorior och impulsiva sätt att fatta beslut. Inte sällan markerar Bolton olust inför chefens utspel och uppträdanden, men han tröstar sig med att det kunde ha varit än värre. Inför toppmötena i Bryssel, London och Helsingfors sommaren 2018 skriver han: ”Trump was not following any international grand strategy, or even a consistent trajectory. His thinking was like an archipelago of dots (like individual real estate deals), leaving the rest of us to discern – or create – policy” (127). Trumps ointresse för säkerhetspolitikens detaljer gav medarbetarna svängrum att forma politiken, vilket Bolton inte hade något emot.

Den som vill ha en katalog över de viktigaste möten och beslut som Bolton deltog i under sin tid i Vita huset från april 2018 till september 2019, får sitt lystmäte i denna bok. Med tröttande noggrannhet förtecknas en uppsjö av möten, ofta med datum, klockslag och mötesplats plus vilka som var närvarande. Den som vill ha en bredare analys av beslutens effekter blir däremot besviken. Bolton är känd som en flitig antecknare, men i sin iver att få med alla mötesdetaljer glömmer han att höja blicken över anteckningsblocket och analysera händelserna på ett mer övergripande plan.

Ingen personkaraktäristik

Än märkligare är att han skriver så lite om personen Trump, och om de närmaste medarbetarna runt honom. Vid sidan av Vita husets stabschef är säkerhetsrådgivaren den person som oftast träffar presidenten. Bolton tillbringade åtskilliga timmar ensam med Trump, och borde ha mycket att berätta om honom. Men han skyggar inför att närmare karaktärisera sin chef, kanske av politiska skäl, kanske för att han inte är kapabel att ge ett fullödigt porträtt. Typisk är skildringen av mötet med Putin i Helsingfors 2018, då Trump tog parti för den ryske ledaren gentemot sina egna underrättelseorgan och förklarade sig tro på Putins ord om att Ryssland inte hade blandat sig i USA-valet 2016. Det gillade inte Bolton, men han förringar händelsen genom att avrunda avsnittet med ett frivolt utrop: ”Things sure moved fast in the Trump Administration!” (158)

I en häpnadsväckande passage skriver Bolton att han aldrig frågade Trump om hur han ser på Putin – ”perhaps afraid of what I might hear” (63). Trumps uppfattning om Putin förblir ett ”mysterium”, tillägger han, obekymrad om att han själv missade att bringa klarhet i frågan. En bisarr situation: säkerhetsrådgivaren avstår från att fråga statschefen vad han anser om landets främsta ”geopolitiska fiende” (Mitt Romney) av fruktan för vilket svaret ska bli. Tjänstefel kallar vi det på svenska, dereliction of duty på engelska.

Märkligast är ändå epilogen om riksrätten. När processen startade hösten 2019 hade Bolton avgått (eller snarare fått sparken), vilket inte hindrade Representanthusets åklagarteam från att kalla honom som vittne i rättegången. Men Bolton ställde sådana krav att vittnesmålet i praktiken omöjliggjordes. Notabelt är att han är mycket mer kritisk mot åklagarna (läs: Demokraterna) än mot presidentens agerande. Hans huvudinvändning mot åtalet är att det var för snävt utformat och borde ha inkluderat även Trumps ”ham-handed involvement in other matters” (485), men utan att ange vilka dessa skulle ha varit.

Inget skulle ha hindrat Bolton från att i rättegången fylligt berätta om Trumps olika förseelser, men det var han inte intresserad av. Inte när han just hade skrivit på ett fett bokkontrakt.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

6 kommentarer

  1. Lars Borghem

    John Bolton insåg att politiseringen av de olika underrättelseorganen i USA skulle göra det omöjligt att framgångsrikt genomföra en riksrättsprocess mot Donald Trump. Han fick rätt. Kanske frågan återkommer i valet eftersom både Donald Trump och Joe Biden har samlat nya argument när det gäller Ukraina.
    Som svensk var det för övrigt intressant att läsa hur orolig John Bolton var för att förhandlingarna i Stockholm mellan Nordkorea och USA skulle nå resultat. Inte för att det spelade någon roll. Han var fast besluten att förhindra det.

    • Erik Åsard

      Jag tror snarare att det var det politiska läget i senaten, med en knapp men säker republikansk majoritet som omöjliggjorde en fällande dom, som gjorde att Bolton avstod från att vittna tillsammans med det faktum (som jag skriver om) att han ville spara sina kommentarer till memoarboken. Royaltyn gick helt enkelt före riksrätten.

      • Lars Borghem

        Tack för svar. Att det politiska läget i senaten var så låst berodde på att många av dem som vittnade mot Trump inklusive visselblåsarna med en bakgrund i CIA och som tidigare medarbetare till Joe Biden, hade en agenda som knöt dem till det demokratiska partiet. Detta insåg Bolton.

        • Erik Åsard

          Det finns inget i Boltons bok eller i intervjuer han gjort i samband med utgivningen som antyder att hans syn på underrättelseorganen skulle ha haft något att göra med hans ovilja att vittna i rättegången. Bolton är sedan länge en utpräglad institutionalist med en stark tro på de samhällsbärande institutionerna, inklusive FBI, CIA, NSA etc, det har han visat under hela sin tid i offentligheten. Under senare år har en del republikaner börjat kritisera dessa organ inte för vad de haft för sig i det förgångna (som CIA:s aktiviteter i Latinamerika t ex) utan för att de har haft fräckheten att inleda utredningar av Trump. Bolton har inte deltagit i den kritiken. Men om du kan peka på något specifikt citat eller avsnitt i boken (med sidhänvisning) som kopplar samman hans ovilja att vittna med hans syn på underrättelseorganen så kollar jag gärna det.

  2. Lars Borghem

    John Bolton har långa resonemang när det gäller impeachment (ordet nämns 46 gånger i boken) och han motiverar varför han tycker att demokraterna skötte processen utifrån ett för begränsat perspektiv från början. Jag tror att alla förstod att det inte fanns några utsikter till framgång även om förhoppningarna fanns där. Skiljelinjen gick klart mellan partierna. Bolton ville inte vara på den förlorande sidan. Han säger att han inte visste vad till slut alla visste, nämligen visselblåsarens namn och bakgrund. Kanske spelade detta heller ingen roll för hans beslut. Men att det var pengarna som fällde avgörandet tycker jag inte heller är så välmotiverat.

    • Erik Åsard

      Slutsatsen är väl att vi har två skilda teorier eller teser om detta, och att båda teserna i nuläget är svåra att exakt dokumentera i det skriftliga materialet. När alla dokument en gång är tillgängliga och alla intervjuer gjorda lär sanningen till sist komma fram.

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑