Donald Trump med sin favoritintervjuare Sean Hannity.

De enkla frågorna är ofta de svåraste att svara på. I november 1979 gjorde CBS-reportern Roger Mudd en intervju med senator Edward Kennedy, som vid den tidpunkten hade antytt att han tänkte utmana president Jimmy Carter om det demokratiska partiets nominering inför valet 1980. En bit in i intervjun ställde Mudd en simpel fråga: ”Varför vill du bli president?” Kennedy blev tydligt överrumplad och det dröjde flera sekunder – en evighet i tv – innan han tvekande började besvara frågan. Eller snarare försökte undvika att besvara den.

Kennedys utläggning var ett typiskt icke-svar. Han pladdrade på om vilket fantastiskt land USA är och att det stod inför stora problem som det nu gällde att fokusera på. Med en intetsägande formulering inspirerad av brodern John i den första tv-debatten med Richard Nixon 1960 tillade han att landet ”can’t stand still or otherwise it moves backward”. På följdfrågan vad han skulle göra annorlunda än Carter blev svaret lika luddigt: ”[W]e’d have to deal with each of the various questions that we’re talking about, whether it’s questions of the economy, whether it’s in the areas of energy.”

Det var inte Edward Kennedys stoltaste stund. Han anses i dag som en av de allra effektivaste senatorerna under efterkrigstiden vad gäller att få igenom viktiga lagförslag och att samarbeta över partigränserna. Men han förmådde inte artikulera varför han ville bli president. Episoden har blivit legendarisk och ses i dag som ett memento för hur politiska kandidater inte ska besvara frågor i medierna. Till saken hör att ganska få såg intervjun eftersom Steven Spielbergs succéfilm Hajen sändes samtidigt i en annan kanal. Men många journalister och politiknördar (som jag) kommer ännu ihåg händelsen.

Jag kom att tänka på Kennedyintervjun när jag häromveckan såg Donald Trump intervjuas av Sean Hannity på Fox News. Hannity tillhör Trumps mest devota beundrare och brukar ställa ytterst vänliga frågor till presidenten. Så också denna gång. En av de basala frågorna handlade om vilka som är Trumps ”top priorities” för en kommande andra mandatperiod. Det tycker man att en president som ställer upp till omval borde kunna svara på, men liksom en gång yngste brodern Kennedy gav Trump ett tomt icke-svar. I stället för att räkna upp ett antal viktiga valfrågor, som varje erfaren proffspolitiker skulle ha gjort, for han ut i osammanhängande tirader:

”One of the things that will be really great – the word experience is still good, I always say talent is more important than experience, I’ve always said that – but the word experience is a very important word, a very important meaning”, hette det på spänstig engelska. Han fortsatte med att tala om sin bakgrund som fastighetsägare i New York och att han tidigare inte kände maktspelarna i Washington. ”Now I know everybody. And I have great people in the administration. You make some mistakes, like an idiot like [John] Bolton, all he wanted to do was drop bombs on everybody …”

Därpå följde en harang om John Bolton som han högt prisade när han började jobba som nationell säkerhetsrådgivare, men som han gav omdömet ”knäppgök” efter avgången (vilket motiverar frågan varför han utnämnde en så imbecill person till en så viktig post in the first place). Trumps svar bestod alltså av bludder och undanglidande prat som inte gav någon vägledning om vilka sakfrågor han prioriterar inför en eventuell andra mandatperiod.

CBS-ankaret Chuck Todd ställde i söndagsprogrammet ”Meet the Press” (28/6) frågan om detta ska betraktas som Donald Trumps ”Roger Mudd moment”, ett ögonblick då presidentens svagheter obarmhärtigt avslöjades inför en nationell tv-publik. Nej, svarade en av programmets panellister, och jag instämmer. Den politiska situationen är helt annorlunda nu jämfört med 1979, liksom de inblandade aktörerna och medielandskapet. En enskild intervju kan sällan få samma genomslag nu som då, nästan oavsett hur mycket intervjupersonen ifråga gör bort sig. Dessutom vet vi att Trump säger eller twittrar något uppseendeväckande eller idiotiskt i stort sett varje dag, varför ett enskilt snedsteg snabbt glöms bort i nyhetsfloden. Men Trumps icke-svar säger ändå mycket om bristerna i hans omvalskampanj.

Skiftande strategier

Innan coronapandemin slog till efter årsskiftet tycktes Trumps valkampanj gå som på räls. Tanken var att så mycket som möjligt tala om den goda ekonomin och utmåla Joe Biden som en hjälplös fånge hos Demokraternas vänsterfalang. Ekonomiskt välstånd mot socialism av Venezuelas modell, ungefär. Den planen kraschade när pandemin slog till med full kraft, arbetslösheten sköt i höjden och protesterna mot polisvåldet vällde fram på gator och torg efter mordet på George Floyd. Sedan dess har Trumps kampanjstab prövat den ena strategin efter den andra utan att hitta någon som verkar hållbar. Ena dagen har planen varit att attackera Joe Biden för att vara en senil insider från Washington som inte klarar av att yttra två begripliga meningar i följd, andra dagen att koppla ihop Demokraterna med gatuplundrare och anarkister som välter statyer.

Temat i Trumps båda tal i samband med 4 juli-firandet var det amerikanska kulturkriget, ett krig som pågått i decennier och som han uppenbarligen bestämt sig för att fortsätta med tills vidare. Den president som helst vill hålla landet borta från utländska konflikter verkar nu vilja gå till val på att förstärka inbördeskriget på hemmaplan, mot de egna medborgarna. Man kan dock inte utgå från att den destruktiva strategin kommer att hålla ända fram till valet den 3 november. De flerfaldiga kriser som plågar dagens USA – avseende hälsan, ekonomin och rasismen/polisvåldet – kan nödvändiggöra ytterligare strategibyten längre fram. Trumps kampanjstab verkar i nuläget inte ha en aning om vilken strategi som är bäst att satsa på inför ett val som äger rum inom mindre än fyra månader.

Skiftande slagord

Samma valhänthet präglar valet av ledande slagord. ”Make American Great Again”, som Trump lånade från Ronald Reagan och som fungerade så bra 2016, går av uppenbara skäl inte att återanvända 2020. Reagan ställde i valet 1980 en listig fråga till väljarna: ”Are you better off today than you were four years ago?” Den frågan skulle Joe Biden kunna återbruka i dag. Inte ens Donald Trump kan göra troligt att tillståndet i dagens USA, under en pandemi som hittills har förorsakat 130 000 döda och tvåsiffriga arbetslöshetstal, är ”great” efter hans snart fyra år vid makten.

Den nya slogan man valde och sedan dumpade, ”Keep America Great”, var betydligt mindre slagkraftig. Förkortningen MAGA låter avsevärt bättre än stumma KAG, och dessutom är ”Keep America Great” obrukbart mitt under en brinnande pandemi. Det senaste försöket lyder ”Transition to Greatness”, en slogan som tills vidare pryder Trumpkampanjens reklammaterial. Men som David Graham skriver i The Atlantic är detta slagord det svagaste hittills: ”’Make America Great Again’ was a promise; ’Keep America Great’ was a declaration of victory. ’Transition to Greatness’ is a confession of failure, a corporate-style euphemism that tries to spin a collapse as a success.” Vad uttrycket implicerar är att läget må vara lite kämpigt just nu, men håll bara ut och vänta tills nästa år (eller då nästa) så kommer allt att bli ”great” igen – kanske, möjligen, förhoppningsvis.

Även som politisk retorik är ”Transition to Greatness” ovanligt påver. Graham igen: ”Trump said he’d make America great. Now he’s acknowledging that since America isn’t great, he either couldn’t make it great, or he failed to keep it great – betraying the two simple guarantees of the past two slogans.”

Slagord avgör inte de politiska valen, men de säger en del om vad kandidaterna står för och i vilken riktning de vill föra landet om de blir valda. Den kampanj som saknar såväl strategi som slagord har en brant uppförsbacke mot målsnöret.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost