Demonstrationer utanför guvernör Tim Walz bostad
i St. Paul, Minnesota den 16 april

På förmiddagen den 17 april skickade president Trump ut tre tweets som måste räknas som de mest märkliga bland de tusentals twittermeddelanden han har skrivit sedan han annonserade sin kandidatur till presidentposten i juni 2015.  De löd: ”LIBERATE MINNESOTA!”, ”LIBERATE MICHIGAN!” och ”LIBERATE VIRGINIA and save your great 2nd amendment. It is under siege!” Trump ville visa stöd för de demonstrationer mot de begränsningar av personlig rörlighet, större folksamlingar  och öppethållande av bl.a. restauranger, affärer, och gym som (de demokratiska) guvernörerna hade infört för att begränsa smittspridningen av corona-viruset.

Donald Trumps tid i politiken har präglats av en lång rad mycket kontroversiella och osanna uttalanden. I början av april 2020 hade Washington Posts ”factchecker” noterat 18.000 falska eller missvisande uttalanden från presidenten sedan han svors in. Den gånga veckans kommentarer om möjliga botemedel mot Covid 19 är spektakulära och bokstavligen livsfarliga exempel på detta.

Ribban ligger alltså lågt, men frågan är om inte förra veckans tweets om ”befrielsen” av tre delstater kommer att räknas bland de mest kontroversiella hittills. Det har inte främst att göra med sakfrågan huruvida corona-restriktionerna bör mjukas upp eller inte, utan med att presidenten uppmaningar berör den federala principen, dvs. relationerna mellan den federala regeringen och delstaterna, som utgör själva hjärtpunkten i den amerikanska republiken.

Presidentens mycket uppmärksammade uttalande på en presskonferens den 13 april om att “[w]hen somebody is the president of the United States, the authority is total…[and] the governors know that” handlar om samma sak. Kritiken blev massiv, och ledde till slitningar med flera guvernörer, både demokratiska och republikanska. Några dagar senare verkade Trump ha övergett den inställningen

Den amerikanska federalismen

USA är en federation och vilar på ett system av vertikal och horisontell maktdelning. Den vertikala maktdelningen är den kanske bäst kända och betyder att den offentliga makten är delad och utövas av tre grenar—den exekutiva, den lagstiftande och den dömande— var och en med egen legitimitet och vissa i konstitutionen angivna uppgifter. Även om den relativa balansen dem emellan har varierat över tid, är varje del självständig, och man talar man ofta om ”the co-equal branches of government”. Striderna dem emellan är klassiska i amerikansk historia, men alltså en del av systemet. Riksrättsprocessen mot president Trump tidigare i år är ett av många exempel på detta.

Den horisontella maktdelningen handlar om relationerna mellan den federala regeringen och delstaterna och deras respektive maktbefogenheter. Här har balansen förändrats betydligt över tid. USA:s första konstitution—the Articles of Confederation från 1777—blev ett misslyckande och gav nästan ingen makt alls till den centrala nivån, och saknade t.ex. skrivningar om presidentämbetet. Sommaren 1787 samlades man i Philadelphia för att reformera konfederationen, men resulterat blev istället den nuvarande konstitutionen med en starkare nationell (federal) nivå med en president. Den federala nivåns makt har varit ett tvisteämne alltsedan dess. Det tionde författningstillägget säger explicit att de befogenheter som konstitutionen inte ger till den nationella nivån tillhör delstaterna, och ”states’ rights” är ett viktigt inslag i amerikansk politik och historia.

Den amerikanska konstitutionen

Relationerna mellan den federala makten och delstaterna har varierat. Efter inbördeskriget slut antogs mellan 1865 och 1870 tre författningstillägg (det 13:e, 14:e och det 15:e) som avskaffade slaveriet och reglerade allas rösträtt och likabehandling. Slaveriet var den stora olösta frågan från Philadelphia 1787 och eftersom den nya konstitutionen inte sa något om slaveriet blev det en fråga för de enskilda delstaterna. Genom de tre nya tilläggen stärkte den federala nivån sin makt betydligt, och när de 11 sydstaterna som hade lämnat unionen återinträdde mellan 1866 och 1870 i den s.k. rekonstruktionen blev de tvungna att acceptera de nya tilläggen.

Medborgarrättsfrågan

Från 1870-talet gjorde ett antal delstater i södern comeback genom de sk. Jim Crow-lagarna som inskränkte de nya medborgerliga rättigheterna för de f.d. slavarna och bl.a. ledde till segregering och starkt begränsad rösträtt. Kulmen nåddes 1896 när Högsta domstolen i det berömda utslaget Plessy v. Ferguson sanktionerade både dessa lagars innehåll och delstaternas nya makt. Det var inte förrän på 1950- och 1960-talen som den federala nivån ånyo återtog initiativet genom ytterligare utslag i Högsta domstolen (Brown v. Board of Education 1954) och genom de federala medborgarrätts- och rösträttslagarna 1964 och 1965 vilka resulterade i att de svarta amerikanerna till slut fick fulla medborgerliga rättigheter.

Under medborgarrättsrörelsen gick den federala nivån i spetsen för kampen mot diskriminering på den delstatliga nivån. Under både John F. Kennedy och framförallt Lyndon B. Johnson tog den federala regeringen strid mot delstaterna, där guvernörer ibland bokstavligt försökte förhindra t.ex. integreringen av skolor och universitet som de federala myndigheterna krävde.

Kampen mellan delstaterna och den federala regeringen. Guvernör George Wallace (i dörren) försöker förhindra svarta studenter att skrivas in vid University of Alabama 1963. Den federala regeringen representeras av bitr. justitieminister Nicholas Katzenbach till höger.

Sedan Ronald Reagans tid som president har balansen åter skiftat till delstaternas förmån. I ett berömt tal under presidentvalskampanjen 1980 sa Reagan ”I believe in states’ rights”, något som signalerade stärkt makt för delstaterna vis-à-vis den federala regeringen. Samtidigt kritiserades uttalandet för implict rasism, eftersom just den federala nivån sågs som en garant för de svartas rättigheter.

States’ Rights?

President Trumps uttalande om att befria Minnesota, Wisconsin och Virginia kan vid första påseende synas som ytterligare ett inslag i kampen mellan delstaterna och den federala regeringen. Så är dock inte fallet. Ansvaret för allmänhetens hälsa är en del av vad som inom amerikansk konstitutionell tradition kallas ”police power”, dvs. rätten att reglera och garantera invånarnas hälsa, säkerhet och ”general welfare”. Enligt det tionde tillägget har delstaterna ansvar för de flesta sådana områden, och det är ju också guvernörerna som har ”stängt ner” eller ”öppnat upp” delstaterna.

Trumps uttalanden är istället en exceptionell uppmaning av presidenten till invånarna i tre delstater att motsätta sig beslut som i laga ordning har fattats av delstaternas regeringar och myndigheter och ”befria” delstaterna som om de vore ockuperade. Detta är något nytt, och kan om det fortsätter utgöra en utmaning mot de fundament som den amerikanska republiken vilar på.

Dag Blanck

Dela denna bloggpost