För en breddad analys av amerikansk politik

Medievarning för Trump

President Donald Trump på väg in i Vita husets pressrum för den dagliga coronabriefingen som han håller i själv.

WASHINGTON Vad uppdraget består i hörs på namnet. Organisationen Committee to Protect Journalists skyddar journalister mot hot, övergrepp och censur. Men i en färsk CPJ-rapport utfärdas varningar för den amerikanske presidenten Donald Trump. Och i en annan rapport, från Reportrar utan gränser, understryks att pressfriheten inte längre är en prioritering i USA under Trump.

Huvudförfattare till CPJ-rapporten är Leonard Downie jr som tidigare bl.a. varit chefredaktör på Washington Post. Han kan blicka tillbaka på en lång karriär i journalistiken. Så lång att han var med förra gången en amerikansk president utmålade pressen som en fiende – nämligen Richard Nixon.

I inledningen finns en genomgång av de alltid spända relationerna mellan pressen och presidenterna. Ronald Reagan och Bill Clinton odlade goda relationer med medierna men makarna Clintons var inte särskilt förtjusta i en hel del av rapporteringen om först Whitewater, sedan Monica Lewinsky. George W. Bush hade personligen ett gott förhållande till många journalister men han och hans rådgivare pratade inte bredvid mun. Och om Trump och andra tror att förhållandet mellan medierna och Barack Obama var särdeles varmt och intimt är det fel, enligt Downie som konstaterar:

”Instead it became the most determined to limit information that the news media needed to hold the government accountable for its actions. It used White House websites and social media to bypass the news media in presenting its own version of reality to the public, in a precursor to how Donald Trump would later use Twitter. The Obama administration actively discouraged “unauthorized” interviews by government officials with the press, and it went to great lengths to combat leaks to reporters. Most significantly, the Obama administration prosecuted 10 government employees and contractors for disclosing classified information to the press.”

Rapporten bygger på ett 40-tal intervjuer med journalister, medieforskare, tryckfrihetsexperter och jurister samt en av Trumps kommunikationsdirektörer. Den dåvarande pressekreteraren och hennes assistent svarade inte på propåer om samtal.

Man riskerar att bli avtrubbad efter de här dagliga påhoppen på medierna och därför finns skäl att återge statistik och obs, den gäller endast tweetar, inte massmöten eller uttalanden i olika sammanhang:

”More than 600 of Trump’s tweets targeted specific news organizations, led by The New York Times, CNN, NBC and MSNBC, Fox News and The Washington Post. He called the Times, among other slurs, “fake,” “phony,” “nast y,” “disgraced,” “dumb,” “clueless,” “stupid,” “sad,” “ failing,” and “dying.” He characterized the Post as “fake,” “crazy,” “dishonest,” “phony,” and “disgraced.”

Michael Dubke, den före detta kommunikationsdirektören, förklarar för Downie att Trumps uppträdande beror på att han tycker att rapporteringen om honom varit orättvis, i synnerhet om ekonomiska och utrikespolitiska framgångar. Mike Bender på Wall Street Journal medger att Trump har en del berättigade klagomål men att det samtidigt är ”ett politiskt vapen:

”He’s eager to interact with the press – to have us close to him – but then the attacks begin”.

Leslie Stahl, en annan mycket erfaren reporter, återger ett citat från Trump om hans inställning till medierna i november 2016:

‘You know why I do it? I do it to discredit you all and demean you all, so that, when you write negative stories about me, no one will believe you.”

Stahl anmärker att hon var förvånad över hur uttänkt det hela var, och nu, dryga tre år senare, konstaterar hon att attackerna lyckats, tack vare knepet att upprepa dem gång på gång på gång. Ofta på massmötena där åtminstone en CNN journalist varit tvungen att ha livvakt.

I CPJ-rapporten i övrigt påpekas att administrationen dragit ner på informationen i flera departement, att miljövårdsverket EPA utestängt journalister, att medieägare fått hot om att tillstånd ska dras in, att tjänstemän som läckt anmälts, att journalister tagits i förvar och utsatts för förhör både vid gränsen till Mexiko och på flygplatser.

o

På sätt och vis är detta en uppföljning av mitt förra blogginlägg som ju mest handlade om de dagliga briefingarna i Vita huset. För att illustrera hur Trump hanterar de närvarande reportrarna – högst 14 varje gång – kommer några exempel sist i detta inlägg. För mig, som arbetat som journalist i seriösa medier i hela mitt yrkesliv, är det plågsamt att bevittna att en amerikansk president gör allt för att underminera medierna.

Utomstående kanske undrar varför reportrarna inte säger emot eller ifrån. Det enkla svaret är att det trots allt finns en respekt för ämbetet, att de konkurrerar med varandra och att de har att göra med en hal ål. Men man skulle kunna önska sig lite mer solidaritet. Att nästa reporter som Trump pekar på efter att ha mosat någon – i alla fall en av de unga kvinnliga reportrarna såg ut att vara nära gråten – borde ta tag i och fortsätta på samma tråd.

Försvaret från Vita huset har alltid låtit att Trump är mer tillgänglig än någon annan president. Det stämmer på sätt och vis. Före coronakrisen svarade han villigt på frågor på väg till och från helikoptern, ibland ett par gånger om dagen. Knappast en idealisk situation för reportrarna men det enda som stod till buds. Trump ger mycket sällan intervjuer, utom när han ringer upp olika Fox News-profiler. En sökning ger vid handen att New York Times haft tre intervjutillfällen, efter valet 2016, sommaren 2017 och vintern 2019.

Fler amerikaner har sökt sig till de traditionella ledande medierna, msm, under coronakrisen. Förhoppningsvis kommer publiken att stanna kvar när de bevittnat de genomarbetade, berörande och innehållsrika artiklarna och inslagen – och inse att det inte är några fake news.

Reportern Jonathan Karl och Donald Trump.

En av Vita huset-journalisterna heter Jonathan Karl, just nu på ABC, som berättar om sin vardag i nya boken Front Row at the Trump Show. Han har känt Trump i 25 år och skriver bl.a.:

“Donald Trump is the creator, chief publicist, executive producer, and star of the Trump Show. He may be at war with the news media, but he is also in love with the news media.”

Lögnerna är en del av Trumps livsluft, enligt Karl, som avslutar boken med en dyster profetia:

“When he uses the power of the presidency to convince his supporters they shouldn’t believe what they see with their own eyes, it does matter. . . . I fear President Trump’s war on truth may do lasting damage to American democracy.”

o

Under finanskrisen 2008-09 tilltog tidningsdöden i USA, för att egentligen aldrig avstanna. Tidningar har lagts ned, slagits ihop, krympts i både format och personal. Gamla flaggskepp är bara skuggor av vad de en gång var, men de tre som jag prenumererar på (i papper) har överlevt. Washington Post kom igen efter en svacka, tack vare nya ägaren Jeff Bezos. Wall Street Journal som förstås har en förmögen läsekrets varierar innehållet med mer kultur, nöje och sport. Och, så New York Times som varenda dag publicerar en imponerande tidning, fortfarande med specialreportrar på en massa områden.

Coronapandemin är ett nytt mörkt hot mot tidningar och medier i övrigt. Annonsintäkterna sjunker dramatiskt, både i papper, digitalt och i tv. Här en genomgång av läget i Vanity Fair under rubriken “A Darwinian Moment”: The Coronavirus Is Blowing Up theMedia Landscape”.

o

De kommande tio åren kommer att bli avgörande för tryckfriheten i världen, enligt den nya årliga rapporten från Reportrar utan gränser ”because of converging crises affecting the future of journalism: a geopolitical crisis (due to the aggressiveness of authoritarian regimes); a technological crisis (due to a lack of democratic guarantees); a democratic crisis (due to polarisation and repressive policies); a crisis of trust (due to suspicion and even hatred of the media); and an economic crisis (impoverishing quality journalism).”

Två demokratiskt folkvalda presidenter – Donald Trump och Jair Bolsonaro i Brasilien – fortsätter att förnedra medierna och uppmuntra hat mot journalister i sina länder, konstateras det.

KARIN HENRIKSSON

UTDRAG UR DE DAGLIGA BRIEFINGARNA:

Den 19 april, utbyte med tv-reportern Weija Jiang, CBS News, som ställde frågor om varför Trump inte utfärdade varningar om coronaviruset under februari, utan istället höll massmöten. Han bad henne att lugna ner sig och att hålla tyst:

Q    Many Americans are saying the exact same thing about you, that you should have warned them the virus was spreading like wildfire through the month of February, instead of holding rallies with thousands of people.  Why did you wait so long —

 THE PRESIDENT:  Yeah, who are you with?

 Q    — to warn them?

 THE PRESIDENT:  Who — who are you with?

 Q    And why did you not —

 THE PRESIDENT:  Yeah.

 Q    — have social distancing until March 16th?

 THE PRESIDENT:  Who are you with?

 Q    I’m Weijia Jiang with CBS News.

 THE PRESIDENT:  So if you look at what I did in terms of cutting off or banning China from coming in —

 Q    Chinese nationals.  But, by the way, not Americans who were —

 THE PRESIDENT:  Nice and easy.

 Q    — also coming in from China.

 THE PRESIDENT:  Nice and easy.  Just relax. 

 We cut it off.  People were amazed.  These gentlemen, everybody was amazed that I did it.  We had 21 people in a room; everybody was against it but me.  Dr. Fauci said, had I not done that, perhaps tens of thousands — and maybe much more than that — people would have died.  I was very early.  Very, very early.

 And we just saw — you saw Bret Baier making a statement.  They had a debate well into February and not even mentioned — it wasn’t even mentioned — the Democrats.

 Q    And you’re the President, sir —    

 THE PRESIDENT:  We were very early.  Oh, I — I’m the President.

 Q    — and you didn’t warn people that it was —

 THE PRESIDENT:  And you what I just did?

 Q    — spreading so quickly.

 THE PRESIDENT:  And you know what I just —

 Q    And, by the way, when you issued the ban, the virus was already here. 

 THE PRESIDENT:  Okay.  And you know how many people — when I used the ban — how many cases of virus were in the United States when I issued the ban?  Do you know the number? 

 Q    There was — there were already —

 THE PRESIDENT:  No, no — how many cases?  Remember, I said, “one person.”  How many cases were here when I issued the ban?  Tell me. 

 Q    But did you know that it was going to spread and become a pandemic?

 THE PRESIDENT:  No, no, no, you have to do your research.  How many —

 Q    I did my research.  On the 23rd of March, you said you knew this was going to be a pandemic well —

 THE PRESIDENT:  Can I tell you what?

 Q    — before the WHO.

 THE PRESIDENT:  I did know it.  I did know it.  All I have to do is look.

 Q    So you know it was going to spread. 

 THE PRESIDENT:  All — anybody knew it.  Just — are you ready?  How many cases were in the United States when I did my ban?  How many people had died in the United States?

 Q    So do you acknowledge that you didn’t think it was —

 THE PRESIDENT:  Keep your voice down, please.

 Q    — going to spread?

 THE PRESIDENT:  Keep your voice down.

 Q    Did you not think it was going to spread?

 THE PRESIDENT:  How many — how many — how many cases were in the United States?  I did a ban where I’m closing up the entire country.  How many people died?

 Q    And that’s a fair point. 

 THE PRESIDENT:  How many people died in the United States?  And yet I closed up the country, and I believe there were no deaths — zero deaths — at the time I closed up the country.  Nobody was there.  And you should say “thank you very much” for good judgment.

Den 22 april, efter en kort inledning om går Trump till attack mot Washington Post och hävdar att chefen för CDC, Robert Redfield, hade blivit felciterad. Redfield bekräftade senare att han faktiskt sagt som det stod i artikeln, men att man möjligen kunde diskutera ordvalet i rubriken.

So let’s say we had 350 million people in the United States, right?  Let’s say.  And if we gave every one of those people a test 10 times — so we give 350 people a test 10 times — the fake news media would say, “Where’s the 11th time?  He didn’t do his job.  Trump didn’t do his job.”  Because you have a lot of bad reporting out there.  It’s very sad.  And it’s so bad —

 Q    But that’s not true.  That’s not true.  That wouldn’t be the case —

 THE PRESIDENT:  But you’re one of — you’re one of the leaders of the bad reporting.  You know?

 Q    No, but that’s not true.  I mean, this is —

 THE PRESIDENT:  Okay, let’s get onto another subject.  I wanted that to be —

 Q    Mr. President, can I just  follow up on this real quick?

 THE PRESIDENT:  I wanted that to be cleared up.  If you want, we can get on to it later, but I want the Vice President to speak.  But you ought to get the news accurately.  You ought to write it — if you — if you take a look at what you wrote about the ventilators — and when we became the king of ventilators — we’re making different factories all over.  Ventilators by the thousands. 

Den 23 april – efter de sedermera mycket uppmärksammade idéerna om klorin och ultraviolett ljus som tänkbara motmedel mot coronaviruset – i ett utbyte med Philip Rucker på Washington Post:

Q    But respectfully, sir, you’re the President.  And people tuning into these briefings, they want to get information and guidance and want to know what to do.

 THE PRESIDENT:  Hey — hey, Phil.

 Q    They’re not looking for a rumor. 

 THE PRESIDENT:  Hey, Phil.  I’m the President and you’re fake news.  And you know what I’ll say to you?  I’ll say it very nicely.  I know you well. 

 Q    Why do you say that?

THE PRESIDENT:  I know you well.  

Because I know the guy; I see what he writes.  He’s a total faker. 

 Q    He’s a good reporter.

 THE PRESIDENT:  So, are you ready?  Are you ready?  Are you ready?  It’s just a suggestion from a brilliant lab by a very, very smart, perhaps brilliant, man.  He’s talking about sun.  He’s talking about heat.  And you see the numbers.  So that’s it; that’s all I have.  I’m just here to present talent.  I’m here to present ideas, because we want ideas to get rid of this thing.  And if heat is good and if sunlight is good, that’s a great thing as far as I’m concerned.

Dela denna bloggpost

6 kommentarer

  1. Erika L.

    Tack för en välskriven, informativ text. Pressen är så otroligt viktig, men sitter i en rävsax. Pressen tvingas utstå en mängd påhopp. Ägnar tid åt någon som tydligt missbrukar sin position. Allt Trumpdravel som kablas ut över världen tar fokus från allt som administrationen genomför som berör människors liv, från immigration, aborträtt och mycket mer. Vi är alla gisslan. Jag hoppas presidentvalet kan genomföras i november, och att vi överlever och kan fira att mardrömmen är över. Lider med mina amerikanska vänner.

    • Karin Henriksson

      Ja, verkligen, det blir otroligt intressant att se huruvida förtroendet för medierna kommer att öka. Många gör ett strålande jobb, med att förklara och berätta. Som t.ex. idag hade NYT en rejäl genomgång av olika modeller.

  2. Axel Sjöstedt

    Tack för en väl hållen artikel, men som ändå gnager en gåta i mitt huvud.
    Du skriver att det är ” plågsamt att bevittna att en amerikansk president gör allt för att underminera medierna.”
    Min undran är hur amerikanska journalister fungerar. De bör väl, som Du, reagera mot en president som på det mest förunderliga sätt får fortsätta att chikanera, sprida lögner och skämma ut en hel nation.
    För mig börjar gåtan sedan hans kvinnosyn ådagalades (” … …just grabb her by the pussy … …”) hur han kunde bli vald till president – en svensk politiker skulle vara svartlistad från samtliga ämbeten!
    Att den amerikanska befolkningen sväljer vissa av hans budskap kan jag bara beklaga, men att den församlade amerikanska journalistkåren inte visar mera tåga är och förblir mig en gåta.

    • Karin Henriksson

      Tack för synpunkter och mycket bra frågor. Ett enkelt svar är att Donald Trump är president och därför bevakas han som en president, och journalisterna gör sitt bästa för att syna honom och hans förvaltning. Det förs en debatt om huruvida de borde fokusera mer på hans udda stil och personlighet, men då förvandlas ju det som bör vara en neutral bevakning till tyckande (även om man nog kan säga att det är rätt mycket tyckande och det är negativt=. Nu är ju USA inte Sverige, så svårt att jämföra…

      • Axel Sjöstedt

        Tack för din uppmärksamhet men du behöver inte ägna mer tid åt mitt inlägg men gåtan återstår.
        Säkert är det en balansgång att skilja på faktisk rapportering och ”tyckande” och säkert gör många journalister ett bra jobb härvidlag.
        Kanske är min fråga felriktad. Det är kanske inte journalisterna som är gåtan utan fastmer mottagarna – det amerikanska folket.
        En gåta som antagligen inte har något svar men som förmodligen gör, vid en fördjupning, att mina fördomar kommer att urholkas ytterligare.

        Men tack och avvaktar ”vidare” skriverier från dig.

        • Karin Henriksson

          Hej igen, tror det är som du säger – gåtan hos de amerikanska väljarna (och om ett halvår är det dags igen). Om journalisterna ska man nog också komma ihåg att postering i Vita huset tillhör de ”finare” jobben man kan ha, samt att de flesta säkert tycker att de bevittnar och rapporterar om något historiskt. Karin

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑