För en breddad analys av amerikansk politik

Affärsmannen i UD

Utrikesminister Rex Tillerson hade mycket med Ryssland att göra som Exxon-chef. Han väntas besöka landet under april och då lär bilderna av honom och president Vladimir Putin dyka upp igen.

WASHINGTON Vem är Rex Tillerson? Har USA någon utrikespolitik just nu? Vem rattar den i så fall?

Många frågor, få svar.

Den nye utrikesministern, som hämtades från globala oljekoncernen Exxon, skiljer sig från föregångarna på flera avgörande punkter och verkar inte ha protesterat särskilt högljutt mot planerade nedskärningar.

Karriärdiplomaterna i UD försöker få maskineriet rulla på men chefsrum gapar tomma och det dröjer med ambassadörsutnämningarna.

Den 65-årige Rex Tillerson, som är ingenjör i botten, hade tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv i Exxon när Donald Trump erbjöd honom ministerposten i slutet av förra året. Och enligt den anekdot som berättas var det hans fru som övertygade honom att han måste ta det:

”Du var inte medveten om det, men du har gått en 41-årig kurs för det här jobbet”, sa hon.

Det började bra:

”Hi, I’m the new guy”, hälsade han personalen som han sedan berömde i översvallande ordalag.

Men sedan har tvivlen tilltagit och de ingår dessutom i den allmänna osäkerheten om USA:s roll i världen under Trump. Tillerson har bara gett en enda intervju (utskrift här) och till skillnad från tidigare ministrar vägrat att ta med journalister på utlandsresorna. Som Exxonchef var han van vid att resa på egen hand i eget flygplan och träffa folk bakom lyckta dörrar. Han sa nu ”I personally don’t need it” om reporterpoolen. Något som givetvis tolkades som en del i Trumpadministrationens krig mot medierna, men beklagades extra mycket eftersom presskåren i UD är respekterad och bidrar till ”USA-bilden” genom sin rapportering. Antalet briefingar i State Department i Washington har också minskats.

Omdömet hittills är att Tillerson visat sig vara svag och att han inte har något större inflytande över politiken i alla de brännande frågorna, från Nordkorea till Mellanöstern och IS. Presidentdottern Ivanka Trump har iakttagits bredvid fler besökande utländska besökare än Tillerson. För ögonblicket verkar det som om hennes man, Jared Kushner, åtagit sig de stora stötestenarna. Han befinner sig just nu på ett besök i Irak (före utrikes- och försvarsministrarna), ska bli fredsmäklare i Mellanöstern, harmonisera kontakterna till Mexiko och har fungerat som mellanhand i relationerna med Kina inför toppmötet i Florida med Kinas president Xi Jinping den 6-7 april.

Efter Tillersons besök i Kina häromveckan drogs slutsatsen att han inte markerat särskilt tydligt och att Peking sniffat sig fram till att ett vakuum råder i Kinapolitiken i Washington – trots Trumps tuffa ordalag under valrörelsen. Så här inledde Laura Rosenberger ett inlägg (hela här) på Foreign Policy-bloggen:

”During his visit to Beijing last weekend, Secretary of State Rex Tillerson made a strange move — adopting Chinese verbiage to characterize the U.S.-China relationship. Both before and after his meetings with his Chinese counterpart, Foreign Minister Wang Yi, Tillerson said that “the U.S.-China relationship has been guided by an understanding of non-conflict, non-confrontation, mutual respect, and win-win cooperation.” In using such language, Tillerson adopted wholesale the Chinese definition of U.S.-China relations — repeating nearly verbatim language that Xi Jinping and other Chinese officials have used previously. China doesn’t use these words because they sound nice (in fact they sound very strange to a native English speaker). They use them because they convey a specific definition of China’s proposed “new model of great power relations” — of accommodation, non-interference, and spheres of influence.”

Överläggningarna med Xi blir det första utrikespolitiska testet för Trump (det första inrikespolitiska, sjukvården, gick ju inte så bra). I en intervju med Financial Times (länk till artikeln här) uttryckte Trump respekt för Kina – men också att han väntar sig mer samarbete om Nordkorea, ”prat” har inte lett någon vart, enligt honom. Det inlindade America First-budskapet lär så här:

”I do believe in alliances. I believe in relationships. And I believe in partnerships. But alliances have not always worked out very well for us.”

o

I övrigt har man kunnat utläsa följande om Trumps utrikespolitik: det är inte längre målsättningen att avsätta Syriens Bashar al-Assad, möjligen mer självständighet för Pentagon vid militära insatser, IS-strategin i huvudsak lik Barack Obamas än så länge, ökat engagemang i Jemen, omförhandlingar om Nafta med Mexiko – inte skrotande av det värsta avtalet någonsin som han dundrade emot under valrörelsen. På måndagen välkomnade han f.ö. Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi som  Obama aldrig bjöd in till Washington.

På en punkt, Trumps förslag om att banta UD:s och biståndsorganet USAID:s budgetar med hela 30 procent, kan Tillerson räkna med stöd från kongressen och många andra håll där man betraktar detta som ett felaktigt strategiskt beslut som kommer att kosta på sikt.

Två utrikespolitiska veteraner, förre kongressledamoten Lee Hamilton (dem.) t.v., och förre senatorn Richard Lugar (rep.) är bekymrade över Trumps syn på diplomati.

Men samtidigt måste den i och för sig kvalificerade Tillerson ta ton inför både Vita huset, den amerikanska allmänheten och utländska allierade – och fiender – för att visa att USA:s toppdiplomat faktiskt kan mäta sig med starka föregångare och att hans ord väger tungt. Det börjar bli bråttom. Utrikespolitiska bedömare som är nervösa över de många svajigheterna från Trump räknar med Tillerson och försvarsminister Jim Mattis som de vuxna  och ansvarskännande i administrationen.

o

Det ser ut som om Tillerson snart får en andreman, juristen John J. Sullivan som innehade två poster i Bushadministrationen. Egentligen ville Tillerson ha veteranen Elliot Abrams, men det blev nej från Vita huset när man upptäckte kritiska uttalanden från honom om Trump under valrörelsen.

Alla politiskt tillsatta ambassadörer fick ju respass omedelbart efter Trumps tillträde. Hittills har han bara nominerat en handfull sändebud och endast en har godkänts av senaten, nämligen David Friedman som ska till Tel Aviv. Trumps planer på att flytta ambassaden till Jerusalem har släppts tillsivdare och det tyder på att någon  inflytelserik person insett att det var en förhastad idé.

Den tilltänkte ambassadören i Peking, Terry Branstad som är guvernör i Iowa, uppges inte ha lämnat in alla nödvändiga papper. Han kommer därmed inte att kunna vara med som USA-ambassadör på toppmötet med Xi.

o

I ett helt annat sammanhang hade jag anledning att gå igenom varför storföretagschefer inte nödvändigtvis blir effektiva toppolitiker. Här är en sammanfattning:

  • inte vana att bli motsagda, utan förväntar sig att beslut ska verkställas.
  • kanske saknar samhällsintresset som krävs för att fånga upp stämningar i vitt skilda grupper.
  • ett företag är något annat än en förvaltning med ansvar för säkerhet, sjukvård, utbildning etc.
  • internationella förhandlingar om kniviga ämnen – som t.ex. gränstvister, klimatet, kriget i Syrien – går inte till som affärsuppgörelser.
  • i näringslivet räknas kunder, aktieägare, konkurrenter. I politiken är målet ”det allmännas bästa”, d.v.s. något som kan tolkas mycket olika.
  • en företagsledares prestationer kan mätas i omsättning, vinster, aktiekurser, medan en politikers gärningar kanske kan utvärderas först efter många år.
  • ett företag kan ytterst försätta sig i konkurs, det kan inte ett land.

KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost

1 kommentar

  1. Axel Sjöstedt

    Dessa ovanstående punkter kanske väl kan sammanfatta varför framgångsrika företagsledare inte bör ses som lämpade för politiska uppdrag. Än mer när ämbetet avser världens kanske främsta stormakt. Men så finns det en punkt som borde ses med en vidare tolkning; ”en företagsledares prestationer kan mätas i omsättning, vinster, aktiekurser, medan en politikers gärningar kanske kan utvärderas först efter många år”.
    Häri ligger kanske dilemmat .
    Är president Trump bara en narcisistisk produkt av vår tid, eller handlar han om en förförisk massmedial nytänkare? Eller handlar han om fjuttifikation i vår planets historia?
    Hans mantra ”make America great again!” känns tyvärr som om han uppfattat ”planet earth” som en filial till sitt imperium – och som skrämmer.

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑