Två bilder tagna från samma vinkel vid Trumps installation 2017 (t v) och Obamas 2009.

Dwight Eisenhower gjorde det om den s k U2-affären 1960, Lyndon Johnson om incidenten i Tonkinbukten 1964, Richard Nixon om Watergateaffären, Ronald Reagan om Iran-Contras-skandalen, Bill Clinton om sina privata mellanhavanden med Monica Lewinsky och George W. Bush om Iraks massförstörelsevapen. I stort sett alla amerikanska presidenter har någon gång ljugit, slirat på sanningen eller undanhållit information, det är nästan som om det blivit en del av jobbet.

Men Donald Trump spelar i en alldeles egen division. Dagen efter installationen påstod han med emfas att publiken som hade närvarat vid evenemanget var den största någonsin, trots att beräkningar och bildbevis gav vid handen att åtskilligt fler hade slutit upp vid exempelvis Barack Obamas installation 2009. Innan den första veckan i Vita huset var till ända hann Trump yttra fler osanningar, bl a det helt grundlösa påståendet att mellan 3 och 5 miljoner människor ska ha röstat illegalt och därmed berövat honom vinsten även i antalet väljarröster (Hillary Clinton fick totalt nära 3 miljoner fler röster). Av dessa ”illegala” väljare ska varenda en märkligt nog ha röstat på Clinton och ingen enda på Trump. Presstalesmannen Sean Spicer kommenderades fram för att upprepa lögnerna inför en häpen journalistkår.

Ingen som följde Trump under valrörelsen kan vara överraskad över hans beteende hittills som president. Faktakollsidan Politifact kom fram till att inte mindre än 70 procent av Trumps uttalanden under kampanjen bestod av lögner, och ytterligare 15 procent av vad som betecknas som halvsanningar. Det gör Trump till en vanemässig lögnare av ett slag som vi inte upplevt i modern tid (motsvarande siffror för Hillary Clinton var 26 respektive 24 procent).

En farlig normupplösning

Två synpunkter förtjänar att understrykas i sammanhanget. Den första är att om högste chefen ljuger måste medarbetarna göra detsamma, alternativt försöka bortförklara, mildra eller omtolka uttalandena. Det är ju Vita huset-stabens jobb att i varje läge försvara presidenten, och de som främst får ta på sig det otacksamma jobbet i offentligheten är nämnde Spicer och Kellyanne Conway, rådgivaren som lanserade det ökända uttrycket ”alternativa fakta” i en hetlevrad tv-intervju. Därmed dras de ner i träsket och blir själva lögnare eller faktaförvrängare. Senast var det den nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, exgeneralen som har nära relationer med Putins Ryssland, som uppenbarligen ljög om innehållet i ett telefonsamtal han hade i december med den ryske ambassadören i Washington, en härva som även vicepresident Mike Pence nu dragits in i.

Sean Spicer och Kellyanne Conway, två medarbetare som ständigt får rycka ut och försvara Trump.

Vad vi ser är en gradvis upplösning av de normer som skilda administrationer varit i stort sett ense om och som gått ut på att se de tre statsorganen som likvärdiga, att respektera lagar och regler och att acceptera oppositionen som legitim liksom dess rätt att kritisera. I sin kritik av domstolarna och en rad enskilda personer har Trump gång efter annan gått över gränsen och därmed i grunden ändrat uppförandekoden i amerikansk politik. Som Jonathan Rauch skriver i The Atlantic har en president betydligt större makt än en kandidat att utplåna allmänt accepterade uppförandenormer eftersom han har miljontals supportrar som tar honom i försvar.

Trumpväljarna vs verkligheten

Den andra synpunkten gäller just Trumpväljarna, vars tålamod med presidenten verkar vara oändligt, åtminstone så här långt. Statsvetarna Brian Schaffner och Samantha Luks gjorde efter installationen en surveyundersökning för att ta reda på hur långt de trognaste angängarna är villiga att gå i försvaret av sin hjälte. Mycket långt, skulle det visa sig. Hälften av urvalet (1 388 vuxna) fick se två publikbilder på Obamas installation 2009 och Trumps 2017, och tillfrågades vilken bild som de trodde tagits vid vilket tillfälle. Den andra hälften tillfrågades kort och gott vilken bild som visar flest åskådare. Skulle en del ge felaktiga svar, medvetet eller omedvetet, i sin iver att till varje pris stödja Trump?

Svar ja – resultaten visar att de väljare som uppgav att de hade röstat på Trump i betydligt högre grad svarade fel på båda frågorna än de som röstat på Clinton eller inte röstat alls. På den första frågan gav 41 procent av Trumpanhängarna ett felaktigt svar mot bara 8 procent av Clintons väljare och 21 procent av icke-väljarna. På den andra frågan svarade 15 procent (!) av Trumpväljarna att det var fler människor på fotot till vänster under rubriken ovan, taget vid Trumps installation, än det till höger (motsvarande siffror för Clintonväljarna och icke-röstarna var 2 respektive 3 procent).

Tala om faktaresistens! Det är denna ideologiskt baserade opinion bland kärnväljarna som Trump hela tiden appellerar till och stöder sig på – han vet att den älskar hans attacker mot eliterna, vare sig de riktar sig mot representanter i kongressen, domstolarna eller medierna. Och att om presidentens ”fakta” skiljer sig från etablerade fakta så litar många av dem på Trump, inte på de ”ohederliga medierna”. Därför kommer angreppen – och lögnerna – att fortsätta.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost