För en breddad analys av amerikansk politik

President Trump – eller Bannon?

De två högst uppsatta tjänstemännen i Vita huset – chefsstrategen Steve Bannon, t.v., och stabschefen Reince Priebus, t.h. – på väg till installationen den 20 januari omgivna av livvakter. Foto: Hilary Swift/New York Times

WASHINGTON Litteraturen är full av furstar som kontrolleras av maktlystna intrigmakare. Nu spekuleras det i att Donald Trump inte är mycket mer än en megafon åt sin nära rådgivare Steve Bannon.

Det senaste draget som väckte stor förvåning var Trumps beslut att låta Bannon ingå i innersta kärnan i Nationella säkerhetsrådet. Försvarsgrenschefen och chefen för underrättelsetjänsterna nedgraderades samtidigt till något slags suppleanter som bara ska kallas in vid behov.

Enligt entydiga uppgifter var det Bannon som drev igenom flera av Trumps kontroversiella dekret. Han har hållit fram ”Darth Vader. Dick Cheney. Satan.” som förebilder och hans mörka isolationistiska ”ekonomiska nationalism” vägleder nye presidenten.

Stephen K. Bannon, 63, har en brokig bakgrund. Uppvuxen i en arbetarklassfamilj i Virginia. Värvning i flottan. Officer på en jagare i Stilla havet och i Pentagon. Examen från Virginia Tech, Georgetown och en MBA från Harvard Business School. Investmentbanken Goldman Sachs. Producent i Hollywood. Ägarandel via egna bolaget i tv-serier, med royalty från bl.a. repriser av Seinfeld.

En verklig vändpunkt kom under arbetet med en dokumentär om Ronald Reagan, In the Face of Evil. Bannon lärde då känna två framstående profiler i den konservativa rörelsen – Peter Schweizer och Andrew Breitbart. Den sistnämnde hade gjort sig ett namn inom den växande alternativa nyhetsindustrin, med nya medier som Drudge Report. Han grundade en egen sajt, breitbart.com, som utökades till Breitbart News Network. Bannon knöts dit och när Breitbart avled 2012 tog Bannon över chefskapet.

Under Bannons ledning blev innehållet råare, med rasism, antisemitism, främlingsfientlighet, misogyna appeller – och inslag av alt-right och vit makt. Efter att ha gjort filmer om Tea party-stjärnor som Michele Bachmann och Sarah Palin fastnade han för Donald Trump tidigt under valcykeln 2015-16. I slutet av förra sommaren tog han över valkampanjen och efter segern utnämndes han till chefsstrateg i Vita huset, på samma nivå som stabschefen Reince Priebus.

o

Efter bara två veckor framstår Steve Bannon som mäktigast i kretsen runt Trump. Det läcker i ”träsket” och att döma av nyhetsflödet i de av Trump och Bannon så avskydda medierna pratar högt uppsatta medarbetare ganska så flitigt med journalistkåren i stan. Sålunda har det framgått att Bannon skrev delar av det dystra installationstalet med ordet ”blodbad”, att han varit pådrivande bakom flera omstridda direktiv (t.ex. muren mot Mexiko, inresestoppet, förbudet mot syriska flyktingar, utträdet ur frihandelsavtalet TPP) och att mycket mer väntar.

Bannon ger inte så många intervjuer men förklarade efter valet varför han insåg tidigt att Trump kunde vinna. Demokraterna borde kanske studera ett par citat närmare ur den här artikeln i Hollywood Reporter (länk) av Michael Wolff:

”He gets it; he gets it intuitively. You have probably the greatest orator since William Jennings Bryan, coupled with an economic populist message and two political parties that are so owned by the donors that they don’t speak to their audience. But he speaks in a non-political vernacular, he communicates with these people in a very visceral way. Nobody in the Democratic party listened to his speeches, so they had no idea he was delivering such a compelling and powerful economic message. He shows up 3.5 hours late in Michigan at 1 in the morning and has 35,000 people waiting in the cold. When they got [Hillary Clinton] off the donor circuit she went to Temple University and they drew 300 or 400 kids.”

o

”The globalists gutted the American working class and created a middle class in Asia. The issue now is about Americans looking to not get f—ed over. If we deliver we’ll get 60 percent of the white vote, and 40 percent of the black and Hispanic vote and we’ll govern for 50 years. That’s what the Democrats missed. They were talking to these people with companies with a $9 billion market cap employing nine people. It’s not reality. They lost sight of what the world is about.”

o

”Like [Andrew] Jackson’s populism, we’re going to build an entirely new political movement. It’s everything related to jobs. The conservatives are going to go crazy. I’m the guy pushing a trillion-dollar infrastructure plan. With negative interest rates throughout the world, it’s the greatest opportunity to rebuild everything. Shipyards, ironworks, get them all jacked up. We’re just going to throw it up against the wall and see if it sticks. It will be as exciting as the 1930s, greater than the Reagan revolution — conservatives, plus populists, in an economic nationalist movement.”

o

Det är det sistnämnda, ekonomisk nationalism, som man måste fokusera på i en bredare analys. I ett tal på en konferens i Vatikanen 2014 (utskrift här) framhöll han att ett allt mer sekulärt judiskkristet väst, utan att veta om det, befinner sig i ödesdigert krig mot jihadistisk islamisk fascism. Han fortsatte att han tror att en global Tea party-rörelse bildats, som synts i Ukip och Front National, med folk som är trötta på att styras av ”Davos-partiet”. Invånarna i New York tycker sig höra hemma mer i London eller Berlin än i Kansas eller Colorado, fortsatte han. Därför är det dags för USA att hävda sin suveränitet, med strypt invandring, särskilt från muslimska länder för att undvika att terrorister tar sig in och att förespråkare för sharialagar infiltrerar samhället.

President Trump talar här med Australiens premiärminister Turnbull (som dementerat att Trump la på luren) och på andra sidan bordet sitter säkerhetsrådgivaren Mike Flynn och Steve Bannon. På väggen hänger ett porträtt av Andrew Jackson. Foto: Alex Brandon/AP

Det är omöjligt att veta vem som kom först, Bannon eller Trump, men grundinställningen tycks vara densamma om mycket, särskilt om USA som en förlorare under den rådande ordningen.  Bägge har en fäbless för hot, kaos och konfrontation. Order och förslag om allt det som Trump lovade i valkampanjen – och som många trodde att han skulle backa från – läggs fram i oerhört snabb takt. Så snabb att det väcker frågor om den 70-årige Trump orkar och han planerar f.ö. att tillbringa helgen i Florida.

En del av kritiken mot de dramatiska initiativen har handlat om att hanteringen varit klumpig, med slarvigt skrivna texter, utan sedvanlig remissrunda och förhandsinformation till berörda i kongressen och olika myndigheter. Här får man utgå från att den nya staben undviker sådana misstag i framtiden.

Kärnan i politiken lär inte ändras. Trumpismen kanske är Bannonism. Såväl amerikaner som folk i omvärlden måste förbereda sig på fler obehagliga överraskningar från Trump-Bannon. De talar om revolution, som i Bannons replik på ett party om att ”få allt att krascha och förstöra hela befintliga etablissemanget”. De anser sig representera en massiv rörelse – och ha mandat för avsteg från 70 år av politik med USA som tongivande röst och generös givare i storpolitiken…

Och de uttrycker sig nästan exakt likadant om medierna, som fienden, men båda vet hur man dompterar via sociala medier. Och medierna för sin del gräver flitigt i det ordflöde Bannon lämnade efter sig i olika Breitbart-kanaler, t.ex. om att han anser att ett krig i Sydkinesiska sjön är oundvikligt eftersom Kina bygger ”stationära hangarfartyg och placerar missiler på dem” på sandbankar i havet som de fräckt påstår utgör gammalt kinesiskt territorium

Tidningar och tv-kanaler som skickat ut reportrar till distrikt som Trump vann stort återger belåtna omdömen från väljare. I övrigt är kritiken mot ”president Bannon” bedövande. Några exempel: minoritetsledaren i representanthuset Nancy Pelosi kallar Bannon för ”white supremacist”; denna genomgång i Foreign Policy om att Bannon sett till att inga protokoll ska föras; Max Boots katastrofvarning i samma tidskrift; huvudledaren häromdagen i New York Times; CNN-krönikören Ruth Ben-Ghiats inlägg om en stundande statskupp; rapporten i The Hill om att mittenrepublikaner är oroade över Bannons inflytande.

Omslagspojke på Time denna vecka.

När det meddelades att Bannon och Priebus skulle befinna sig på samma nivå i hierarkin påstods att det definitivt inte skulle utvecklas till någon maktkamp. I ”träsket” hör sådana till och blickarna riktas nu mot Priebus som är mer av traditionell republikan. I Time-artikeln uppger en källa att Trump sagt åt nyckelpersoner att Priebus ska få ta del av alla planer innan något sker. Trump gillar heller inte att förlora och Bannon får redan skulden för felstegen i procedurerna som föregick inrese- och flyktingåtgärderna – och även om det finns stöd i opinionen så gäller det sannerligen inte tongivande röster i såväl Washington som ute i landet.

Men Bannon har en allierad, Stephen Miller, även han med kontakter i ultrahögern, som var Trumps assistent och talskrivare under kampanjen och också finns i Vita huset i rollen som chefsideolog. I övrigt beskriver bekanta Bannon som hetlevrad, bufflig, smart, välutbildad och som en svamp som suger åt sig allt och som en strategisk tänkare. Tydligen förlorade han en hel del pengar under finanskrisen som bröt ut 2008 och är bitter på storbankscheferna som klarade sig helskinnade – och det är därför som han, liksom Trump, ännu mer förvånande, identifierar sig med ”the forgotten man”, den lilla människan som lämnats på efterkälken av alla eliter.

Presstalesmannen Sean Spicer gick i alla fall i svaromål och förnekade att Trump delar Bannons syn på islam. På tisdagen sa han:

”The President’s No. 1 goal has always been to focus on the safety of America, not the religion. He understands that it’s not a religious problem. It’s a radicalization problem, that there’s a big difference between Islam, the religion, and radical Islamic terrorists that come here to seek to do us harm.”

Dela denna bloggpost

1 kommentar

  1. Andreas Altermann

    Personligen– så är jag mer rädd för Steve Bannon än vad jag är för Donald Trump. Trump må vara småslug och makthungrig, men Bannon, är strategiskt ondskefull på ett ohyggligt sätt- just på det sätt, som ”världsfrälsare” i all hänsynslöshet brukar vara, i bergfast övertygelse om att de är goda den övertygelsen är farligare än att vilja som den egocentrerade Trump, vilja göra bästa möjliga affärer. Affärer förutsätter kompromisser, korståg, är kompromisslösa

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑