För en breddad analys av amerikansk politik

De deppiga demokraterna

De oerhört dystra minerna i Vita huset när Barack Obama trädde fram efter valdagen. Foto: Alex Wong/Getty Images

De oerhört dystra minerna i Vita huset när Barack Obama trädde fram efter valdagen. Foto: Alex Wong/Getty Images

MIAMI En maktkamp på alla nivåer pågår i det demokratiska partiet. Den högst uppsatta kvinnan i USA:s historia, förra talmannen Nancy Pelosi, utmanas i representanthuset och striden om vem som ska bli ordförande i DNC, Democratic National Committee, kan bli hård.

Före valet spekulerades det i hur det republikanska partiet skulle klara en förlust. Nu är det istället det demokratiska partiets framtid som synas. Ingen ledare när Barack Obama lämnar Vita huset i januari, fortsatt minoritetsställning i kongressen – och slitningar mellan vänsterfalangen som vill prata klasspolitik och centrister som vill ha mindre fokus på minoritetsintressen.

Jag passerar Miami och köper Miami Herald som, i likhet med andra medier, följer hur demokraterna i staden och delstaten Florida hanterar förlusten. Hillary Clinton vann stort i Miami-Dade, eller Stormiami, men i övrigt gick det mindre bra i spåren efter Donald Trump och senator Marco Rubio.
Något huvud har redan fallit och lokalpolitiker som uttalar sig konstaterar dels att en annan kandidat kanske skulle ha lyckats bättre, dels att det är mer som förenar än som skiljer en haitisk invandrarkvinna och en vit medelklasskille.

Nancy Pelosi, som varit en effektiv demokratisk ledare, har utsatts för minst lika mycket förakt som Hillary Clinton.

Nancy Pelosi, som varit en effektiv demokratisk ledare, har utsatts för minst lika mycket förakt som Hillary Clinton.

I Washington gör sig kongressdemokraterna redo för de kommande fyra åren och den nyvalde minoritetsledaren i senaten Chuck Schumer signalerar redan att det kommer att bli motstånd mot Donald Trumps ministerkandidater. Det demokratiska blocket i representanthuset har skjutit upp omröstningen ledarskapet till onsdagen den 30 november; samtidigt som rivalerna om DNC-posten, där strategin för 2018 och 2020 ska dras upp, börjat positionera sig.
Men en sak är säker, Bill och Hillary Clintons grepp om partiet har lossnat.
I mitt flöde från Sverige har det dykt upp åtskilliga funderingar som går ut på att USA är misogynt och att amerikanerna (männen, antar jag) aldrig kan tänka sig att rösta på en kvinna i presidentvalet. Detta är, om inte fel, så i alla fall inte bevisat i och med valresultatet 2016, särskilt inte som Hillary Clinton fick mer än 1 miljon fler röster än Donald Trump. Ett mer definitivt svar kommer inte förrän en annan kvinnlig kandidat dyker upp, eftersom tveksamhet mot just Hillary Clinton var märkbart i valdeltagandet. Länk, här, till mitt inlägg här på bloggen om Hillaryhatet och, visst, man kan invända att det var orättvist med läckor ur både Clintons egen och kampanjledningens epost men där fanns bränsle för kritikerna. Fast sannolikt skulle de republikanska kandidaterna ha skadats minst lika mycket om motsvarande läckor ägt rum där.
o
Det finns åtskilliga trådar att nysta i.
Först och främst president Barack Obama.
Han håller sig till sitt No-drama-Obama-manus med tröstande ord om att världen inte gått under och han tycks försöka påverka Trump med något slags tankeöverföring. I en längre artikel i The New Yorker (här) förklarar han för chefredaktören David Remnick att den federala förvaltningen är lika svår att styra som en Atlantångare och att han tror att bara ungefär 15-20 procent av de 75 procent han lyckades genomföra av sitt program kommer att grusas.
Lite bitterhet skiner allt igenom i de många samtalen med Remnick:
”And so the very deliberate strategy that Mitch McConnell and the Republican Party generally employed during the course of my Presidency was effective. What they understood was that, if you embraced old-fashioned dealing, trading, horse-trading, bipartisan achievement, people feel better. And, if people feel better, then they feel better about the President’s party, and the President’s party continues. And, if it feels broken, stuck, and everybody is angry, then that hurts the President or the President’s party.”
o
Sedan vad Bernie Sanders – och Elizabeth Warren – tänker göra.
Efter valet underströk de att Trump måste ta avstånd från sina fördomsfulla uttalanden. Men om nu Trump är en förkämpe för arbetarklassen (vilket återstår att se) känner de sig tydligen tvingade att stötta eventuella initiativ som överensstämmer med deras egna förslag. Detta tas inte väl upp i de minoritetsgrupper där många känner sig hotade av Trump och det förstärker dessutom bilden från valrörelsen att Sanders inte riktigt förmådde att verbalisera sin solidaritet med de här grupperna.
Bland dem som uttryckt sig tydligast återfinns den avgående minoritetsledaren i senaten Harry Reid som sa så här i ett uttalande efter valet:
”We as a nation must find a way to move forward without consigning those who Trump has threatened to the shadows. Their fear is entirely rational, because Donald Trump has talked openly about doing terrible things to them. … If this is going to be a time of healing, we must first put the responsibility for healing where it belongs: at the feet of Donald Trump, a sexual predator who lost the popular vote and fueled his campaign with bigotry and hate. Winning the electoral college does not absolve Trump of the grave sins he committed against millions of Americans. Donald Trump may not possess the capacity to assuage those fears, but he owes it to this nation to try.”
o
Vidare, och det ämnet lär hålla ett tag, de vita väljarna. För tillfället belyses grupper bortom klichéernas arga män i nedläggningsorter. Istället får välbärgade kvinnor och latinos som röstade på Trump träda fram och förklara varför de tror på någon som aldrig sysslat med politik förr.
Men experter på vänsterkanten hävdar att den vita lägre medelklassen förflyttat sig från demokraterna till republikanerna under en längre period. I en analys i New York Times (här) framhåller Thomas B. Edsall att Trump inte fick så många fler vita röster än Mitt Romney 2012 (men stora skillnader när det gällde utbildningsgrad) och att segern berodde på att dessa väljares hemvist gav dem ett enormt genomslag i elektorskollegiet. En detalj i sammanhanget är att det republikanska övertaget bland inkomsttagare som tjänar mer än 100 000 respektive 200 000 dollar nästan försvunnit.
Ödesfrågan framöver blir huruvida demokraterna ska försöka locka tillbaka denna krympande befolkningsgrupp. Eller om Ruy Teixeira, som länge hävdat att de vita väljarnas inflytande kommer att avta, har rätt den här gången:
”…we are far more likely to view the 2016 election as the last stand of America’s white working class, dreaming of a past that no longer exists.”

Den här grafiken (ur Wall Street Journal) visar hur demokraterna försvagats i ute i delstaterna och det är något som alla tippen, särskilt Barack Obama, måste ta på sig ansvaret för.

Den här grafiken ur Wall Street Journal visar dels hur demokraterna försvagats historiskt i delstatsparlamenten, dels hur ställningen såg ut 2009 och 2013.

KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Andrew

    Intressant. Personligen brukar jag säga till folk som frågar vem som nu kommer att leda demokraterna, och vem som kan tänkas bli deras kandidat 2020, att det troligaste just nu är Elizabeth Warren. Både Elizabeth Warren och Bernie Sanders är amerikanska vänsterliberalers stora stjärnor just nu, och Sanders hade med sannolikhet också vunnit valet om han blivit nominerad. Både är inga ungdomar direkt, men Sanders kommer att vara 79 år 2020 vilket kommer att vara en faktor. Warren utstrålar dessutom mycket energi. Det är länge kvar, och det brukar alltid saker i primärvalen, men just nu kan jag inte se någon annan än Warren.

    Just Warren’s åsikter ligger närmare de missnöjda och röstskolkande demokratiska väljarna, och demokraterna behöver verkligen någon som uppfattas vara på folkets sida just nu.

    • Karin Henriksson

      Hej, ja, mycket intressant just nu, men… inte så säker på att Bernie Sanders skulle ha vunnit och tvivlar starkt på att Elizabeth Warren kommer att vara intresserad om fyra år (hon var det tydligen inte denna gång), bästa hälsningar Karin

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑