Kampanjaffisch för Franklin D. Roosevelt 1932

Kampanjaffisch för Franklin D. Roosevelt 1932.

Forskare talar om vissa amerikanska val som s.k.  ”realignment elections”.  Med det menar man att de utgjorde  vändpunkter i den amerikanska historien då grundläggande förändringar skedde, både vad gäller vilket parti som sitter vid makten och de ideologier som partierna står för. Några av de val vi har talat om tidigare här på bloggen har varit sådana vändpunktsval, som t.ex. valen 1800 och 1860. Under 1900-talet är valet 1932 ett av de bästa exemplen på ett sådant val.

Det ägde rum mitt under den stora depressionen, som hade slagit till med full kraft under hösten 1929. Den sittande presidenten republikanen Herbert Hoover hade valts 1928 som en garant för att 1920-talets ekonomiska tillväxt och välstånd skulle fortsätta. Han hade spelat en betydande roll som minister och omtalad problemlösare under 20-talet, och stora förhoppningar knöts till honom som president.

När valåret gick in var ekonomin närmast i fritt fall och bara arbetslösheten låg på drygt 20 %. Demokraterna nominerade den mycket populäre guvernören från New York Franklin D. Roosevelt som sin kandidat. Han gick till val på ett omfattande reformprogram, som kallades ”the New Deal”. Han drev en mycket energisk kampanj, bl.a. i flygplan, och lade skulden för landets alla ekonomiska problem direkt på president Hoover. Roosevelt försökte ingjuta optimism och framtidstro hos det amerikanska folket och ”Happy Days Are Here Again” blev demokraternas kampanjsång.

Många amerikaner såg verkligen Hoover som ansvarig för depressionen. Presidenten och  hans parti kämpade i svår motvind under kampanjen med mycket låga popularitetssiffror. En observatör sa att ”Even a vaguely talented dog-catcher could have been elected president against the Republicans”, medan en brevskrivare från Illinois lär ha uppmanat presidenten att rösta på Roosevelt “and make it unanimous”.

President Herbert Hoover-den store förloraren 1932

President Herbert Hoover – den store förloraren 1932.

Storseger för demokraterna

Valet blev en jordskredsseger för demokraterna. Roosevelt vann över 57 % av alla röster och besegrade Hoover med 472-59 i elektorskollegiet.  Roosevelt dominerade starkt i hela USA, förutom i New England-staterna, och vann stater som aldrig eller inte på många år hade röstat på demokraterna i ett presidentval (t.ex. Michigan och Minnesota). Kongressvalet blev lika framgångsrikt för demokraterna. I representanthuset ökade demokraterna med 97 platser och fick 313 ledamöter mot republikanernas 117, medan ställningen i senaten blev 59-36 i demokraternas förmån.  (En senator och fem representanter kom från Farmer-Labor partiet.)

Demokraternas stora framgångar lade grunden till de många lagar och exekutiva order under de kommande åren som präglade ”the New Deal”. De beskrivs ibland som tre ”r”:  ”relief, recovery, and  reform”. Även om det finns olika åsikter om New Deal-programmet och dess effekter står det klart att det förändrade landet och lade grunden för mycket av det moderna USA.  Inte minst viktigt var den ökade rollen för den federala regeringen  i ett land där skepsisen mot staten och den centrala makten alltid varit stor.

Den framgångsrika New  Deal-koalitionen 

Valet 1932 betydde också att demokraterna avlöste republikanerna som det dominerande partiet. Forskarna brukar tala om olika ”party systems” och man menar att det femte partisystemet började med Roosevelts seger 1932. Det varade i åtminstone 30 år, fram till slutet av 1960-talet, och enligt vissa forskare fram till 1980, då en period av republikansk dominans inleddes.

En viktig förklaring till vändpunktsvalet 1932 är att Roosevelt lyckades få stöd av en ny kombination av väljargrupper som fram till valet 1968 skulle utgöra basen för de demokratiska valframgångarna. Denna ”New Deal-koalition” bestod av arbetare och religiösa och etniska minoriteter (t.ex. katoliker, judar och svarta) i nordstaterna som hade drabbats av depressionen. De hade tidigare främst röstat republikanskt, men bytte nu sida.

Till dessa grupper kom den vita befolkningen i sydstaterna. De vita i sydstaterna hade alltsedan inbördeskrigets slut stött det demokratiska partiet—att rösta på Lincolns parti i södra USA var otänkbart eftersom man fortfarande såg det republikanska partiet som den gamla fienden. En av nycklarna till det femte partisystemets framgång var just att kunna kombinera de annars mera konservativa sydstatsdemokraterna men de ofta mer progressiva nordstatsgrupperna.

När systemet upplöstes var det också sydstatsdemokraterna som bytte sida, vilket sedan dess har gjort sydstaterna till solida republikanska områden. En avgörande fråga var demokraternas medborgarrättspolitik på 1960-talet och det sägs att när president Johnson hade skrivit under medborgarrättslagen 1964 sa han att nu hade demokraterna förlorat Södern. Även om citatets ursprung är tveksamt, fångar det mycket väl utvecklingen.

New Deal-koalitionen var länge ett framgångsrecept för det demokratiska partiet. Idag är den mindre viktig—många av arbetarväljarna övergav den 1980 och blev s.k. Reagan Democrats. Det är en tendens som har fortsatt detta val. Men som Erik Åsard nyligen  påpekade här på bloggen, förklarar den  bara en del av  Donald Trumps framgångar.  Konturerna av en ny demokratisk koalition blir säkert tydligare när  rösterna har räknats på morgonen den 9 november.

Dag Blanck

Dela denna bloggpost