En nyvald president Trump vidtar sina första åtgärder.

En nyvald president Trump vidtar sina första åtgärder, enligt tidningen Boston Globe.

I lördags höll Donald Trump ett tal som hade annonserats som en plan för vad han tänker göra under sina första 100 dagar i Vita huset. Platsen var vald med omsorg: Gettysburg, Pennsylvania där ett blodigt slag ägde rum under inbördeskriget och där president Abraham Lincoln höll ett vida berömt tal.

Trump upprepade många av sina kända vallöften men backade på en punkt. Den beramade muren som han vill bygga längs gränsen mot Mexiko ska nu initialt bekostas av USA och först i efterhand, oklart när, återbetalas av den södra grannen. Hur det nu ska gå till. Tidigare har han med en papegojas envishet upprepat att Mexiko ska stå för hela kostnaden. Reträtten säger mycket om amatörpolitikern Trump. Även hans heligaste vallöften har rekordkorta bäst före-datum och kan ändras eller överges från en dag till en annan. Allt är förgängligt och utbytbart i Trumps värld.

Men det var inte sakpolitiken som uppmärksammades efteråt utan Trumps försäkran att han efter valet ska stämma de kvinnor, numera ett dussintal, som efterhand har trätt fram och anklagat honom för sexuella trakasserier. Ordvalet fick en del kommentatorer att tro att han redan tappat hoppet om att vinna. Trump upprepade också att Hillary Clinton inte borde tillåtas kandidera på grund av alla hennes ”brott” och utmålade sig som ett offer för ett ”riggat” val iscensatt av Clintonlägret i förbund med diverse dunkla krafter.

I konspirationsteoriernas värld

Detta är långt ifrån första gången som Trump sprider konspirationsteorier i syfte att förtala fiender och skyla över sina egna tillkortakommanden. Trump startade sin politiska karriär som den mest prominente förespråkaren för ”birther”-teorin, den falska tesen att Barack Obama inte föddes i USA och därför är en illegitim president. Han visste att ryktet hade resonans bland i första hand vita republikanska väljare, och utnyttjade det cyniskt för egna syften.

I Trumps kamp mot Clinton har mönstret varit tydligt: ju sämre det gått för honom opinionsmässigt, desto oftare har han förlitat sig på alltmer verklighetsfrämmande och bisarra konspirationsteorier. Trump är besatt av att vinna, och om han ligger dåligt till citerar han antingen ovetenskapliga opinionssiffror på internet eller sprider konspirationsteorier för att bortförklara sin belägenhet. I stort sett alla verkar konspirera emot honom. I ett tidigare tal hette det exempelvis:

”The Washington establishment, and the financial and media corporations that fund it, exists for only one reason: to protect and enrich itself.” Medierna är särskilt försåtliga och klandervärda: “Anyone who challenges their control is deemed a racist, a sexist, a xenophobe and morally deformed.”

Om det avslöjas att Trump har uttalat sig förnedrande om kvinnor på en bandinspelning är alltihop på något sätt mediernas fel, inte talarens. Huvudmotståndaren utgör självfallet navet i den gigantiska konspirationen:

”We’ve seen this first hand in the WikiLeaks documents, in which Hillary Clinton meets in secret with international banks to plot the destruction of U.S. sovereignty in order to enrich these global financial powers, her special interest friends and her donors. So true.”

Liknande teorier har i åratal spridits av vita nationaliströrelser i USA och är stapelvara på Breitbart News, den hemsida som ägs av Steve Bannon, Trumpkampanjens nuvarande VD.

Den ”paranoida stilen” i amerikansk politik

Historikern Richard Hofstadter myntade en term för detta sätt att argumentera. I en berömd essä från 1960-talets mitt kallade han det för den ”paranoida stilen”, ett återkommande inslag i landets politiska historia som han härledde ända till republikens gryning. Hofstadter intresserade sig för politikens icke-rationella sida, och särskilt för de symboler och retoriska uttryck som appellerar till den breda massan. Rörelser som antifrimurarna och antikatolikerna på 1800-talet och McCarthyismen och den republikanska högern på 1900-talet präglades inte av förnuft och logisk argumentation utan av konspirationsteorier och en ”paranoid stil”. Hofstadter använde uttrycket i icke-klinisk mening för att beskriva människor som kände sig förföljda av onda makter och vars känslor tog sig uttryck i grandiosa konspirationsteorier.

I Hofstadters tolkning lever den ”paranoide” i en synnerligen välordnad värld som inte lämnar något utrymme för misstag, misslyckanden eller tvetydigheter. Det allt överskuggande är kampen mot Fienden, en grupp av personer vars ondska och maktställning bara kan bli begriplig genom konstruktionen av en övergripande, allt förklarande konspirationsteori. Mycket av detta passar in på Donald Trump, vars tal om ”internationella banker” och ”globala finansmakter” liknar den antisemitiska retorik som Charles Coughlin, en religiös demagog som gjorde sig ett namn under 1930-talsdepressionen, brukade använda.

Demagogen Charles Coughlin (1891-1979), vars retorik har jämförts med Donald Trumps.

Charles Coughlin (1891-1979), vars retorik har jämförts med Donald Trumps.

Tror Trump på vad han själv säger? Det är egentligen egalt för bedömningen av honom. Om han tror på sina haranger är han en dumskalle. Tror han inte på dem, vilket är mer troligt, är han en kallhamrad cyniker. Oavsett vilket utgör han ett hot inte bara mot amerikanerna utan mot oss alla.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost