Valkampanens tre huvudpersoner.

Två olika berättelser tävlar om att bli skrivna om årets amerikanska presidentval. Berättelserna konkurrerar med och skaver mot varandra, och vilken berättelse som till sist blir allenarådande avgörs av vem som avgår med segern den 8 november.

Den första berättelsen tecknar bilden av 2016 som ett upprorets år, då väljarnas missnöje med de styrande, och med sina egna villkor, bar fram Donald Trump och Bernie Sanders till oanade framgångar. Dessa revoltörer skulle ha varit omöjliga som seriösa utmanare 2008 eller 2012, då Barack Obama var den som bäst motsvarade väljarmajoritetens önskan om stabilitet och rationalitet. Men i år har missnöjet med etablissemanget, det politiska såväl som det ekonomiska och mediala, nått en styrka som man får gå tillbaka till 1968 för att finna en motsvarighet till. Trump och Sanders har på var sitt sätt kunnat utnyttja stämningsläget, må vara att de förespråkar vitt skilda politiska lösningar.

Väljarna inte så arga trots allt?

Väljarupproret har hittills helt dominerat medierapporteringen. Det finns emellertid en annan berättelse som hamnat i skymundan, men som mycket väl kan bli den dominerande efter valet. Den går ut på att etablissemangets företrädare klarat sig tämligen bra även under det stormiga valåret 2016. President Obamas uppskattningssiffra i Gallup ligger nu på 51 procent, betydligt högre än för två år sedan och nära vad Ronald Reagan hade i slutet av sin presidentperiod. Flertalet av de sittande kongressledamöterna vann sina primärval mot rebelliska utmanare, inklusive elitsymboler som republikanen Paul Ryan och demokraten Debbie Wasserman Shultz. Bankerna på Wall Street har hämtat sig efter finanskrisen och storföretagsledarna får åter rundliga bonusar, precis som förr.

Tesen om de amerikanska väljarnas raseri är enligt denna tolkning betydligt överdriven. Amy Walter påpekar i Cook Political Report att det är färre som nu säger sig vara ”arga” på den federala regeringen (22 procent) än vad som var fallet 2013 (32 procent). Argast är, som man kunde vänta, Trumps väljare medan de som stöder Clinton i stort sett är nöjda. Ytterst få förutsåg att Trump skulle ta hem sitt partis nominering, men faktum är att så länge som han utmanades av ett koppel konkurrenter hade han svårt för att nå upp till 40 procent av de republikanska väljarna. Det var först i slutskedet av primärvalen, när han var ohotad och rivalerna hade hoppat av, som en majoritet av republikanerna röstade för honom.

Amy Walter, skarp analytiker på Cook Political Report och PBS Newshour.

Amy Walter, skarp analytiker på Cook Political Report och PBS Newshour.

Bernie Sanders gjorde en utomordentlig valrörelse, och hans inverkan på valdebatten och på det demokratiska partiet har varit stor. Men han hade aldrig någon egentlig chans mot Hillary Clinton, partietablissemangets kandidat. Som jag skrivit tidigare på bloggen vann Clinton 32 delstater och territorier mot Sanders 22, och hon fick totalt 3,9 miljoner fler röster än socialisten från Vermont. Bernie hade sitt starkaste stöd bland unga och vita progressiva väljare. Men ju fler svarta och minoriteter det fanns i en delstat, desto bättre gick det för Clinton. Sanders var helt enkelt inte tillräckligt förankrad i det demokratiska partiet, vare sig bland kärnväljarna eller i partiledningen, för att på allvar kunna konkurrera.

Amerikanerna nästan alltid missnöjda

Men hur ska man förklara att hela 64 procent av amerikanerna i dag anser att landet är på väg i fel riktning, mot bara 30 procent som har motsatt åsikt? Är inte det ett tecken på ett utbrett folkligt missnöje? Förvisso, men som Amy Walter konstaterar har framtidstron i USA sviktat betänkligt under en lång följd av år, främst på grund av effekterna av den långvariga recessionen. Man får gå tillbaka till mitten av 2000-talet för att finna en period då fler var positiva än negativa i synen på landets utveckling. Kategorin missnöjda är heller ingen homogen grupp – i den ingår trumpna republikanska väljare men också arga liberaler och andra som vill ha mer av välfärdspolitik och omfattande reformer som ett dysfunktionellt politiskt system inte förmår leverera.

Slutet för Trump?

Denna text skrevs innan det senaste avslöjandet kom om att Donald Trump i en video från 2005, då han var nygift och 59 år gammal, återigen uttalar sig rått sexistiskt om kvinnor och skryter om vad han gjort med dem. Det som skiljer denna episod från de tidigare är att Trump här inte bara använder ett kvinnoföraktande språk, utan att han också blottlägger ett potentiellt kriminellt beteende. Att han för första gången under valkampanjen kände sig föranlåten att gå ut med en halvhjärtad ursäkt vittnar om att marken nu gungar under hans fötter.

Sist och slutligen är det valresultatet som formar perspektivet. Om Trump mot alla odds och trots alla förlöpningar och skandaler skulle bli president kommer valet att ihågkommas som ”De missnöjdas triumf”. Om Clinton vinner blir det dominerande narrativet i stället ”Etablissemangets återkomst”. Segraren skriver, som alltid, historien.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost