För en breddad analys av amerikansk politik

Hillary-hatet – så ser det ut

 

Utanför valmöten med medlemmar i familjen Clinton - Hillary, Bill eller dottern Chelsea - brukar demonstranter samlas. Här med plakat om stiftelsen och på Ron Mays keps står det: Skyddas av Andra författningstillägget.

Utanför valmöten med medlemmar i familjen Clinton – Hillary, Bill eller dottern Chelsea – brukar demonstranter samlas och just detta plakat handlar om stiftelsens verksamhet.

NÅGONSTANS I OHIO På en stortavla vid motorvägen syns Hillary Clinton med lång Pomperipossanäsa, på en annan skriker rubriken ut TROR DU HENNE?

Färdas just i ”Trump country”, det vill säga i delar av rostbältet. Fox News står på lite varstans och inne på en McDonald’s sitter en man i Trump-keps och lyssnar på Rush Limbaugh.

Vi har tagit upp hatet mot Hillary Clinton många gånger här på bloggen men nu när bara veckor återstår kan det vara skäl att syna det närmare – det ingår i Clintons svårigheter att dra ifrån Donald Trump på allvar.

För ett visst, låt oss säga opinionsbildande, skikt i Washington, New York och andra storstäder (för att inte tala om utlandet!) är det självklart att Hillary Clinton är en kunnigare, erfarnare, stadigare och mer kvalificerad kandidat än Donald Trump. Och, lika självklart, att Trump är otänkbar som USA:s näste president på grund av sina grunda kunskaper, opålitliga åsikter och barnsliga beteende.

I andra skikt, som här i de många avindustrialiserade orterna, betraktas de bägge kandidaterna helt annorlunda. En volontär inne i ett GOP-kontor säger till mig att Trump älskar Amerika, att hon tror på hans visioner och uppskattar hans värden som en ”family man”. Hon berättar att hon varit demokrat i hela sitt liv. Fram till nu.

De blå kampanjskyltarna med texten TRUMP-PENCE skymtar lite varstans, ofta framför villor som var moderna och bekväma när de byggdes på 1950- och 60-talen men som nu ter sig som långsamt sönderfallande minnesmärken över ett medelklassvälstånd som byggde på välbetalda jobb, pensioner, semester och andra förmåner.

En skylt att ställa på gräsmattan kostar 15 dollar. Åtgången är stor i en tidigare demokratisk valkrets i Ohio.

Skylt att ställa på gräsmattan kostar 15 dollar. Åtgången är stor i en tidigare demokratisk valkrets i Ohio.

Hit når budskapen fram från ett annat, parallellt opinionsbildande skikt. Väl beprövat republikanskt flirtande med kritvita väljargrupper finns med, men det är inte så enkelt som patentförklaringarna om mer eller mindre uttalad rasism (efter förste svarte presidenten) eller sexism (hotet att få första kvinnliga presidenten). Anklagelser om att republikaner odlat antiintellektualism måste dock vägas in och det är där man kan börja.

Hillary Clintons elitbakgrund från Yale, fina advokatbyrån, Vita huset, senaten och översta etaget i UD uppskattas helt enkelt inte. Inte heller vad motståndarna uppfattar som ett girigt och osmakligt sätt att sko sig på presidentämbetet, ”Clintons for-profit speaking” som republikanska partiledningen RNC döpte makarnas lönsamma föreläsningsturnéer till i ett utskick.

I min epostlåda dyker det dagligen upp tips om videor och debattinlägg (till och med från svenska kontakter) om hur förfärlig Hillary är. På sajten townhall.com listar en debattör hela 200 skäl till varför Hillary Clinton inte bör bli nästa president, länk här. Och det finns till och med ett falsifikat, en påstådd New Yorker-artikel, som valsar runt på nätet (länk här till ett av många ställen där det återges) och som inleds med:

”The better question may be, “What is Donald Trump?” The answer: A giant middle finger from average Americans to the political and media establishment.”

I en essä i National Review (här) undrade skribenten Ben Shapiro ”Vad är hon bra på, egentligen?” Inte på öppenhet, inleder han och fortsätter att – de inom högern helt rimliga – farhågorna om att hon skulle fortsätta på Barack Obamas linje inte stämmer. Hon är mer av klåparen Jimmy Carter än den slipade Obama som fräckt trampat på författningen, menar Shapiro och skriver:

”…she’ll likely be seriously damaging, but there’s a solid shot she won’t be transformative, thanks to her own ineptitude. She’s far-left, to be sure, but she’s awful at the game of politics. Her one major initiative in American political life, Hillarycare, failed so dramatically that Republicans turned it into a historic congressional revival. As a senator, she accomplished nothing.”

Bernie Sanders försökte ju vifta bort epostskandalen med ett ”people are sick and tired of hearing about your damn emails” men för Clintonkritikerna visade tilltaget med en privat server att hon är en landsfara och de lyfter fram motsägelsefulla uttalanden. De misstror henne om Benghazi, de tycker att hon svänger sig om Irakkriget och frihandelsavtalet TPP, samt undrar vad det var hon egentligen sa till storbankerna som betalat hundratusentals dollar för att höra just henne och varför inte familjestiftelsen granskats hårdare. En del Hillary-repliker som ryckts ur sina sammanhang vevas om och om igen, till exempel den om att kolgruvearbetare borde bli av med jobben – men inte fortsättningen att de istället måste få nya bättre jobb. Fast det sistnämnda är naturligtvis för dessa kritiker ett tecken på att det enda hon erbjuder är dyra, tröttsamma och verkningslösa demokratiska fördelningspolitiska idéer.

Philip Burkes illustration i The New Yorker till artikel om Hillaryhatet.

Philip Burkes illustration i New Yorker till artikeln om Hillaryhatet.

Det handlar naturligtvis om makt  och ideologi, och Clintons egen oförmåga att formulera ett entusiasmerande budskap (för att gripa några ur högen på senare år: It’s the economy stupid, 1992; compassionate conservative, 2000; Yes, we can, 2008) utöver en ovanligt fullödig katalog av förslag och ryktet om sig att lyssna, lyssna, lyssna. Till det kommer egenskaper som synats sedan makarna Clinton först dök upp på den stökiga primärvalscenen i artiklar och böcker, så långt tillbaka som 1996, t.ex. i en New Yorker-artikel med rubriken ”Hating Hillary” av Henry Louis Gates jr (länk) som skrev ”there’s just something about her that pisses people off”. Hon har utmålats som präktig, do-gooder, holier than thou, hon har varit ovillig att erkänna misstag och hon har ett skal runt sig. Det senare kanske är ett personlighetsdrag, kanske en följd av attackerna i alla år, kanske ett försvar mot maken (talar då både om hans överlägsna skicklighet som politiker och den smärta han måste ha tillfogat henne med kvinnoaffärerna).  För många är hon själva symbolen för årtionden av politisk korrekthet och ingår i det etablissemang som väljarkåren underkänner detta valår. Och,  det finns fog för anklagelser om kappvändning som framgår ovan – och nytt är också att inslag i Bill Clintons politik ifrågasätts.

c3f3e3b1c81844e129f87108e7c94b4f

New York Times-krönikören Maureen Dowd är ute och talar om sin nya bok, The Year of Voting Dangerously, i tv och i bokhandeln. Hon berättar att hon allra först var medsysterligt imponerad av Hillary Rodham Clinton som professionell yrkeskvinna och inte någon traditionell First lady. Men sedan ägnade hon större delen av 1990-talet åt att gissla Clintons (och Al Gore i valrörelsen år 2000, och presidenterna Bush och Obama 2001-2016) och suckade i en intervju att ingen vill ha en repetition av Whitewater, Travelgate, Monicagate etc.

o

Slutligen, tips om läsning på svenska, bloggens egen Erik Åsards Hillary Rodham Clinton: en politisk biografi; och DN-journalisten och författaren Martin Gelins nya Den längsta kampen: Hillary Clintons väg till makten.

KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost

1 kommentar

  1. Mercy

    Karin, du Kan skriva en hel bok om Mo Dowds oförklarliga Hillary-hat. Försökte hon förföra Bill och blev nobbad? Det är något patologiskt över det hela!

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑