untitled

Natten mot tisdag svensk tid möts de i den första av tre tv-debatter, huvudkandidaterna i årets valrörelse. Duellen sker mot bakgrund av ett allt jämnare opinionsläge, något som borgar för höga tittarsiffror. Försnacket har pågått i veckor och otaliga analyser har publicerats av hur de två kombattanterna förbereder sig, som gällde det en tungviktsmatch i proffsboxning.

Vem vinner, vem förlorar? Vem förbereder sig bäst och mest, vem knappast alls? Vem har en fördel av debatterna, vem en nackdel? Vilken effekt kan de få – kan en lyckad debatt göra någon av dem till vinnare i november? Kan ett misstag av någon bidra till att hen förlorar? För att få perspektiv på årets bataljer ska vi se tillbaka på några viktiga moment i presidentvalsdebatternas historia.

År 1976 befann sig den republikanske presidenten Gerald Ford i ett trängt opinionsmässigt läge. Ford, som hade tillträtt efter Richard Nixons snöpliga avgång 1974 och alltså inte valts till ämbetet, låg närmare 30 procentenheter efter sin demokratiske utmanare Jimmy Carter. Att Ford kort efter tillträdet benådade Nixon hade bidragit till opinionsraset. Vad göra?

Motdraget blev att utmana Carter på några tv-sända debatter som Ford hoppades skulle vända valvinden till hans fördel. Carter saknade erfarenhet av liknande debatter och var inledningsvis tveksam till förslaget. Han fruktade att Ford som sittande president skulle tjäna mest på duellerna, men till slut kom de båda överens om att låta sig utfrågas vid tre tillfällen av en journalistpanel.

I den andra tv-debatten hände något remarkabelt. En av journalisterna frågade Ford om det nyligen ingångna Helsingforsavtalet, som tycktes godkänna den sovjetiska dominansen av Östeuropa. Ford förnekade bestämt att så var fallet och tillade: ”Det finns ingen sovjetisk dominans av Östeuropa och kommer heller inte att finnas någon under en Fordadministration.” På en följdfråga upprepade Ford med emfas att han inte trodde att vare sig jugoslaverna, rumänerna eller polackerna ansåg sig leva under sovjetiskt herravälde. Uttalandena möttes av en kritikerstorm i pressen och ledde till att Ford i dagar efteråt tvingades förklara och försvara sig mot kritiken. Intrycket blev att Ford, trots sin bakgrund som flerårig kongressledamot och president, inte var riktigt mogen uppgiften. Jimmy Carter kanske hade vunnit valet utan tv-debatterna, men klart står att de inte blev någon succé för Ford.

Nixon-Kennedy 1960

Gerald Fords fadäs anses som en av de grövsta som någon kandidat har gjort sig skyldig till i de amerikanska tv-debatternas 56-åriga historia. De första debatterna hölls 1960 mellan Richard Nixon och John F. Kennedy och anses på goda grunder ha varit avgörande för valutgången. Kennedy var själv övertygad om att han inte skulle ha vunnit utan hjälp av debatterna. Han startade valrörelsen i underläge, men tv-duellerna gav honom en makalös exponering och gjorde att han över en natt blev en nationell celebritet. (Motståndaren hade varit vicepresident i åtta år och var betydligt mer känd.)

John F. Kennedy och Richard Nixon i en av deras berömda tv-debatter 1960.

John F. Kennedy och Richard Nixon i en av deras berömda tv-debatter 1960.

Debatterna lades dock på is mellan 1960 och 1976. Kennedys efterträdare Lyndon Johnson ledde (och vann till slut) stort över republikanen Barry Goldwater 1964, och ville inte äventyra något genom att ställa upp i riskfyllda tv-debatter. På samma sätt resonerade Nixon 1968 och 1972, vis av upplevelsen från 1960. Men efter mötena mellan Ford och Carter 1976 har debatterna blivit tradition och de kanske mest uppmärksammade inslagen i nutidens presidentvalskampanjer. Tittarsiffrorna är skyhöga, och i dag går det inte att tänka sig ett presidentval, eller ens ett kongressval, utan att de ledande kandidaterna möts i tv-studiornas strålkastarljus.

Lincoln-Douglas 1858

Traditionen med politiska debatter på elitnivå går tillbaka till senatskampanjen 1858 i Illinois, då Stephen Douglas och Abraham Lincoln möttes i sju klassiska dueller. De attraherade stora åhörarskaror som fick lyssna till hur kandidaterna talade i flera timmar varje gång utan assistans av moderatorer. Debatterna refererades utförligt i tidningarna och handlade framför allt om den tidens stora stridsfråga, slaveriets vara eller icke vara. När de elektroniska medierna slog igenom skedde en gradvis förskjutning från debatter vid publika massmöten till kommunikation via radio och tv (och numera även internet).

ld_debates

Storpublik, olika format

Den första radiodebatten ägde rum 1948 i Oregon mellan två republikanska presidentkandidater, Thomas Dewey och Harold Stassen vilken följdes 1956 av en liknande debatt mellan de demokratiska rivalerna Adlai Stevenson och Estes Kefauver. Men det var först i och med televisionens genombrott som duellerna blev en nationell angelägenhet. Totalt har det mellan 1960 och 2012 anordnats 30 radio- och tv-sända debatter mellan olika presidentkandidater och nio stycken mellan vicepresidentkandidater (den första vicepresidentdebatten hölls 1976). Störst publik hade mötet mellan Carter och Ronald Reagan 1980, som lockade över 80 miljoner tittare. 67 miljoner såg den första duellen mellan Barack Obama och Mitt Romney 2012. Intresset för årets debatter är rekordstort, och det spekuleras om att den inledande debatten kan komma att locka närmare 100 miljoner, en siffra som bara Super Bowl-finalerna och Oscars-utdelningen brukar nå.

Formaten och uppläggen för debatterna har varierat. Vanligast har varit att utfrågningarna skötts av en eller flera journalister, som turats om att ställa frågor. Det är ett stelt format som leder till få direkta meningsutbyten mellan medtävlarna och som påminner om en utdragen presskonferens. 1992 användes för första gången i en av debatterna ett så kallat town hall-format, där en ensam moderator lät en inbjuden publik av oberoende väljare fråga ut kandidaterna, ett format som passade Bill Clinton väl. Det ledde till livligare ordväxlingar och har därefter använts åtminstone någon gång i varje valrörelse (och kommer att användas i årets andra debatt den 9/10). Men ofta har kandidaterna själva propsat på att ha ett stelbent utfrågningsformat eftersom de betraktat det som mindre riskabelt. Formatet gör det svårt att utveckla ett sammanhållet resonemang. Med inlägg som inte får överstiga två minuter per fråga och repliker på maximalt 30 sekunder finns det föga tid för att borra på djupet i något ämne.

Fram till valkampanjen 1988 anordnades debatterna av den opartiska organisationen League of Women Voters. Efter en dispyt om debattformatet togs arrangemanget det året över av Commission on Presidential Debates (CPD) under ledning av en representant för respektive parti. Inför debatterna förhandlar CPD med kandidaternas staber om uppläggningen samt föreslår vilka som ska vara moderatorer. Listan på tänkbara journalister brukar innehålla ett drygt hundratal namn och är vanligen föremål för långvarig köpslagan mellan kandidaterna. Den första debatten i år modereras av en journalist, NBC:s Lester Holt.

För att få medverka i debatterna kräver CPD att en kandidat ska ha nått upp till minst 15 procent av rösterna i fem större opinionsmätningar, ett kontroversiellt krav som lett till att kommissionen flera gånger stämts av kandidater för mindre partier. Den ende tredjepartikandidat som hittills har släppts fram på det eftertraktade debattpodiet är Ross Perot 1992, något som de två stora partierna inte gärna vill ska upprepas. I år har det diskuterats om libertarianen Gary Johnson skulle få möjlighet att delta, men eftersom han som mest haft omkring 10 procent i en del mätningar blir det inte så.

Hjärnsläpp och höjdpunkter

Den som har agerat moderator flest gånger, i totalt ett dussintal debatter, är Jim Lehrer, numera pensionerad programledare för PBS Newshour som senast ledde den första debatten mellan Obama och Romney 2012. Det året utgav Lehrer en bok om sina erfarenheter kallad Tension City: Inside the Presidential Debates, from Kennedy-Nixon to Obama-McCain. Det är en personligt hållen bok som ger en god bild av spelet bakom kulisserna och av de spänningar som följer med vetskapen att mycket står på spel, och att medierna brukar älta kandidaternas utsagor i dagar efteråt.

Lehrers bok innehåller mängder av anekdoter ur tidigare debatter och skildrar såväl historiska höjdpunkter som bottennapp. Till de senare hör förutom Fords hjärnsläpp 1976 guvernör Michael Dukakis känslokalla svar på en fråga 1988 om vad han skulle göra om hans fru dödades av en våldtäktsman. Till höjdpunkterna hör några av Ronald Reagans inlärda repliker i duellerna mot Jimmy Carter 1980 (”There you go again”) och Walter Mondale 1984 (”I am not going to exploit for political purposes my opponent’s youth and inexperience”).

Lehrer har även intervjuat många av huvudpersonerna och få av dem tycks vilja erkänna att de övat in vissa svar inför debatterna för att maximera effekten. Reagan förnekar det liksom Lloyd Bentsen, Dukakis vicepresidentkandidat som 1988 fick in en femetta mot Dan Quayle efter att denne upprepade gånger hade jämfört sina meriter med John Kennedys (”Senator, you’re no Jack Kennedy!”). En annan egendomlighet som framkommer i boken är att Kitty Dukakis, som omnämndes i den brutala frågan till maken samma år, ett decennium senare ska ha sagt att hon i efterhand tyckte att frågan var passande. Men när jag åt lunch med makarna Dukakis i Uppsala för några år sedan svarade hon tvärtom att frågan varit synnerligen olämplig och att hon hade tagit illa vid sig av den.

Clinton vs Trump

Årets kombattanter kunde inte vara mer olika. Å ena sidan en proffspolitiker med osedvanligt bred erfarenhet av det politiska spelet på olika nivåer, å andra sidan en nykomling som aldrig tidigare ställt upp i ett politiskt val. Å ena sidan en kandidat som representerar etablissemanget och som älskar att dissekera sakfrågor på längden och tvären, å andra sidan en som säger sig företräda det ”vanliga folket” och föredrar att uttala sig i form av korta one liners och tweets. Å ena sidan en kvinna som haft barn- och familjefrågor som något av sitt livsprojekt, å andra sidan en man som övertog faderns fastighetsbolag och trivs bäst i rollen som obekväm sanningsägare och dominant chef.

Donald Trump med några av sina medtävlare i en av de många primärvalsbebatterna.

En vinkande Donald Trump med några av sina många republikanska meddebattörer .

Clintons styrka är erfarenheten och att hon är så van vid att debattera i tv. Om man inräknar senatsdebatterna på 00-talet har hon totalt deltagit i ett 40-tal debatter, varav många med en enda medtävlare. Trump medverkade under primärvalen i ett 20-tal debatter och andra utfrågningsprogram i tv, merparten tillsammans med ett stort antal konkurrenter. Men han har aldrig deltagit i en 90 minuter lång debatt med bara en enda motståndare. Det är ett format som ger tillfälle till fördjupning och följdfrågor, något som borde gynna Clinton. Samtidigt ska man komma ihåg att Trump har stor erfarenhet av tv-mediet efter sin mångåriga medverkan i realityserien The Apprentice. Hans enkla och primitiva språk visade sig effektivt under primärvalsdebatterna. Om han väljer att ljuga och förolämpa, som han ofta gjorde om de republikanska konkurrenterna (”Little Marco”, ”Low-Energy Jeb”, ”Lyin’ Ted”), kan Clinton få problem. Ska hon då kontra med lika negativa omdömen eller ignorera epiteten och koncentrera sig på sakpolitiken?

I en som vanligt synpunktsrik artikel i The Atlantic skriver James Fallows att han frågat Martin O’Malley, som debatterade med Clinton och Bernie Sanders fem gånger, hur han skulle förbereda sig för en debatt med Trump om han hade vunnit demokraternas nominering:

”’I’d start by thinking of him as a monkey with a machine gun.’ By that he [O’Malley] meant an adversary who is all the more dangerous because you can’t predict which direction he’ll be facing when he pulls the trigger.”

Det är den ovissheten och spänningen som gör att tisdagsnattens debatt kan bli den mest betittade i historien.

Tv-debatterna övervärderas

Trots all medial uppmärksamhet som tv-debatterna väcker är det sällan som de har haft en direkt avgörande betydelse för valutgången. Endast två gånger har de märkbart gynnat en av kandidaterna, Kennedy 1960 och George W. Bush 2000. Statsvetaren Alan Schroeder, som 2008 publicerade standardverket Presidential Debates: Fifty Years of High-Risk TV, hävdar att debatterna främst tenderar att förstärka redan existerande åsikter men sällan får väljare att byta parti. Såvida ingen av kandidaterna briljerar eller gör ett praktfullt klavertramp, vill säga.

Spännande blir det hur som helst när kandidaterna nu gör sig redo att äntra ringen. Stig åt sidan sekonder, och låt gonggongen ljuda!

Erik Åsard

Delar av denna text har tidigare publicerats på svd.se (3/10 2012).

Dela denna bloggpost