trumpclinton3-2016getty_0

Den dagliga mediebevakningen av presidentvalet handlar mestadels om de senaste utspelen och opinionsmätningarna, om vem som sagt vad om vem, om det politiska spelet och taktiken. Men den som följt detta och många tidigare amerikanska val vet att de också handlar om kandidaternas politiska program, om var de står i de olika sakfrågorna. Politikens innehållsliga sida får sällan det utrymme den förtjänar i medierna, kanske för att journalisterna bedömer den som tråkigare än de senaste sensationella ordväxlingarna. Inför den första tv-debatten den 26 september är det därför på sin plats att summera och kontrastera Hillary Clintons och Donald Trumps ståndpunkter i några viktiga inrikespolitiska frågor, med fokus på ekonomin och invandringspolitiken.

Väljarnas viktigaste valfrågor

I juli publicerade Pew Research Center en opinionsundersökning som visade vilka frågor som väljarna tycker är de viktigaste i årets val. Topp tio ser ut så här:

Ekonomin 84 %

Terrorismen 80 %

Utrikespolitiken 75 %

Sjukvården 74 %

Vapenfrågan 72 %

Immigrationen 70 %

Äldrepolitiken (Social Security) 67 %

Utbildningen 66 %

Utnämningen av nya HD-domare 65 %

Behandlingen av etniska minoriteter 63 %

Att ekonomin, jobben och arbetslösheten intar tätplatsen på listan är inte förvånande, så är vanligen fallet i både kongress- och presidentvalen. Inte heller är det särskilt märkligt att terrorismfrågan hamnar högt, med tanke på den uppmärksamhet som terrordåden i Europa och USA fått i medierna under detta och föregående år. Noteras bör att när Barack Obama kandiderade 2008 var det än fler som ansåg att ekonomin var viktigast (87 %), medan betydligt färre då svarade att fruktan för terrorism skulle påverka hur de röstade (68 %). Att utrikespolitiken placeras så högt som trea i år har förmodligen att göra med att väljarna kopplar samman den med terroristhotet. Notabelt är att immigrationen – den fråga som hittills dominerat valdebatten – kommer först på sjätte plats (republikaner rankar den högre än demokrater, 77 respektive 65 procent), och att frågan om nya ledamöter av Högsta domstolen finns med på listan. HD-frågan mobiliserar både höger- och vänsterväljare och är särskilt aktuell i år genom att flera av domstolens ledamöter är åldriga och att Obamas nominering av Merrick Garland ännu inte har tagits upp till behandling av den republikanskt styrda kongressen.

Väsensskilda kandidater

Clinton och Trump kunde knappast vara mera olika vad gäller politisk filosofi, stil och intresse för sakfrågorna. Clinton är en typisk policy wonk som älskar att tala sakpolitik och vända ut och in på detaljerna i olika förslag. Trump däremot talar helst om sig själv (positivt) och om motståndaren (negativt) på valmötena, och har först på senare tid brytt sig om att presentera konturerna av ett par policyförslag. Den som jämför programmen på kandidaternas hemsidor finner att Clinton har fyra gånger så många förslag som Trump, och att hennes genomgående är betydligt mer utförliga och detaljrika än hans.

En svårighet med Trump är att han kan byta politik i en fråga från en månad till en annan (senast om ekonomin, se nedan), och att hans förslag ofta är kopior av andras. När Trump i maj offentliggjorde en lista på elva potentiella HD-domare visade det sig att den var hämtad rakt av från den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation. Delar av hans förslag om skatterna och förbättrad service för veteranerna är identiska med de som presenterades av den förtalade Jeb Bush, utan angivande av källan. Utbildningsprogrammet liknar Mitt Romneys från 2012 och ett lagförslag framlagt 2014 av senator Lamar Alexander. Det innebär rimligen att Trumps kunskaper om de egna förslagen är klena – han har ju bara i begränsad utsträckning deltagit i utformningen av dem (liksom i författandet av hans böcker, som skrivs av inhyrda spökskrivare). Detta kan ställa till problem för honom i tv-debatterna, om moderatorerna ställer de rätta frågorna. En mardrömslik sådan fråga till Trump vore: ”Kan du nämna namnen på tre av HD-domarna på din lista och berätta varför du valde just dem?”

En svunnen tid - makarna Clinton på Donald Trumps bröllop.

En svunnen tid – makarna Clinton på Donald Trumps senaste bröllop.

Ekonomin

I Donald Trumps senaste tal om ekonomin, det andra på kort tid, vidhöll han att han vill ändra inkomstskatteskalorna och införa tre nya nivåer på 33, 25 respektive 12 procent. Det skulle innebära en kraftig skattesänkning särskilt i de högre inkomstskikten eftersom den högsta skattenivån nu är 39,6 procent. Han vill vidare helt avskaffa fastighetsskatten och arvsskatten, något som skulle få samma effekt (jo, USA har båda dessa skatter som vi i Sverige avskaffat). Däremot spolade han ett tidigare förslag som fått mycket kritik, och som skulle ha gett stora skattelättnader för förmögna företagsägare som han själv. Tillsammans med en del andra förslag sägs de generera en årlig tillväxt på 3,5 procent i tio år och skapa 25 miljoner nya jobb. Siffrorna har avvisats som orealistiska av oberoende analytiker som också påpekat att Trumps plan, även om man inräknar en ökad årlig tillväxt, skulle medföra att staten förlorar mellan 2,6 och upp emot 10 biljoner (trillion) dollar i uteblivna skatteinkomster under det kommande decenniet. Till skillnad från andra ledande republikaner vill Trump inte ändra i bidragssystemen (Social Security, Medicare och Medicaid). Det betyder att om han ska kunna minska budgetunderskottet och balansera budgeten måste han göra enorma nedskärningar i utbildning, forskning och andra angelägna program.

Hillary Clinton har inte föreslagit några ändringar av skatteskalorna men hon vill däremot införa en s k ”Buffet-regel”, benämnd efter miljardären Warren Buffet, som går ut på att mångmiljonärer inte ska kunna betala lägre inkomstskatt än sina sekreterare (som nu ofta är fallet). Hon vill även införa en ny skatt på 30 procent för inkomster över en miljon dollar och höja nivån till 43,6 procent för dem som tjänar över fem miljoner dollar årligen. Tanken är att skattehöjningar för de rika ska bekosta hennes program inom familjepolitiken och andra områden. Hon föreslår ingen ändring av bolagsskatten (den ligger nu på internationellt sett höga 35 procent), men liksom Trump har hon förslag som avser att lindra beskattningen för småföretagen. Trump har tidigare föreslagit att skatten för företagen ska sänkas till 15 procent, något som än mer skulle gynna höginkomsttagarna. Om han står fast vid det i dag är oklart, som så mycket annat när det gäller Trump.

Bägge kandidaterna försäkrar att medelinkomsttagarna inte kommer att beröras av deras skatteförslag, och båda säger sig också vilja satsa pengar på förbättrad infrastruktur. I motsats till Trump skulle Clintons skattepaket öka statens skatteinkomster med mellan 500 miljarder och 1,1 biljoner dollar över en period på tio år, detta enligt två institut med skattefrågor som specialitet. Den stora skillnaden är att Clintons plan har en tydlig fördelningsprofil medan Trumps skulle leda till en ytterligare ökning av inkomstklyftorna och av budgetunderskottet, särskilt som han samtidigt vill öka försvarskostnaderna kraftigt. Trumps syn på ekonomin påminner mycket om Ronald Reagans, vars ekonomiska politik gick ut på att kombinera enorma skattesänkningar med stora höjningar av försvarsanslaget. Resultatet blev ett gigantiskt federalt budgetunderskott som det tog ett dussintal år att utradera.

Immigrationen

Även när det gäller invandringspolitiken har kandidaterna helt motsatta åsikter. I ett tal i Phoenix nyligen presenterade Trump en tiopunktsplan som var en blandning av gammalt och nytt. De viktigaste inslagen är byggandet av en mur längs den södra gränsen (som Mexiko ska betala för), inrättandet av en ”deportation task force” som ska avhysa papperslösa med ett brottsligt förflutet och en begränsning av invandringen till personer som har en chans att lyckas i samhället (hur nu det ska avgöras). Han vill också avskaffa Obamas exekutivorder inom området – kända via akronymerna DACA och DAPA – och stoppa all invandring från länder som Syrien och Libyen. Vad som ska ske med de miljontals invandrare som saknar korrekta papper men arbetar och inte varit i delo med rättvisan har Trump undvikit att ge besked om. Ska de också infångas och tvångsförflyttas? Ingen vet, i synnerhet inte kandidaten själv.

Hillary Clinton å andra sidan lovar att inom 100 dagar som ny president introducera en ”övergripande immigrationsreform” som ska ge papperslösa en möjlighet att bli fullvärdiga medborgare. Hon betonar att varje person ska behandlas ”med värdighet” och att processen måste ske lagligt och ta hänsyn till behovet av att skydda ”våra gränser och nationella säkerhet”. Men säkerhetsaspekten poängteras inte alls lika starkt i hennes plan som i Trumps. Tvärtemot denne vill Clinton bevara Obamas exekutivorder, skydda papperslösa familjer och deras barn samt ge dem ökade möjligheter till sjukvård. Här finns inget om att bygga murar eller deportera ”illegala” immigranter, men heller inget konkret om hur det praktiskt ska gå till att åstadkomma en stor reform på området. Såväl Obama som George W. Bush försökte få stöd i kongressen för det, men båda misslyckades.

Clinton och Trump har även radikalt skilda åsikter om andra inrikesfrågor som abort och samkönade äktenskap, vapeninnehav, familje- och klimatpolitiken, minoriteter, sjuk- och hälsovården med mera. Den enda viktiga fråga där man kan finna vissa likheter är handelspolitiken, där båda tagit ställning mot TPP-avtalet (Trans-Pacific Partnership), som undertecknades i början av året av tolv länder runt Stilla havet. Clinton stödde avtalet under sin tid som utrikesminister och var tidigare liksom Trump en varm förespråkare för frihandel. Detta är veterligen första gången som bägge huvudkandidaterna i ett presidentval bryter med föreställningen att globaliseringen är en positiv kraft som alltid är till godo för medborgarna.

Den intresserade finner utförligare information om dessa frågor på kandidaternas hemsidor (Clinton här, Trump här). I ett följande inlägg jämför vi Clintons och Trumps ståndpunkter i utrikespolitiken.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost