För en breddad analys av amerikansk politik

Medier medskyldiga till Trump

Att räkna Trumps medieframträdandej kan ta tid - denna bild togs i spinnrummet i november 2015 efter en debatt i Wisconsin. Foto: Getty Images.

Att räkna Trumps medieframträdanden kan ta tid – denna bild togs efter en debatt i Wisconsin. Foto: Getty Images.

WASHINGTON Var det vi, journalister som jag, som skapade Trump?

Frågan om mediernas roll har redan ställts många gånger och kommer att få stort utrymme i analyserna av valet 2016.

Svaret lyder: ja och nej. Ja, för att Donald Trump fått större exponering än någon annan någonsin. Nej, för att det är så medierna fungerar. Det är inte en nyhet när en hund biter en människa; inte heller när en politiker utfärdar orealistiska vallöften. Men superkändisen Trump med sin bakgrund i såpagenren överträffade allt hitintills och dompterade klickkåta redaktörer – och publiken i USA och ute i världen hungrade efter mer med gapande munnar och nyfiket undrande VAD ska han säga eller göra härnäst?

Rent sakligt spelar Donald Trumps numera välkända karaktärsdrag – oberäkneligheten – in. De senaste veckorna försökte medierna lista ut var han egentligen stod i sin mesta profilfråga och då krävdes en del spaltmetrar och minuter i rutan. Hade inställningen till invandrare utan papper mjuknat? Lät inte en del förslag exakt som Barack Obamas rådande politik? Och hur blir det med deportationsstyrkan?

Åter till grundfrågan. En tv-bolagschef, Leslie Moonves, bekände i vintras:

– It may not be good for America, but it’s damned good for CBS.

o

Att Trump fick en rejäl tjuvstart tack vare ymnig och positiv bevakning i inledningsskedet av valrörelsen fastlades i juni av forskare vid Shorenstien Center on Media, Politics and Public Policy, länk till rapporten.

Ja, så såg det ut, då, konstigast är kanske Ben Carsons 14 procent...

Ja, så såg det ut 16 juni – 31 december 2015. Konstigast är nog, trots allt, Ben Carsons 14 procent…

Den vanligaste kalkylen då löd att gratispubliciteten var värd 2 miljarder dollar omräknat i tv-reklampengar. Men nu när bara två kandidater återstår blir balansen rättvisare. Om inte en av dem, som Hillary Clinton i en dryg vecka, varit osynlig för att öva inför första debatten och samla in kampanjmedel till bl.a. tv-reklam som öses ut i gängse kampanjstil.

Den här artistiskt hotfulla reklamsnutten uppmärksammades av branschorganet AdAge:

o

Konstateras kan att Donald Trump förmått att piska upp ett intresse för sin kandidatur som ingen annan. Inte ens Barack Obama under de mest entusiastiska Yes we can-mötena 2008 (när sura kritiker tyckte att journalisterna porträtterade honom som frälsaren själv). Donald Trump har befunnit sig i rampljuset i ett kvartssekel och grävavslöjanden ter sig ofta gamla, eftersom de dragits fram i ljuset tidigare, t.ex. konkursförfarandena, misstankar om maffiasamröre och tvivel rörande förmögenhetens storlek.

För journalisternas del – särskilt i den ekonomiskt pressade dagspressen – ingår ett icke obetydligt mått masochism. Det kan bli kalla handen vid insläppet till kampanjmötena, Washington Post var t.o.m. portade ett tag och Trump har gått hårt åt New York Times efter negativa artiklar. Allt detta uppskattas av Trumps kärnväljare som reser ragg så snart de får syn på en main-stream-media-reporter med anteckningsblocket redo.

Det som gör Trump så oemotståndlig för medierna är naturligtvis det oerhörda i att han över huvud taget ställde upp och sedan nominerades till kandidat. I ett parti där en majoritet föredrar någon annan och vars ideologi han inte delar till fullo. Sedan är det de osannolika åsikterna som uppenbarligen fick genklang i en del av väljarkåren, hans bitvis smärtsamt träffsäkra Twitter-påhopp på motståndare och samhällsfenomen i stort. Därtill de många överraskande snabba dragen – åka till Mexiko, göra nedslag i delstater han sannolikt inte kan vinna, bryta mot alla kampanjtraditioner, omge sig med oväntade rådgivare och udda talespersoner…

Försvaret för Trump kan också få en att häpna, t.ex. krönikor om att han tedde sig statsmannalik under presskonferensen med Mexikos Enrique Peña Nieto (någon anmärkte att den gröna väggen bakom dem såg ut som i FN-högkvarteret!). Och, sedan följde den vanliga trallen. De hade inte talat om finansiering av muren sa Trump, medan Peña Nieto meddelade att han framfört att Mexiko under inga som helst omständigheter kommer att betala för en mur.

Trumps kandidatur ger också bränsle till intressanta och inträngande debatter om politik, kultur, nationell säkerhet och, inte minst, om populärkulturens makt. Beträffande medierna finns en fråga till om relativisering: varför behandlas Trump som en normal kandidat och varför får inte skandalerna som omgett honom i affärslivet större betydelse?

o

Hillary Clinton har också en speciell relation till medierna. Hon undviker dem. Förklaringen skulle, som vi varit inne på här på bloggen, kunna lyda: bränt barn skyr elden. Få har skärskådats lika skoningslöst som Arkansas första dam, USA:s första dam, senatorn, presidentkandidaten och utrikesministern.

Hjärtligare kroppsspråk har förekommit. Foto: Getty Images.

Hjärtligare kroppsspråk har förekommit. Foto: Getty Images.

Samtidigt lever amerikanska politiker i ett slags symbios med medierna och de senare gillar inte styvmoderlig behandling (fråga Al Gore som fick njugg publicitet). Journalistkåren, Trump och republikanska partiledningen RNC räknar nu antalet dagar som gått sedan Clinton höll en presskonferens.

274 på söndagen.

Det beror för all del på att hon inte är särskilt bra i det formatet (senaste praktexemplet: framträdandet i FN om eposten) och föredrar mer intima utfrågningar (fast är inte så pigg på söndagsmorgnarnas talk shows heller). Men Clintons vägran bidrar naturligtvis till spekulationer om att hon inte vill eller vågar ställa upp framför en kunnig journalistkår som är redo med vassa följdfrågor. Och, om hon inte gör det nu, vad är det som säger att hon kommer att godta detta klassiska format – med Vita huset-journalisterna som ombud för allmänheten – om hon vinner i november?

Trump, däremot, stortrivs i nämnda tv-medie-symbios och gissningar har förekommit i flera månader om att presidentvalskampanjen (om han förlorar) ska bli fröet till ett nytt digitalt medieimperium, Trump News Network.

o

STOPPA PRESSARNA – Clinton välkomnade den journalistkår som från och med nu ska trampa i hennes fotspår; Donald Trump var inte sen med att svara, utan bjöd in några reportrar på sitt plan på söndagen.

o

Tankesmedjan Brookings John Hudak publicerade just en genomgång av årets valbevakning, länk, med bl.a. följande uppkast:

”America’s critique of its own media is not unfounded. There is much to criticize about coverage across the board. For Clinton, the constant drip of emails, Congressional investigations and controversy surrounding her family’s foundation would likely have sunk other candidacies. Yet the American public has grown accustomed to such stories surrounding the Clintons.

At the same time, Trump’s behavior, rhetoric, gaffes and even policy positions would have derailed any other candidacy in any other year. Yet a media obsession with covering him combined with a Republican base fed up with establishment politics has served as a life jacket in a political tempest.”

KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Hans Sandberg

    Före Internet och webbmedia var det ofta New York Times och Washington Post som satte dagordningen för resten av massmedia, men idag går det inte att tala om någon dagordning. Det är en elektronisk bazaar lika kaotisk och svårnavigerad som den i Istanbul. Den enorma decentralisering som Internet, kabelteve och webben gjort möjlig har paradoxalt nog skapat enorma möjligheter för ”mediastjärnor” av alla slag och demagoger som Donald Trump. Den senares kompetens inskränker sig till ett område, att spela ut sin narcissistiska personlighet via sociala och andra massmedier, men där är han en mästare. (I detta avseende är han inte unik utan har många föregångare i detta sekel och det föregående.)
    Men det är trots allt inte Trump eller klickkåta redaktörer som skapat det utrymme Trump försöker fylla, utan det är ett resultat av den stora recessionen och fyra decennier av växande ojämlikhet och attacker mot det moraliska och sociala skyddsnät som grundlades av FDR och byggdes ut under LBJ.
    Vi har nått en social smärtgräns, samtidigt som republikanerna blockarat nästan alla försök att svara på kriserna (konjunktur-, finans- och den strukturella kris som följde på globaliseringen och IT-revolutionen). Obama lyckades i stort sett bara få igenom ett begränsat krispaket och hälsovårdsreformen, medan alla försök att investera i jobb och infrastruktur var ”dead on arrival”. Det enda medlet som då återstod var quantitative easing, vilken visserligen stimulerade ekonomin, men samtidigt ökade ojämlikheten.
    Det var i detta dödläge och med en ovanligt patetisk samling republikanska presidentkandidater som Trump klev in på scenen.

  2. Marcus

    Hej,
    jag läste nånstans att Erik Åsard smular sönder konspirationsteorierna om 9/11 i hans senaste bok.
    Ni är ju experter och professorer i ämnet, men har ni sett nedan film om 9/11?

    ”The Anatomy of a Great Deception‏” av David Hooper.

    https://youtu.be/awaMO5L488g

    Om inte, snäll titta på den och ge gärna nån kommentar om ämnet, och om det fortfarande går att vifta bort och smula sönder alla dessa detaljer.

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑