Veckans omslag av tidskriften Time.

Veckans omslag av tidskriften Time.

För att genast svara på frågan i rubriken: han är mycket illa ute. I ett tidigare inlägg på bloggen diskuterade jag Donald Trumps prekära läge i några aktuella opinionsundersökningar, nationella och delstatliga. Enligt Josh Marshall på sajten Talking Points Memo leder Hillary Clinton nu med 10 procentenheter eller mer i delstater som om hon bara skulle vinna dem ger henne 273 elektorsröster, tillräckligt för att bli ny president (minst 270 elektorsröster krävs för seger). Opinionssiffrorna kommer säkert att fluktuera under resten av valrörelsen, och kanske har Trump nått en bottennivå nu. Men att ta igen ett så stort underläge i ett antal viktiga delstater kan bli en närmast övermänsklig uppgift.

Men opinionsläget är bara ett av Trumps problem. Ett annat är de stora revor som hans kandidatur rivit upp i det republikanska partiet. Hittills har ett dussintal republikanska kongressledamöter offentligt förklarat att de inte tänker stödja Trump, varav sex senatorer. Den senaste i raden var den moderata senatorn Susan Collins från Maine. Enstaka folkvalda har hittills förklarat att de kommer att rösta på Clinton (som representantshusledamoten Richard Hanna från New York), andra på libertarianen Gary Johnson medan andra åter väntar med att offentliggöra sina preferenser. Åtminstone fyra republikanska guvernörer har också markerat avstånd till Trump. Och då har jag inte nämnt det öppna förakt som uttryckts tydligast av Mitt Romney, partiets kandidat 2012, eller den iskyla som länge märkts från klanen Bush.

Likheter med Barry Goldwater

Som om inte det vore nog visar en annan mätning att hela 19 procent av de registrerade republikanska väljarna vill att Trump ska hoppa av kandidaturen. Jag kan inte erinra mig att en presidentkandidat varit så kontroversiell och ogillad inom det egna partiet sedan Barry Goldwater 1964. Goldwater representerade ett slags folklig och råbarkad sydstatskonservatism som stod i bjärt kontrast till det mer måttfulla östkustetablissemang som kontrollerade partiet alltsedan 1940-talet. Det senare hade till skillnad från Goldwater sin bas inom affärsvärlden och stod för en aktiv internationalism i utrikespolitiken och moderata lösningar på hemmaplan. Goldwater däremot röstade emot medborgarrättslagen 1964, vilket oroade ledande partiföreträdare som fruktade att bilden av partiet som mer tolerant i rasfrågor skulle solkas.

Ronald Brownstein erinrar i en intressant artikel i The Atlantic om det motstånd som Goldwater inledningsvis mötte från ett minst sagt skeptiskt partietablissemang. Men när Goldwater väl hade vunnit nomineringen, i en populistisk revolt mot eliten som påminner om dagens, var det få av de etablerade republikanerna som öppet tog avstånd från honom. Hans huvudmotståndare Nelson Rockefeller uttalade sitt stöd liksom förre presidenten Dwight Eisenhower, och Richard Nixon kampanjade till och med aktivt för Arizonasenatorn.

Senator Barry Goldwater (t h), omstridd republikansk presidentkandidat 1964, här tillsammans med Richard Nixon (t v) och Ronald Reagan.

Senator Barry Goldwater (t h), omstridd republikansk presidentkandidat 1964, här tillsammans med Richard Nixon (t v) och Ronald Reagan.

Jämför detta med dagens situation, där den ene bemärkte partigängaren efter den andre hoppar av Trumptåget. En särskilt tydlig kontrast märks i reaktionerna från de partiaktiva som arbetat med nationella säkerhetsfrågor i tidigare republikanska administrationer. I veckan publicerade 50 av dem, samtliga republikaner, ett öppet brev i New York Times vari de skarpt kritiserade Trump och förklarade att hans brister i fråga om erfarenhet, karaktär och värderingar gör honom olämplig som president. ”We are convinced that in the Oval Office, he would be the most reckless President in American history”, hette det. Någon motsvarande opinionsyttring mot den egna kandidaten förekom inte 1964.

Donald Trump har liknats vid tidigare bigotta populister som George Wallace och Silvio Berlusconi. Men jämförelserna haltar eftersom de båda var folkvalda politiker medan Trump aldrig haft ett motsvarande förtroendeuppdrag. Mig påminner han delvis om 90-talets Ross Perot, men än mer om Howard Jarvis, den bullrige kaliforniske affärsmannen som på 70-talet stod i spetsen för ett skatteuppror som fick verkningar på nationell nivå. Jag följde Jarvis framfart under ett USA-år 1978-79 och minns särskilt en het tv-debatt om skattepolitiken mellan honom och Ralph Nader. Sin burgna bakgrund till trots gjorde sig Jarvis till talesman för det ”vanliga folket” på ett burdust ”I’m mad as hell”-språk som inte står Trumps efter.

Howard Jarvis på ett Time-omslag i juni 1978.

Howard Jarvis på ett Time-omslag i juni 1978.

Vart tar de arga Trumpväljarna vägen?

Möjligen är det tillfälligt, men de senaste dagarna har man kunnat se vissa tecken på en resignation hos Trump, en gryende insikt om att det här kanske inte kommer att sluta väl. Det är nog så man ska tolka hans tidiga prat om att valet skulle vara ”riggat”, och att han om inte utfallet blir det förväntade ser fram emot en lång semester. Reservationer och antydningar av ett slag vi inte hört tidigare. För en person som delar in mänskligheten i vinnare och förlorare, och som under primärvalen älskade att tala om de senaste opinionsmätningarna, måste det vara plågsamt att dagligen ta del av usla väljarsiffror.

Den stora frågan är vad som kommer att hända om Trump skulle förlora, och mot en kvinna dessutom. Hur reagerar han då, och inte minst hans armé av arga anhängare? Drar han sig lugnt tillbaka till Trump Tower och slickar såren, eller ställer han sig i spetsen för en proteströrelse mot valresultatet och mot den tillträdande presidenten? Med vetskap om hur han uppträtt hittills kan man frukta att det senare är en troligare utveckling än att han, likt Richard Nixon 1960 och Al Gore 2000, accepterar utslaget, gratulerar sin besegrare och går vidare.

Att frivilligt stiga ner från den upplysta mediescenen är inte Trumps stil, särskilt inte om han skulle begåvas med det epitet han tycks avsky mest av allt – a loser.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost