Donald Trump håller tal om ekonomin i Detroit den 8 augusti.

Donald Trump håller tal om ekonomin i Detroit den 8 augusti.

Det är inte lätt att begripa sig på Donald Trumps valstrategi. I den mån man kan tala om en ”strategi” i hans fall, vilket kan diskuteras, har den hittills bestått av tre beståndsdelar. Den första delen är den mest kända och har gått ut på att förolämpa i stort sett alla grupper i det amerikanska samhället, och några utomlands. Det började redan när han annonserade sin kandidatur den 16 juni 2015, då han smädade immigranter i allmänhet och mexikaner i synnerhet.

Det fortsatte i den första tv-debatten mellan de republikanska kandidaterna, då Trump av Fox News-journalisten Megyn Kelly fick frågan varför han kallat kvinnor han ogillar för ”fat pigs”, ”dogs”, ”slobs” och ”disgusting animals”. Sin vana trogen tog Trump inte tillbaka något och bad inte om ursäkt. Att tala illa om stora väljargrupper – kvinnorna utgör numera över hälften av de registrerade väljarna – måste sägas vara en ovanlig strategi för en nationell kandidat, oprövad i modern tid före Trump.

Satsning på icke-väljare

Den andra ingrediensen i strategin, även den apart, lanserades inför det första valet i Iowa då kampanjen satsade allt på att nå ut till väljare som normalt inte röstar, s k low propensity voters. Strategin beskrivs i ett internt memorandum som sajten FiveThirtyEight kommit över och var i bruk åtminstone fram till och med primärvalet i Wisconsin i början av april. Vanliga kampanjer spenderar mycket tid och pengar på att försöka nå ut till likely voters, sådana som röstat förr och som man hoppas ska göra det igen. Övertygad om att kandidaten var unik och uppmuntrad av de stora skaror som dök upp på hans valmöten trodde kampanjstaben att det fanns åtskilliga röster att hämta bland tidigare icke-röstare med republikanska sympatier. Detta tillsammans med Trumps frekventa tv-framträdanden, som riktade sig till en allmän publik, trodde man skulle locka tillräckligt många väljare för att vinna nomineringen.

Det lyckades, men en analys av surveydata visar intressant nog att hela 88 procent av de som röstade på Trump i de 14 första primärvalen hade röstat också i valet 2012. Merparten av hans supportrar var alltså ordinära republikanska väljare (vilket inte utesluter att en del deltog i primärvalen för första gången). En tredje strategisk komponent, som tydligt syns i kampanjen mot Hillary Clinton, kan kallas för minimalistisk och siktar till att nå så många av de vita kärnväljarna som möjligt, särskilt de vita männen. Det är via en massiv och aldrig tidigare skådad mobilisering av dem som Trump hoppas kunna vinna i november. En riskfylld strategi, som vi ska se.

Negligerar kvinnor och minoriteter

Även här avviker Trumpkampanjen från vad som är brukligt. En normal kandidat riktar i primärvalen in sig på de egna väljarna och anpassar sedan sitt budskap i syfte att locka så breda väljargrupper som möjligt. Inte Donald Trump. Dottern Ivanka Trump gjorde visserligen sitt bästa under det republikanska konventet för att framställa fadern som en feministisk föregångsman. Min far är ”color blind and gender neutral”, hette det i dotterns presentation, rentav en förkämpe för lika lön för lika arbete och daghem åt alla. Ivanka är en av mycket få kvinnor i Trumps stab, som i övrigt nästan uteslutande består av vita män. Men inte ens hon förmår omstöpa en gammal machoman till feminist.

Ivanka Trump introducerar sin far på republikanernas partikonvent.

Ivanka Trump introducerar sin far på republikanernas partikonvent.

Ett av Trumps utmärkande karaktärsdrag, som visat sig åtskilliga gånger under valkampanjen, är hans uppenbara oförmåga att känna empati. Den konservative krönikören David Brooks har summerat denna brist så här:

”He looks at the grieving mother of a war hero and is unable to recognize her pain. He hears a crying baby and is unable to recognize the infant’s emotion or the mother’s discomfort. He is told of women being sexually harassed at Fox News and is unable to recognize their trauma. The same blindness that makes him impervious to global outrage makes it impossible for him to make empathetic connection. Fear is his only bond.”

Trump har tidigare inte presenterat några förslag som specifikt riktar sig till kvinnor, familjer eller minoriteter. I måndagens tal om ekonomin i Detroit fanns det ett förslag om att familjer ska kunna göra avdrag för barnomsorgskostnader, något som enligt en uppskattning skulle kosta 20 miljarder dollar per år och huvudsakligen gynna redan välbeställda hushåll. Förslaget, som dottern antagligen propsat på, ska i första hand ses som ett försök att reparera Trumps usla image bland kvinnorna. Men han sade inget om den federala minimilönen eller om minoriteterna. I stället är det den starka fokuseringen på delstater med en vit, övervägande manlig, arbetarbefolkning – främst Ohio, Pennsylvania och Michigan – som röjer kampanjens centrala målgrupp.

För få arga vita män

Ända sedan striden om medborgarrätten på 60-talet har republikanernas övergripande strategi gått ut på att vinna så många av de vita männens röster som möjligt, detta för att kompensera för ett vikande stöd bland minoriteter och kvinnor. I en omtalad analys av valnederlaget 2012 rekommenderade en grupp att partiet måste byta kurs och bredda sig för att åter bli konkurrenskraftigt i presidentvalen. Men Trump har alltså gått motsatt väg. Det har hittills gett dålig utdelning i opinionen.

I flera aktuella opinionsmätningar har Clinton ryckt åt sig en klar ledning efter de båda partikonventen. I NBC News senaste s k Election Tracking poll leder hon över Trump med tio procentenheter (51-41), och med samma marginal hos Fox News (49-39). En så stor ledning har Clinton inte haft sedan NBC började med sina veckovisa mätningar i början av maj. I RealClearPolitics sammanvägning av ett flertal olika mätningar leder hon nu med 7,7 procentenheter. Som jämförelse kan nämnas att vid samma tidpunkt 2008 ledde Barack Obama i samma mätning med 2,3 procentenheter över John McCain, och 2012 med 3 procentenheter över Mitt Romney.

Mätningar i enskilda delstater bekräftar trenden, och visar att Clinton till och med leder eller är hack i häl på Trump i solitt republikanska delstater som Georgia och Arizona. Hon har vidare stärkt sin ställning i de flesta väljargrupper. Bland kvinnorna har hon en ledning på 24 respektive 23 procentenheter i NBC- och Fox-mätningarna, en förbättring i det förra fallet med tio procentenheter på två veckor. Man kan jämföra de siffrorna med presidentvalet 1996, då Bill Clinton vann de kvinnliga väljarna med 16 procentenheters marginal, vilket då ansågs uppseendeväckande.

Trumps stöd bland de svarta är knappt mätbart, och bland Hispanics varierar det mellan 15 och 20 procent i mätningarna (Mitt Romney fick 27 procent i den gruppen 2012). Det förändrade opinionsläget beror främst på att Trumps alla felsteg och förolämpningar nu kommit ifatt honom och att han inte förmått ändra stil eller bredda sitt budskap i den allmänna valkampanjen. Särskilt alarmerande för honom är hans vikande stöd bland kärnväljarna, de vita männen. När republikanerna hade sitt konvent nyligen hade Trump en ledning i den gruppen med 31 procentenheter. I NBC-mätningen har försprånget krympt till 23 procentenheter (58-35). Det kan låta betryggande, men är i själva verket den faktor som kan avgöra valet.

Andelen vita män i väljarkåren minskar nämligen kontinuerligt. År 1980 röstade 63 procent av dem på Ronald Reagan, vilket räckte till en bekväm seger över Jimmy Carter. 2012 fick Mitt Romney nästan lika stor andel av de vita männens röster (62 procent), men han förlorade trots det mot Obama med nära fyra procentenheter och totalt 3,5 miljoner röster. Vad som hände mellan 1980 och 2012 var att de vita männens andel av väljarkåren sjönk från 45 till 35 procent, att Hispanic-väljarna ökade från 2 till 10 procent och att kvinnornas andel av antalet avlagda röster ökade från 49 till 53 procent. Att vinna lite drygt 60 procent av de vita männen – även Bush senior och junior gjorde det 1988 respektive 2004 – räcker alltså inte längre för att ta hem segern.

Beräkningar visar att Trump, för att han ska ha någon möjlighet att vinna, måste ta hem åtminstone 70 procent av de vita manliga väljarna, något som inte hänt i den moderna valhistorien. Det innebär inte att valet redan skulle vara avgjort, som många experter nu tycks tro (minns att flertalet av dem dömde ut Trumps chanser att ta hem nomineringen!). Vem vet vad som väntar i form av kommande rapporter om ekonomin, ovissa tv-debatter, fortsatta WikiLeaks-avslöjanden eller befarade terroristdåd?

En sak förefaller dock alldeles klar när knappt tre månader återstår till valet: Trumps enkönade väljarfokus har så här långt varit ett formidabelt fiasko.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost