Hillary Clinton möter kritiska journalister i FN-skrapan i mars 2015. Foto Anthony Behar/Sipa USA.

Hillary Clinton möter kritiska journalister i FN-skrapan i mars 2015. Foto Anthony Behar/Sipa USA.

Sommaren 1976 jobbade Bill och Hillary Clinton som valarbetare för Jimmy Carter. De båda juristutbildade makarna hade gift sig året innan och Bill ansvarade nu för guvernörens kampanj i Arkansas medan Hillary, som då fortfarande hette Rodham, var Carters fältsamordnare i Indiana. Den senare uppgiften var betydligt svårare än den förra. Indiana var övervägande republikanskt, och Hillarys uppgift gick ut på att försöka skapa en effektiv valorganisation i fiendeland.

En tuff utmaning, skulle det visa sig. Vid ett möte med en grupp äldre partiarbetare, alla män, ville Hillary ha konkreta besked om vilka åtgärder som de planerade. Svaren var vaga, varför hon efterlyste detaljer. Tonen blev allt högre och till sist tappade en av männen fattningen, tog tag i hennes hals och bad henne hålla käften. Här skulle ingen utböling komma och tala om för dem hur de skulle göra sitt jobb. En chockad Hillary kippade efter andan när hon öga mot öga tvingades konfrontera den alkoholpåverkade mannen. Till slut lyckades hon vrida bort handen och resa sig på skakiga ben. Innan hon lämnade rummet varnade hon mannen att aldrig vidröra henne igen.

Arbetet i Jimmy Carters kampanj var inte Hillarys debut i den nationella politiken. Valåret 1968 deltog hon på båda partikonventen, ett tecken på att hon ännu i 20-årsåldern slets mellan sitt republikanska förflutna och en spirande identitet som progressiv demokrat. Fyra år senare arbetade hon tillsammans med den blivande maken för demokraternas antikrigskandidat George McGovern. Men Carter-kampanjen 1976 var den första där Hillary på allvar konfronterades med den starkt mansdominerade USA-politiken och fick en handgriplig lektion i innebörden av uttrycket ”politics is a contact sport”.

Illasinnade republikaner och journalister

Män som känt sin auktoritet hotad av starka kvinnor har länge haft ett speciellt gott (eller ont) öga till Hillary Clinton. Andra grupper som hon haft svårt med genom åren är fientligt sinnade republikaner och granskande journalister. I demokraternas första tv-debatt hösten 2015 fick kandidaterna en fråga om vilken fiende de var mest stolta över att ha, detta apropå ett klassiskt uttalande av Franklin Roosevelt (”I ask you to judge me by the enemies I have made”). Clinton svarade: ”Well, in addition to the NRA, the health insurance companies, the drug companies, the Iranians. Probably the Republicans.” Att hon inkluderade republikanerna på fiendelistan väckte visst uppseende, men för den som följt hennes karriär kom inte markeringen som någon överraskning. Som senator hade hon ett mycket gott förhållande till merparten av sina republikanska kolleger, men som First Lady och senatskandidat såg hon många av dem som onda deltagare i en ”gigantisk högerkonspiration”.

Hillary Clinton i ett kongessförhör om attacken i Benghazi 2012.

Hillary Clinton i ett kongessförhör om attacken i Benghazi 2012.

Delvis på grund av mängden vinklade och/eller påhittade nyhetsreportage, delvis genom egen förskyllan har relationen mellan Hillary (och Bill) och pressen under åren varit ansträngd, för att uttrycka det försiktigt. Periodvis har det liknat ett krigstillstånd där negativa medierapporter bemötts med kraftfulla dementier och anklagelser om att journalisterna går motståndarnas ärenden. I sådana strider har det oftast varit Hillary som tagit kommandot och agerat för att bemöta vad hon upplevt som medvetna lögner och desinformation. ”What Bill doesn’t understand”, sa hon en gång i ett utbrott som kombinerade två fiender, ”is you’ve gotta… pound the Republican attack machine and run against the press.”

Under en period när hon var First Lady blev Hillary så förgrymmad på journalisterna att hon såg till att dörren mellan Vita husets pressrum och pressekreterarens kontor låstes. Det väckte ilska och medförde att de ackrediterade reportrarna fick svårigheter att nå begärliga intervjupersoner i presidentens närhet. Under tiden som utrikesminister förbättrades relationen till pressen. Då ansträngde sig Clinton för att spendera tid med reportrarna under de många utlandsresorna och svara på deras frågor. Men som presidentkandidat har det antagonistiska förhållandet återuppstått, och under primärvalen höll hon journalisterna (förutom några få närstående) på armlängds avstånd.

Animositeten har ibland fått katastrofala följder. Tydligast visade det sig under Whitewateraffären, uppkallad efter en markremsa längs White River i norra Arkansas som makarna Clinton investerade pengar i 1978. Skriverierna om saken började redan i samband med Bills valkampanj 1992 och tog fart på allvar efter att han tillträtt som president. Några av hans medarbetare förhandlade med Washington Post om att tidningen skulle få syna alla relevanta papper i utbyte mot att neutralt rapportera resultatet av undersökningen. Men Hillary vägrade blankt. Bland det begärda materialet fanns papper om hennes arbete som advokat i Little Rock, handlingar som hon betraktade som privata och som ingen annan hade något att göra med. ”If we give this up”, sa hon enligt en medarbetare, ”we give up everything, we’ll never be able to claim privacy again… the questions would never end”.

Resultatet blev att maken fann sig föranlåten att gå med på att tillsätta en oberoende åklagare i ärendet som senare blev den allt annat än objektive Kenneth Starr, något som i sin tur ledde till Lewinskyskandalen och riksrätten mot Bill Clinton 1998. ”For the first time in history”, skriver Carl Bernstein i sin bok A Woman in Charge, ”a president’s wife sent her husband’s presidency off the rails”.

Istadig och självtillräcklig

Hillarys positiva egenskaper är välkända. Hon är intelligent, receptiv, flitig, enastående uthållig och alltid påläst. Hon vill vidare se konkreta resultat och är i grunden ointresserad av att göra ideologiska markeringar. Men hon har åtminstone en stor svaghet som visade sig i bl a Whitewateraffären, nämligen en istadighet och en självtillräcklig attityd som har taggarna utåt mot en fientlig omvärld. Historikern William H. Chafe beskriver attityden träffande i en summering av Hillarys agerande i samband med Whitewateraffären:

”To let anyone in [on the Whitewater papers] was not only to lose control but also to open her entire character to judgment by others. From childhood onward, Hillary Rodham thought of herself as moral, virtuous, beyond reproach. To now give someone permission to invade her private papers was existentially unacceptable – literally a violation of the most sacred part of her being.”

Samma istadighet och önskan om att med alla medel skydda privatlivet låg bakom beslutet att som utrikesminister sätta upp en privat epost-server, en missbedömning som förföljde henne under hela primärvalssäsongen och ledde till skarp kritik i en FBI-rapport. Nästan varje gång som det privata har kolliderat med det offentliga, behovet av att värna den personliga sfären med kravet på öppenhet, har omdömet inte sällan svikit henne med stundom förödande följder.

Möten med kritiker utomlands

En mera avspänd och effektiv sida kunde Hillary visa vid möten med kritiker i andra länder. Hösten 2009, efter ett drygt halvår som utrikesminister, besökte hon Pakistan. Programmet var som alltid späckat. Förutom de sedvanliga träffarna med höga dignitärer hade hon bett medarbetarna ordna några möten med vanliga pakistanier. En grupp utgjordes av en samling tv-reportrar som genast avfyrade den ena kritiska, för att inte säga fientliga, frågan efter den andra. Många av frågorna handlade om det stödpaket som USA-kongressen nyligen hade antagit och som förbundits med ett krav på att Pakistan måste göra betydligt mer för att bekämpa terrorismen på hemmaplan. Villkoret sågs som en förolämpning av journalisterna som misstänkte att lagförslaget hade en ”dold” agenda.

Hillary på en av många resor som utrikesminister 2009-2013.

Hillary på en av många resor som utrikesminister 2009-2013.

Clinton försökte tålmodigt förklara varför kravet var rimligt, att USA finansierade över hundra biståndsprogram i landet och att det senaste paketet innebar en tredubbling av stödet. Till ingen nytta; misstron mot supermaktens företrädare var massiv. En liknande kompakt mur av oförståelse mötte hon i samtal med en grupp universitetsstudenter. Ånyo ställdes hon inför en skur av kritiska frågor: Varför stödde USA alltid Indien i stället för Pakistan? Varför utmålades pakistanska utbytesstudenter i USA som potentiella terrorister? Varför fortsatte USA med de förarlösa drönarattackerna, som även drabbade oskyldiga civila?

Den senare frågan träffade en öm punkt hos Clinton, som stödde användningen av drönare som ett av flera vapen i terroristbekämpningen men som också var medveten om hur avskydda de var i denna del av världen. Vid detta möte, som skildras utförligt i boken Hard Choices, tog sig Clinton tid att bemöta även de mest kritiska frågeställarna. De otaliga publika evenemang hon deltog i som utrikesminister, där tusentals vanliga medborgare fick tillfälle att interagera med och fråga ut henne, bidrog verksamt till att förbättra USA:s internationella anseende.

Ett historiskt partnerskap

Det kan inte nog understrykas att Hillary Clintons historiska nominering vid partikonventet i Philadelphia, liksom makens i New York för 24 år sedan, är ett resultat av makarnas gemensamma arbete. Bill skulle knappast ha blivit president, och inte kunnat sitta kvar som statschef, utan det starka stöd som Hillary gav honom vid olika kritiska skeden av karriären. Och hon skulle inte ha nått så långt som hon gjort utan hans stöd och råd. De är USA-politikens siamesiska tvillingar, förenade i ett partnerskap som saknar motsvarighet i landets historia. I sin hållning till omvärldens demoner liknar de presidentparet i tv-serien House of Cards, där Francis Underwood efter en av många kriser säger till sin lika makthungriga fru Claire: ”It’s us against them. Always. Otherwise, what’s the goddamn point?”

Erik Åsard

Dela denna bloggpost