Ett typiskt amerikanskt konvent

Ett typiskt amerikanskt partikonvent.

I veckan samlas demokraterna till sitt konvent i Philadelphia för att officiellt utse Hillary Clinton till presidentkandidat. I fredags meddelade hon att hon valt senatorn från Virginia, Timothy Kaine, till sin vicepresidentkandidat. Eftersom Clinton har en majoritet av delegaterna på konventet bakom sig är det bara en formsak när konventet på tisdag kväll officiellt väljer henne till partiets presidentkandidat.

Partikonventen får mycket uppmärksamhet vart fjärde år när USA och resten av världen i direktsänd TV följer och analyser de olika talen. De utgör startpunkten för den sista akten av presidentvalet—”the general election campaign”— som kulminerar med presidentvalet den första tisdagen i november. Konventen är ett speciellt amerikanskt fenomen, och det kan därför finnas anledning titta närmare på dem.

Konventen är starkt knutna till partierna. Vi har tidigare här på bloggen talat om uppkomsten av ett partiväsende i USA under 1800-talets början, och det är då som konventen växer fram. När konstitutionen skrevs hade man inte räknat med politiska partier, utan förutsatte att allmänt respekterade och lämpliga personer skulle väljas till president och vicepresident. Det fanns ju inte heller någon regel som stipulerade att kandidaterna skulle tillhöra samma parti, något som ändrades genom tolfte författningstillägget 1804.

Allteftersom partibildningarna blev tydligare och skarpare, blev också konventen, där kandidaterna utsågs, allt viktigare. Då USA växte geografiskt blev konventen (sakta) ett sätt att betona kandidaterna som nationella representanter och en känsla av amerikansk samhörighet. De första konventen  ägde rum i början av 1830-talet, under den turbulenta Jackson-eran, både i Andrew Jacksons demokratiska parti, och bland oppositionen mot honom.

Det demokratiska konventet 1860 i Charleston, S.C.

Det demokratiska konventet 1860 i Charleston, S.C.

Under 1850-talet tilltog den politiska splittringen i USA som kulminerade med det amerikanska inbördeskriget 1861-65. Valet 1860 blev avgörande, och partikonventen detta år illustrerar mycket tydligt den tilltagande krisen. När demokraterna samlades i slutet av april i Charleston, South Carolina var Illinois-senatorn Stephen Douglas favorit. Partiet var svårt splittrat mellan nord- och sydstaterna, speciellt över frågan om slaveriet.

Förutom Douglas nominerades ytterligare fem kandidater, varefter omröstningen inleddes. Douglas vann, men inte med den två tredjedelsmajoritet som reglerna föreskrev. Därför fortsatte omröstningen i omgång efter omgång, Efter den 57:e omröstningen hade ännu ingen kandidat kunnat väljas, varför konventet den 3 maj ajournerades för att återupptas  i Baltimore två veckor senare. Douglas kunde efter den tredje omröstningen slutligen väljas till demokraternas kandidat, sedan ett antal delegater från olika sydstater hade lämnat konventet. Dessa sammanträdde i Baltimore och nominerade senatorn från Kentucky och den förre vicepresidenten John Breckinridge som sin kandidat. Det fanns alltså två kandidater från det demokratiska partiet i valet 1860, vilket bidrog till Abraham Lincolns seger.

Demokraternas konvent 1860 är ett av de allra mest splittrade och något helt annorlunda än dagens (för det mesta) välregisserade och förutsägbara sammankomster. Det finns även exempel på splittrade konvent från 1900-talet. Det konvent som har haft det största antalet omröstningar var då demokraterna 1924 nominerade ambassadören  John W. Davis till sin kandidat efter inte mindre ån 103 omröstningar.  Davis var en kompromisskandidat då de två huvudnamnen, den förre finansministern William Gibbs McAdoo och New York-guvernören Al Smith, till slut drog sig tillbaka. Smith vann sin nominering fyra år senare, den första katolske presidentkandidaten från något parti, men förlorade valet till Herbert Hoover.

En viktig förändring som har bidragit till att konventen har blivit mer förutsägbara hänger ihop med det sätt som delegaterna utses. Långt fram på 1960-talet utsågs de av partierna, inte som idag direkt av väljarna. Delegaterna valdes ofta av mer eller mindre korrupta ”partibossar” i, som man gärna sa, ”smoke-filled rooms”.  (Ursprunget till detta uttryck sägs gå tillbaka till det republikanska konventet 1920, då en uppgörelse i ett hotellrum på the Blackstone Hotel i Chicago banade vägen för Warren Harding.) Gradvis, och som en reaktion på partiapparaternas makt, ersattes detta system av primärval och caucuses (partival). Även om primärval hade förekommit tidigare, främst i västra USA, blev valet 1952 i New Hampshire en vändpunkt. Valreglerna hade ändrats till förmån för ett primärvalssystem, och både republikanen Dwight Eisenhower och demokraten Estes Kefauver använde dem för att visa oväntad styrka.

Polis och demonstranter under demokraternas konvent i Chicago 1968

Polis och demonstranter under demokraternas konvent i Chicago 1968.

Det demokratiska konventet i Chicago 1968 har gått till historien som ett av de mest splittrade och tumultartade i modern tid. Det ägde rum mot bakgrund av en stark opposition mot Vietnamkriget, morden på Martin Luther King Jr. och en av de ledande  kandidaterna, senator Robert F. Kennedy, och en sommar av upplopp i flera amerikanska städer. Våldsamheterna fortsatte under själva  konventet med stora konfrontationer mellan demonstranter och polis. Till slut valde konventet den sittande vicepresidenten Hubert H. Humphrey som kandidat. Eftersom Humphrey inte hade deltagit i några primärval och Minnesota-senatorn Eugene McCarthy som var en uttalad motståndare till Vietnamkriget hade vunnit ett betydande antal delegater, uppfattades hans val som en stor orättvisa och ett exempel på konventets odemokratiska karaktär. Krav restes på förändringar.

Eter konventet 1968 gick utvecklingen mot primär- eller partival mycket snabbt i båda partierna, och de gamla ”bossarna” har idag förlorat sin makt. Det betyder att väljarnas inflytande har ökat, och att vi nästan alltid vet vem som vinner nomineringen innan konventet börjar, Primärvalens ökade betydelse har också öppnat dörren för oväntade och okända kandidater, som Jimmy Carter 1976 eller Barack Obama 2008. Primärvalsreformerna hälsades av många som ett steg i en mer öppen och demokratisk riktning. Intressant nog hörs idag röster som ifrågasätter primärvalens roll, och det finns de  som  menar att Donald Trumps framgångar i årets val måste leda till en förnyad diskussion av hur delegaterna till konventen utses.

Dag Blanck

Dela denna bloggpost