Hillary Clinton och FBI-chefen James Comey

Hillary Clinton och FBI-chefen James Comey

Allt fler republikanska toppnamn inom det säkerhetspolitiska området har under våren öppet deklarerat att de inte kan stödja sin egen partikandidat Donald Trump utan att de istället kommer att rösta på Hillary Clinton. Bland namnen hittar vi George H. W. Bush tidigare säkerhetsrådgivare, Brent Scowcroft och den biträdande utrikesministern under George W. Bush, Richard Armitage, men också en lång rad andra intressanta namn (läs om vilka här). Det är anmärkningsvärt givetvis, att en presidentkandidat är så kontroversiell att delar av det egna partiets toppskikt tar så öppet avstånd, men signalerar också hur allvarligt man ser på riskerna på det utrikespolitiska området med Trump i Vita huset. Många av de namn som nu sällar sig till listan av Hillarysympatisörer är nämligen sedan länge några av hennes främsta och mest högljudda motståndare. Visserligen är motståndet mot henne främst inrikespolitiskt, i utrikesfrågor anses hon inte vara rädd för att använda de maktmedel som krävs för att värna amerikanska säkerhetsintressen och med mer ”guts” än Obama, men med rådande läge i väljarkåren har hon tvingats så långt till vänster att det måste vara minst sagt påfrestande för personer som Kenneth Adelman (Reagan administrationen), Max Boot och Reuel Marc Gerecht (neokonservativa) att skriva Clinton på valsedeln i november. Och så var det ju det här med hennes emailhantering som utrikesminister. Man kan verkligen undra vad hennes motvilliga skara av republikanska sympatisörer tänker om FBI:s senaste rapport som innehöll mycket graverande kritik mot henne.  Men lika intressant är det hur det kommer att påverka hennes möjligheter att vinna i höst.

Det är rimligt att tro att Clinton och hennes kampanjstab drog en lättnadens suck över beskedet att det inte kommer att väckas något åtal mot henne för hennes hantering av sina email som utrikesminister (2009-2013). Med ett åtal är det svårt att se hur hennes kampanj hade kunnat gå vidare. Samtidigt var kritiken mot henne långt mycket skarpare än vad man kan ha ’önskat’ och det kommer sannolikt att gnuggas många kommunikationsstrategiska energiknölar över hur man ska parera de påhopp som nu följer från motståndarlägret, liksom över hur man ska kunna övertyga väljare som redan hyser tveksamheter om hennes trovärdighet och över huruvida hennes politiska erfarenhet ska betraktas som en styrka. Den amerikanska väljarkåren har visat sig vara minst sagt trötta på politiskt spel och etablissemangets sätt att värna sina egna intressen snarare än folkets i olika lägen. Att Bill Clinton råkade träffa justitieminister Loretta Lynch på flygplatsen i Phoenix i förra veckan och spenderade en halvtimme i hennes jetplan gynnar inte direkt möjligheterna att stävja det missnöjet. Att Bill Clinton fick för sig att samtala på tu man hand med Lynch är inte bara obegripligt (utifrån hans erfarenheter), det ger färskt bränsle till Trumpkamanjen som genast ifrågasatt vad som skett bakom kulisserna mellan justitiedepartementet – FBI och Clinton. En onödig poäng att bjuda på, kan tyckas.

Hemligt eller inte hemligt – det var frågan

Diskussionen om Hillary Clintons mejlhantering har pågått under mycket lång tid men lär alltså inte ta slut här och skälet till det framstår till stora delar som hennes eget fel. Under vintern/våren har hon nämligen envist och med emfas hävdat att hon visserligen har använt privata emailkonton men samtidigt intygat att hon inte har skickat något hemligstämplat material via andra servrar än utrikesdepartementets egna. Sanningen visar sig däremot nu vara att FBI i sin utredning hittat inte mindre än 113 mejl som till delar innehöll hemligstämplat material och även ”top secret”-material som alltsammans ska hanteras via särskilda säkerhetsservrar, något som både Clinton och hennes stabsfolk ska känna till. ”Any reasonable person in Secretary Clinton’s position or in the position of those with whom she was corresponding about the matters should have known that an unclassified system was no place for that conversation”, sa James Comey under presskonferensen tidigare i veckan. Materialet var därtill utan tvekan säkerhetsklassat redan innan det delats via Clintons email, vilket enligt FBI också är synligt på olika sätt för den som hanterar materialet. Tidigare har Clinton annars själv hävdat att om något skulle råka ha delats som är hemligt så har det säkerhetsklassats efter det att hon mejlat om det via sina privata konton och det har därmed varit oavsiktligt.

FBI-chefens slutsatser var verkligt hårda och han ifrågasatte inte bara hennes omdöme utan menade även att hon kan ha utsatt USA för risker genom att hantera säkerhetsinformation på ett sätt som främmande makter kan ha dragit nytta av. Det Hillary Clinton själv har påstått under hela den pågående utredningen och det FBI-chefen nu säger stämmer alltså inte överens, vilket innebär att det återigen är hennes trovärdighet som kommer bli föremål för debatt. Att driva sin kampanj på devisen att hon, till skillnad från sin motståndare Donald Trump, är just mer trovärdig och erfaren blir därför nu samtidigt långt mycket svårare, för att inte säga omöjligt. Hur man istället ska formulera det hela och vad man ska trycka på för känslomässiga knappar för att vinna väljarnas sympatier blir hennes kampanjstrategers främsta utmaning.

Paul Ryan vill kalla FBI-chefen till kongressen för utfrågningar 

imagesReaktionerna från politiska motståndare är följaktligen såväl väldigt starka som snabbt ute. Paul Ryan (representanthusets talman och därmed den högste valde republikanen i DC) sa omgående som svar på FBI-chefens presskonferens att Comey bör kallas till kongressen för utfrågningar där han ska få redogöra för hela underlaget och hur man kommit till slutsatsen att inte väcka åtal. Andra motståndare till Clinton har uttryckligen ifrågasatt Comeys trovärdighet när han väljer att inte gå vidare med åtal (t ex Ted Cruz).  Och Trump själv var givetvis snabb med att på sitt extraordinära och burdusa sätt anklaga Clinton för att vara helt igenom lögnaktig och att hon skulle vara en usel president. Han passade också på att kalla hela utredningen och dess brist på efterföljder för ”riggad” för att på så sätt understryka Clintons nära sammansmältning med hela etablissemanget. Med sina nya utspel i denna fråga visade han dock återigen prov på att inte vara kvalificerad som statsöverhuvud. Istället för att på ett sakligt sätt framföra sin kritik var det aggressivt och osammanhängande.

Clintons talesman Brian Fallon sa däremot att Clinton och hennes stab var lättade av beskedet och nu kunde gå vidare och menade vidare: ”as the Secretary has long said, it was a misstake to use her personal email and she would not do it again. We are glad this matter is now resolved.” Behovet för henne att nu försöka skapa fokus kring något annat är akut. Och i takt med att Clinton får allt svårare att ta sig ur sitt långa förflutna i det politiska etablissemanget (med allt vad det innebär) kan hon kanske snart bara tacka gud för att hennes motkandidat kommer att heta Donald Trump och inget annat.

Vad gäller  det uttryckta stödet från republikanska ”säkerhetseliten” måste deras redan krystade entusiasm för Clinton också ha fastnat lite i halsen av den senaste veckans händelser.  Å ena sidan är det tydligt att man inte kan stötta en person som var och varannan dag synliggör sin okunskap i sakfrågor och beter sig allt annat än statsmannamässigt, å andra sidan kan det bli svårt att med någon större entusiasm uttrycka sitt stöd till en kandidat vars handlingar som utrikesminister av FBI-chefen beskrivs som ”extremely careless”. Hur man löser den balansakten kommer minst sagt att bli intressant att följa, men utan fortsatt eftertryckligt stöd från dessa håll kan det bli svårare för Clinton att vinna i höst än vad många nog vill tro.

Frida Stranne

Dela denna bloggpost