Talman Paul Ryan tvekade länge innan han valde att stödja Donald Trump.

Talman Paul Ryan tog lång tid på sig innan han valde att stödja Donald Trump.

”Everyone who has seriously worked in politics and journalism agrees that this has been the strangest and least predictable presidential campaign we’ve ever seen.”

Så skrev journalisten Michael Tomasky i New York Review of Books i mars, när nomineringsstriden ännu pågick för fullt. Det är bara att instämma. Märklig och oförutsägbar är bara två av de ord som passar för att beskriva valkampanjen hittills. Bisarr är ett tredje. Då tänker jag inte bara på de befängda utspel och osanningar som Donald Trump har hävt ur sig nästan dagligen utan också på att många av hans anhängare tvingats sänka sig till tidigare otänkbart låga argumentationsnivåer för att motivera sitt stöd för honom. Utöver allt annat som Trumps kandidatur medfört tillkommer detta: han tvingar även normalt måttfulla personer att offentligt göra bort sig.

Dum

Låt mig ge några exempel på detta argumentationsmässiga race to the bottom. När representanthusets talman Paul Ryan efter lång tvekan offentliggjorde sitt stöd för Trump skedde det inte i något stort tal i kongressen, vid någon välbesökt presskonferens eller i någon av landets prestigetidningar. Nej, Ryan valde i stället att skriva en artikel i en liten ortstidning i hemstaten Wisconsin (Janesville Gazette) i vilken han med krystade formuleringar förklarade att han trots allt skulle rösta på Trump. Motiveringen var att denne kunde hjälpa republikanerna att genomföra ”a bold agenda” som kunde ena partiet och ”appeal to most Americans”. Vad Ryan underlät att säga var att Trump tvärtom lyckats splittra partiet på ett sätt som vi inte upplevt sedan Barry Goldwater 1964, för att inte tala om hur han har klyvt väljaropinionen i stort. Ryan låtsades inte heller om att han och Trump har helt olika uppfattningar i en rad centrala frågor rörande ekonomi, frihandel, välfärd, nationell säkerhet med mera.

Ryan är en traditionell republikan som hyllar den fria marknaden, förespråkar nedskärningar av bidragssystemen och en aktiv amerikansk roll i världen. Han är även en typisk policy wonk, intresserad av sakfrågorna ner på detaljnivå. Trump är Ryans absoluta motsats – okunnig om politikens substans och därtill öppen för statsingripanden i ekonomin om de gynnar honom själv och de lösningar han löst antyder. Inte undra på att han är så förtjust i att twittra – Trumps ståndpunkter i många sakfrågor kan ofta summeras inom ramen för 140 tecken. Han vill inte heller röra välfärdssystemen, är för protektionism och en isolationistisk ”America First”-linje i utrikes- och säkerhetspolitiken. Allt detta valde Ryan att bortse från när han långt om länge hoppade på Trumptåget.

Samma dag som Ryan publicerade sin artikel (den 2 juni) upprepade Trump sina fördomsfulla kommentarer om Gonzalo Curiel, den federale domare som har hand om en stämning mot det s k ”Trump University”. Trump menade att domaren inte kan vara opartisk i målet eftersom han är av”mexikanskt” ursprung (Curiel föddes i Indiana), detta på grund av Trumps förslag om att bygga en mur längs gränsen mot Mexiko. Ryan låtsades vara överraskad av detta, trots att Trump från början har gjort anti-Hispanic-temat till ett ledmotiv i sin valkampanj. Men Ryan medgav att Trumps uttalanden var ”a textbook definition of a racist comment”. Samtidigt underströk Ryan att han ändå skulle rösta på honom eftersom motkandidaten heter Hillary Clinton. Mot bakgrund av detta och att Ryan sagt att det viktigaste för honom är att värna om partiets ”core principles”, fick han följande fråga av ABC:s George Stephanopoulus: ”What core principle is more important to the party of Lincoln than standing up against racism?” (Det undvikande svaret kan ses här.)

Ett annat exempel på motsägelsefull argumentation finner vi hos Kelly Ayotte, en av de få kvarvarande ”moderata” republikanerna i senaten. När Ayotte tvingades ta ställning till den förmodade republikanske kandidaten slingrade hon sig som en mask och förklarade att hon planerade stödja (”support”) och rösta på Trump, men hon ville samtidigt inte stödja (”endorse”) honom. ”Support but not endorse” – se där en språklig nyskapelse som inte blir mera begriplig på svengelska (”supporta men inte stödja”?).

Dummare

Ännu en ledande republikan som tvingats leta argument i botten av tunnan är John McCain, som i höst försöker bli omvald till senaten i Arizona och liksom förra gången gjort en skarp politisk högergir. De flesta minns Trumps förnedrande omdöme om McCain i valkampanjens inledning (”He’s not a war hero”). Trots det och raden av andra förolämpande uttalanden har McCain ställt sig bakom Trump, förmodligen för att han tror sig behöva partiets stöd för att säkra sitt omval. Det ledde till att McCain på trumpskt manér anklagade president Obama för att vara ”direkt ansvarig” för massakern i Orlando nyligen. Skälet var att Obama ”pulled everybody out of Iraq. I predicted at the time that IS would go unchecked and there would be attacks on the United States… It’s a matter of record. So he is directly responsible.”

Fast inte personligt ansvarig, korrigerade sig McCain senare och tillade: ”I was referring to President Obama’s national security decisions, not the president himself.” McCain förklarade inte hur Obama kunde fatta ett beslut i en fråga utan att vara ansvarig för det. Här ska man komma ihåg att McCain var en av de mest högljudda förespråkarna för invasionen av Irak 2003, något som Obama motsatte sig. Man kan mycket väl hävda att om det förödande Irakkriget aldrig hade startats skulle det inte ha blivit något efterföljande inbördeskrig och al-Qaida, som senare utvecklades till IS, skulle inte ha fått fotfäste i landet. Man kan också notera att McCain här gick längre än Trump själv, som i sin första kommentar efter dödskjutningarna i Orlando ”bara” antydde att Obama i hemlighet nog hejade på terroristerna.

Dummast

Slutligen har vi den inflytelserike konservative radioprataren Hugh Hewitt, som länge varit skeptisk mot Trump men som ändrade sig när fastighetsmagnaten hade slagit ut samtliga opponenter. Efter idogt letande meddelade Hewitt sina lyssnare att han hade funnit följande passande argument för att stödja en blivande president Trump:

”He brings 3,000 people with him, a vice president, a secretary of Defense, a secretary of State, a head of the national intelligence community, a CIA director, etc… He can keep Joe Dunford in, the Chairman of the Joint Chiefs of Staff, who is widely regarded as the best in a long time… And so we elect 3,000 people, not just one. And it seems to me that as a civilian… I owe the people… who are on the front line the best commander-in-chief of the two [Clinton and Trump]. I owe them my informed judgment as to who will do the best by America.”

”My informed judgment”, var det. Vad Hewitt säger är i klartext följande: ”Fokusera inte bara på Trump – valet handlar minst lika mycket om att utse 3 000 nyckelpersoner i den federala förvaltningen som varje ny president får utnämna, varav många av de nuvarande förhoppningsvis får stanna. Om Trump skulle visa sig vara en katastrofal president finns det hoppeligen kloka personer i hans omgivning som kanske kan hejda honom och minimera skadorna.” Hewitt stöder alltså en kandidat som efter en valvinst skulle behöva en armé av medarbetare som kan skydda honom och omgivningen från potentiellt förödande beslut. (Den minnesgode erinrar sig ett liknande resonemang inför valet 2000, då George W. Bushs bristande kompetens fördes på tal.)

Det vänligaste man kan säga om Hewitts argumentation är att han önsketänker, det elakaste att han inte begriper hur det amerikanska politiska systemet fungerar. Den 8 november kommer de amerikanska väljarna att välja en president, inte en hel administration. Presidenten utser själv sina närmaste medarbetare, även om de viktigaste posterna som ledamöterna av kabinettet och cheferna för olika federala myndigheter måste godkännas av senaten. Systemet bygger på maktdelning mellan tre maktorgan (lagstiftande, verkställande och dömande), men presidenten har stort inflytande särskilt över utrikes- och säkerhetspolitiken och många av utnämningarna kan han göra på egen hand. Detta är basfakta som varje student får lära sig på grundkursen i amerikansk politik.

Ingen vet vilka utnämningar en president Trump skulle göra, men en god gissning är att obrottslig lojalitet med chefen skulle bli ett viktigt kriterium. Kvaliteten på utnämningarna blir därefter. Ta Corey Lewandowski, den nyligen avskedade kampanjchefen som gjorde sig känd för sitt heta temperament och för ett antagonistiskt förhållande till journalister. Eller ta Trumps officiella talesperson, den han utvalt att representera honom i medierna. Hon heter Katrina Pierson, en Tea Party-republikan från Texas som i vått och torrt brukar försvara sin chef med ordkaskader som får argumenten ovan att framstå som subtila. Med den typen av personer som nära medarbetare finns det anledning att hysa oro för vilka beslut en villrådig president Trump skulle fatta i ett utrikespolitiskt krisläge.

Katrina Pierson, Dnald officiella talesperson.

Katrina Pierson, Trumps talesperson.

Lindsey Graham, den fryntlige republikanske senatorn från South Carolina, har varit partiets kanske mest effektive Trumpkritiker. Han betecknade Trumps uttalanden om domare Curiel som ”the most un-American thing from a politician since Joe McCarthy”. Med sin förmåga att sätta fingret på kollegernas ömma punkt tillade Graham: ”There’ll come a time when the love of country will trump hatred of Hillary.”

We shall see.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost