Mark Shields och David Brooks diskuterar Brexitomröstningens följder på PBS Newshour den 24/6. med programledaren Judy Woodruff.

Mark Shields och David Brooks diskuterar Brexitomröstningens följder på PBS Newshour den 24/6 med programledaren Judy Woodruff.

Än en gång hade opinionsundersökarna fel. Merparten av de väljarundersökningar som gjordes inför det allmänna valet i Storbritannien 2015 missade att de konservativa skulle vinna. I torsdagens EU-folkomröstning i samma land hände det igen. Veckan före omröstningen visade opinionsmätningarna att utgången skulle bli jämn, men med Remain-sidan i en knapp ledning. En YouGov-mätning publicerad på valdagen den 23 juni baserad på 5 000 intervjuer hade Stanna-sidan (Remain) på 52 procent och Lämna-sidan (Leave) på 48 procent. Det blev precis tvärtom – drygt 1,2 miljoner fler britter röstade för att lämna EU än för att stanna kvar. Hur kunde opinionsundersökarna ha så fel?

Det finns flera anledningar till detta, faktorer som inte bara har bäring på den brittiska folkomröstningen utan på väljarundersökningar i allmänhet. Ett skäl till det växande gapet mellan opinionsmätningar och valresultat är att det blivit allt svårare att nå människor via telefonbaserade undersökningar. Allt fler har idag mobiltelefoner, vilket gör det svårt att nå särskilt yngre människor. Det leder till att bortfallet blir större och därmed ökar felmarginalen i mätningarna. Opinionsinstituten har länge haft problem med ett växande bortfall, och inget tyder på att de kommer att bli mindre i framtiden.

Ett annat skäl till diskrepansen är att väljarna tenderar att bestämma sig allt senare, och att undersökarna ofta inte förmår fånga upp sena svängningar i opinionen. Ett tredje skäl kan vara att en del av de tillfrågade helt enkelt ljuger om sina preferenser och anger ett annat alternativ än det de faktiskt kommer att rösta på. Det är svårt att belägga detta, men en rimlig hypotes är att det särskilt gäller väljare som attraheras av mer extrema och mindre ”respektabla” partier, vars stöd därmed underskattas. Så har t ex i många år varit fallet med Sverigedemokraterna.

En kluven nation

Vad Brexit-omröstningen framför allt visade var den enorma klyftan mellan stad och land, och mellan högutbildad och lågutbildad. I England var det bara väljarna i London som röstade för Remain. Så här beskriver den brittiske statsvetaren John Curtice det kluvna Storbritannien efter omröstningen:

”On the one hand there was a highly qualified Britain that feels able to compete in an international labour market and is comfortable with the cultural diversity that comes with immigration. On the other hand, there was a left-behind Britain that has not enjoyed the privilege of an advanced education, feels economically squeezed, and is challenged by the social changes that come with immigration.”

Beskrivningen passar i stora drag in även på USA och den amerikanska väljarkåren. I veckans upplaga av Shields and BrooksPBS Newshour (24/6) diskuterades det utbredda väljarmissnöjet och vilken inverkan som stagnerande löner och förändrade kulturella mönster kan tänkas få detta valår. Mark Shields noterade att den genomsnittliga inkomsten för ett amerikanskt hushåll idag är lägre än den var för 20 år sedan. Det brukar heta att ”a rising tide lifts all boats”, men Shields påpekade att globaliseringen snarare medfört att ”the rising tide has lifted all yachts” medan ”a lot of boats have been washed up on the shore”.

New York Times-kolumnisten David Brooks menade att det för åtskilliga vita personer också handlar om ”a cutural sense of loss”:

”[I]f you look at Trump voters, for example, and certainly probably true of Brexit voters, they think immigration is a force for harm, not good. They think people like themselves, basically white people, are discriminated against as much as anybody else. They think the country has become too multicultural. And so these two forces, a sense of ethnic loss and economic loss, are coming together. And that’s certainly a dangerous formula.”

Det nu sagda är faktorer som starkt påverkar såväl valdeltagandet som opinioner och opinionsmätningar. USA är opinionsundersökningarnas hemland, men det betyder inte att mätningarna där skulle vara mer träffsäkra än på andra håll. Också de amerikanska opinionsinstituten plågas av växande problem med alltmer mobila väljare, ökad svarsovilja och större bortfall. Inför den flodvåg av mätningar som väntar i höst finns det därför anledning att upprepa något jag skrev i mitt allra första blogginlägg om Iowavalet (30/1): Lita inte på opinionsundersökningarna!

Erik Åsard

Dela denna bloggpost