trump as frankenstein

Det vi bevittnar i amerikansk politik just nu saknar historisk jämförelse. Med bara några veckor till det republikanska partikonventet uttrycker allt fler partiprofiler i det republikanska partiet öppet sina farhågor över vad deras egen kandidat kommer att innebära för USA om han (Trump) blir president och var och varannan dag hör vi någon eller några av dem uttryckligen be om ursäkt för något han har sagt eller gjort! Och motståndet mot Trump bland hans egna partikamrater är inte bara några få enskilda individers missnöjesuttryck. Förra veckan anordnade förre presidentkandidaten Mitt Romney ett krismöte i Utah, till vilket hundratals personer från det republikanska partiet kom för att diskutera läget. En av deltagarna där, Meg Whitman som är tidigare guvernörskandidat för GOP i Kalifornien,  jämförde där t.o.m. Trump med Hitler (CNN). Upprinnelsen till den senaste tidens intensifierade interna kritik är att Trump de senaste veckorna i olika sammanhang har blottat sin politiska o-rutin, sin okunskap om det amerikanska politiska systemet och inte minst sin brist på statsmannamässigt beteende vid förra veckans förfärliga dödsskjutning i Orlando. Det är inte längre bara hans brist på djupare politisk konkretion eller enskilda politiska förslag som ifrågasätts utan hans karaktär.  Det hela har fått olika grupperingar av republicans-against-Trump” att nu på nytt försöka stoppa honom. En högst relevant fråga är därför om det möjligen är så att Trumps lynniga sinne , bristande politiska erfarenhet och stora ego nu till slut har hunnit ikapp honom?

Visst kan tonläget i amerikanska val vara mycket hårt och inte sällan också innehålla oförskämda kommentarer om personliga egenskaper. Presidentkandidaters trovärdighet eller kompetens ifrågasätts ständigt i hårda ordalag och de misskrediteras ofta för än det ena än det andra och därtill på ett sätt som går utanför det politiskt intressanta eller viktiga. Men då handlar det om att ifrågasätta och försöka underminera motståndarpartiets kandidat. Visst kan även kampen inom partierna inför konventen till delar kännetecknas av tuffa ord kring vilken inriktning partikandidatens program för höstens valkampanj bör ta. Detta för att vässa politiken och säkerställa att så många som möjligt kan kan känna igen sig i den politik som partiets kandidat ska gå till val på. Men det vi nu ser är att karaktärenden egna kandidaten ifrågasätt och frågor reses offentligt av erfarna sakkunniga eller partiprofiler om huruvida Trump överhuvudtaget har sinnelaget att klara av uppdraget som president och om han ens är lämplig att få se hemligstämplade dokument (läs vidare om hur anti-Trump delegater nu börjar organisera sig här. Eller titta på ett samtal i NBC News ”Is Dump Trump for real?” här).  Till följd av detta är det nu alltså allt fler som öppet till och med menar att nya ansträngningar måste göras (inför konventet om bara några veckor) för att försöka skriva om partiprinciperna för hur kandidater utses så att man kan lyfta fram en ny kandidat. Även om en sådan ”kupp” skulle bli verklighet finns dock flera aspekter som gör det mycket komplicerat för en ”ny” kandidat att vinna.  Olika valregler gör bland annat gällande att det i vissa delstater nu är för sent att lägga till en kandidat i röstlängden. Tidigare försök i historien att försöka fälla en kandidat på det här sättet ger dessutom vid hand att det är mycket svårt att lyckas. Ett exempel värt att läsa om är det republikanska konventet  1964 när olika falanger ville omintetgöra Barry Goldwaters nominering och förde fram andra namn.

 

Vad har förändrats från tidigare?

Donald Trump & Gonzalo Curiel

Donald Trump & Gonzalo Curiel

Donald Trump har för många under hela valproceduren uppfattats som en omöjlig kandidat och ifrågasatts för olika radikala utspel som han gjort. Sedan det stod klart att han inte bara vunnit nomineringen tidigare i vår utan faktiskt vunnit fler röster under ett primärval än någon annan tidigare kandidat i det republikanska partiets historia, började fler och fler  känna sig tvingade (om än högst motvilligt) att ställa sig bakom honom och hoppades då samtidigt på att kunna slipa till hans manér och påverka hans politiska profil inför hösten. Men så för några veckor sedan ifrågasatte Trump domare Gonzalo Curiels omdöme utifrån dennes mexikanske ursprung (Curiel driver en utredning om Trumps universitet), vilket utlöste en storm av motstånd som sedan bara tilltagit i styrka. De öppet rasistiska påhoppen mot domaren var en sak som skapade djup irritation men också det faktum att Trump visade prov på extrem omdömeslöshet när han implicit hotade med reprimander för Curiel om han lyckas bli president. Principen om maktdelning mellan president – kongress och domstolsväsendet i USA är ett fundament och det minsta man kan begära av en presidentkandidat kan sägas vara att hen förstår grunderna i det politiska systemet. Men trycket hårdnade ytterligare i och med vansinnesskjutningen i Orlando som dödade minst 49 personer då Trump inte bara gjorde snabba omdömeslösa utspel om att han inte ville gratuleras för att ha haft rätt om radikal islamism, utan också implicit anklagade den sittande president Obama för att han stödjer islamistisk terrorism.

Trumps bristande ”statsmannamässighet” i denna kris blev för mycket för många inom partiet som på olika sätt deklarerade sitt avståndstagande från Trumps utspel. Representanthusets talman Paul Ryan (rep-Wis) kritiserade honom för att söka stöd för sin anti-muslimska policy och Senatens ordförande i utrikesutskottet Bob Corker (rep-Tenn) som också utpekas som en tänkbar Vicepresidentkandidat, uttryckte stor tveksamhet över Trumps respons på skjutningen. Senatorn Lindsey Graham (rep-S.C) menade i ett uttalande att han hade; ”ran out of adjectives [for Trump] – I don’t think he has the judgment or the temperament, the experience to deal with what we are facing”. En ytterligare profil William Kristol (neocon), som ständigt är ute och pläderar för att Trump skulle sänka partiet fick samtidigt ny luft under vingarna och har den senaste tiden högljutt krävt åtgärder. Läs om olika uttalanden mot Trump samt hans respons mot det som han kallar det politiskt korrekta etablissemanget, i en artikel i Washington Post.

Medierna har också vaknat upp

Politico Magazine 18 juni

Politico Magazine 18 juni

Tongångarna i de stora medierna ser parallellt nu också helt annorlunda ut än för bara någon månad sedan. Vad vi ser är (äntligen) olika granskningar av Trumps uttalanden och kritiska artiklar om vad hans politik eller bristande erfarenhet kan komma att innebära. Det är bara att gå in på vilken nyhetssajt som helst så hittar man numer flera granskande artiklar om allt från hans affärsverksamhet, kopplingar till ryska företagsintressen eller kring hans uppfattningar i olika sakfrågor och hur dessa förändrats fram och tillbaka över tid. Trump har till följd av att Washington Post aviserat sin ambition att granska honom dragit in tidningens ackreditering vid sina event. Man kan tycka att det är på tiden att medierna nu granskar honom på samma sätt som andra kandidater och varför det inte skett långt tidigare är för mig obegripligt. Men om det är mediegranskningen, politiska utspel från partimedlemmar eller Trump själv som gjort att opinionen nu också ser ut att vända vad gäller hans stöd är omöjligt att säga, men faktum är att andelen amerikaner som nu uttrycker starkt missnöje med Trump i veckan passerade 70 procent (Clintons motsvarande siffra var 54 procent).

Allt fler amerikaner verkar således nu börja tvivla på om Trump kan skilja på sina egna personliga intressen och landets, om han har någon som helst insikt om att han kan ha fel eller att han behöver lyssna in mer politiskt erfarna personer och om han har förmågan att hantera rollen som president. Att bli så hårt och upprepat ifrågasatt över sin karaktär och omdömeslöshet borde kraftigt påverka möjligheterna att vinna höstens val – men som vi vet kan allt hända i amerikansk politik och det är fortfarande långt till valdagen. Frågorna vi lämnas med de närmaste veckorna är emellertid tydliga; kan republikanerna få fram någon annan kandidat rent valtekniskt, vem ska man i så fall (utifrån olika partifalanger) enas kring samt hur kommer alla de miljoner amerikaner som tagit sig till primärvalurnorna under våren och lagt sin röst på Trump (mot etablissemanget) i så fall reagera på det?

Frida Stranne

Dela denna bloggpost