secret-win-V2-060416c_05

”Primärvalen är inte (riktigt) överstökade.”

Den brasklappen var Hillary Clintons kampanj tvungen att stoppa in i tiggarmejlet som skickades ut efter den stora nyheten om att Clinton inte behövde vänta på resultaten i Kalifornien och New Jersey.

Nyhetsbyrån AP meddelade nämligen redan på måndagen att Clinton säkrat nomineringen. Hon har alltså, till sist, spräckt ett glastak som den första kvinnliga presidentkandidaten i ett av de två ledande partierna.

Men är amerikanerna redo för en kvinnlig president?

Ett tag tydde mätningar på att Bernie Sanders hade större chans att vinna över Donald Trump än Clinton. Det skulle kunna tyda på att amerikanerna faktiskt inte vill rösta på en kvinna – eller i alla fall inte på den kvinnan.

Förra talmannen Nancy Pelosi var den hittills politiskt högst uppsatta kvinnan i USA. Hon tillhör vänsterflanken i partiet och meddelade först på tisdagen att hon backar Clinton. Dessutom dristade hon sig till att föreslå att det vore lämpligt med en kvinnlig vicepresidentkandidat och det vore verkligen att utmana väljarkåren. Barack Obama väntas bli näst till kvarn och då får Clinton en av USA:s skickligaste kampanjare (ja, hur skulle ni översätta ”campaigner”?) vid sin sida.

secret-win-V2-060416c_02

Det var väljarna i Puerto Rico (amerikanskt territorium men inte delstat) som gav Clinton det övertag hon behövde. På tisdagen hålls val i sex delstater: Kalifornien, Montana, New Jersey, New Mexico, North Dakota och South Dakota. Men det är Kalifornien som tilldrar sig mest uppmärksamhet – det blir troligen Sanders sista suck och lär visa hur Donald Trump-hatande latinoväljare kan påverka utgången i ett republikanskt val.

Hela 475 demokratiska delegater ligger i potten i Kalifornien, där det statistiskt väger ganska jämnt mellan Clinton och Sanders. Den senare avböjde att svara på frågor om framtiden, men han måste nu ta sig en rejäl funderare på om han verkligen ska fortsätta kampen ända fram till konventet och kan vänta hårda påtryckningar från partihöjdare.

o

En titt tillbaka i historien till juni 2008. Hillary Clinton gav motvilligt upp och dök upp först efter några dagar med ett – i och för sig lysande – tal där hon manade sina väljare att rösta på Obama. Men hon sa också:

”Although we weren’t able to shatter that highest, hardest glass ceiling this time, thanks to you, it’s got about 18 million cracks in it, and the light is shining through like never before, filling us all with the hope and the sure knowledge that the path will be a little easier next time.”

Den här gången var det inte mycket lättare och hon fick säga:

”But we still have work to do, don’t we?”

Och det stämmer. Listan på negativa faktorer är mycket lång: FBI-utredningen av privata mejlservern, bristande entusiasm bland väljarna, ovisshet om hennes program, katastrofalt dåliga siffror när det handlar om egenskaper som pålitlighet, tvivel kring Bill Clintons roll i Vita huset och om några tillhör etablissemanget detta anti-etablissemangets valår är det makarna Clinton…

Det som talar för Clinton är hennes långa erfarenhet, vana vid påhopp, massiva kampanjmaskineri och lojalt stöd från en del av det demokratiska partiets kärnväljargrupper.

o

På andra sidan sällade sig talmannen Paul Ryan till partihöjdare som ställt sig bakom Donald Trump. Läs krönikören George Wills bitande genomgång om ”Hamlet från sydöstra Wisconsin”, här. Medierna har börjat gräva mer i Trumps affärer och flera GOP-politiker har tagit avstånd från hans brännmärkning av domaren som ska döma i ett mål som inbegriper det s k Trump University som ”Mexican”. Men de glömmer då att det är så Trump jobbar och att det uppenbarligen går hem i en del kretsar. Elizabeth Warren – Pocahontas. Hillary – Crooked Hillary. Marco Rubio – Little Marco. Journalister – ”sleazy”. Och så vidare.

Dela denna bloggpost