1101630802_400

Under valkampanjen 1976 reste Averell Harriman, amerikansk diplomat och politiker, till Sovjetunionen för att tala med Leonid Brezjnev om presidentvalet. Syftet var något egenartat, nämligen att försäkra Sovjetledaren om att han inte skulle fästa alltför stor vikt vid kandidaternas uttalanden. ”It’s awfully hard to understand the workings of an American election campaign, but I think I did some good”, sade Harriman efteråt om mötet. ”I think he was somewhat relieved by what I had to say”, fortsatte han men tillade: ”I’m not sure I was able to persuade him that everything that was said was of no importance.”

New York Times fann anekdoten så intressant att den publicerades på tidningens förstasida (21/9 1976). Man kan undra hur Brezjnev, obekant med allmänna val, reagerade på Harrimans franka påstående. Oavsett hur man tolkar det ger det ingen särskilt positiv bild av amerikanska valrörelser. Man kan vidare undra över vad Harriman (1891-1986) skulle ha sagt om han hade fått uppleva årets märkliga valkampanj där en kandidat tar hem nomineringen efter en sällan skådad serie av förolämpningar, halvsanningar och lögner (Donald Trump), där en annan i förtid utsåg sin vicepresidentkandidat för att kort därefter hoppa av (Ted Cruz) och en tredje är under utredning av FBI och Justitiedepartementet för hanteringen av sin privata e-mail-server (Hillary Clinton).

Vi får aldrig veta det, men min gissning är att Harriman skulle ha upprörts mest av Trumps återkommande lögner som varit så många och oförblommerade att konkurrenterna och medierna drunknat i dem. Det förvånar inte att Trump talar väl om Vladimir Putin – han tycks ha inspirerats av den ryska regimens mediestrategi som enligt författaren Peter Pomerantsev går ut på att skapa så stor förvirring som möjligt via spridning av desinformation och konspirationsteorier, allt i syfte att göra sanningsfrågan irrelevant. Trump har insett att denna ”post-sanningens” politik appellerar till de åsidosatta, vilkas förakt för etablerade makthavare och medier vida överstiger hans eget. I likhet med miljardären och tidigare presidentkandidaten Ross Perot är Trump en typisk företrädare för det etablissemang han cyniskt älskar att gissla.

Donald Trump som ”John Miller”

Låt mig exemplifiera Trumps förhållande till sanningen med ett enda, men belysande, fall. Nyligen avslöjades det att Trump länge haft för vana att ringa upp journalister och utge sig för att vara talesmannen ”John Miller”, en person som händelsevis alltid talade väl om sin chef. Ibland använde han andra namn, men syftet var ständigt att få Trump att framstå som en briljant och framgångsrik affärsman. Efter avslöjandet förnekade Trump bestämt uppgiften. ”It doesn’t sound like my voice at all”, hette det när en reporter undrade om det var han själv som hördes på en bevarad bandinspelning. Knappt två veckor senare erkände Trump att jodå, han hade visst använt sig av skilda täcknamn i kontakter med medierna. Men han nekade fortfarande till att det var hans röst på inspelningen trots att han efter att den bandade intervjun gjordes hade erkänt det för en journalist.

”John Miller”-historien blev momentant en stor nyhet i medierna, med bekymrade kommentarer på sina håll om Trumps omdöme och karaktär. Men bara tillfälligt, ty snart hade kandidaten gjort nya uppseendeväckande uttalanden som krävde utrymme och trängde ut alla försök till mer genomtänkta analyser. Att Trumps anhängare inte verkar beröras av alla skriverier är en sak – de stöder en person som de tycker står upp för dem mot de hatade eliterna. Men att de amerikanska medierna med vissa hedervärda undantag – Glenn KesslerWashington Post och Politifact.com bör särskilt nämnas – så kapitalt har misslyckats med att kritiskt granska Trump hittills är anmärkningsvärt och något som borde ge upphov till en djupgående självrannsakan i journalistkåren.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost