För en breddad analys av amerikansk politik

Washington DC i spänd förundran III

WASHINGTON. Historieprofessorn Peter Kuznick är hemma i DC på kort besök och har bjudit ett gäng progressiva Sandersanhängande vänner på middag. Kuznick åker sedan flera år tillbaka annars världen runt och talar om sin och den berömde Hollywoodproducenten Oliver Stones bok och dokumentärserie ”The Untold History of the United States”. Dokumentären/boken är en kritisk genomgång av USA:s utrikespolitik sedan andra världskrigets slut och Edward Snowden har sagt sig ha övertygats om att trycka på sändknappen efter att ha sett och läst detta material. Jag har känt Kuznick sedan jag bodde i DC, han jobbar på samma universitet där jag var gästforskare och han var en av flertalet mycket generösa kollegor som bjöd in mig till sitt nätverk av intressanta vänner. Av flera skäl har jag lärt känna långt fler republikaner än demokrater sedan jag började resa till DC i början av 2000-talet och det är därför alltid extra intressant att spendera några timmar hemma hos Kuznick som bjuder på helt andra perspektiv av vart USA är på väg än övriga sällskap jag träffar när jag är här. Just den här kvällen blir diskussionen extra livlig. Dels på grund av att gästerna inte är överens om hur man ska se på Hillary Clinton, dels på grund av en artikel i söndagens ekonomidel i Washington Post (söndagen 20 mars 2016).

BernienomicsUpprördheten över WP:s artikel handlar om hur man i den framställer Bernie Sanders ekonomiska idéprogram. I artikeln flaggas för att ”Bernienomics” inte kommer innebära att USA blir som Danmark utan riskerar att bli som Grekland. Alla runt middagsbordet är överens om att detta är ett osakligt och ohederligt försök att underminera Sanders och den rörelse för en ny ekonomisk politik som han lyckats skapa runt om i landet. Påståendet om Grekland är nonsens menar man. ”Det är så typiskt det (ekonomiska) etablissemanget” säger någon. Sanders får varken lika mycket utrymme som övriga och han är den enda kandidaten man gör allt för att sätta åt. De andra kommer lättare undan. Å andra sidan är USA inte som Europa hävdar Nellie, en välutbildad vän till paret Kuznick som mer tillhör den demokratiska mittfåran. Vi ska absolut ha en bättre politik för de svagare grupperna, men att gå hela vägen mot en socialdemokratisk politik skulle aldrig, oavsett om vi här runt bordet tror att det är en bra modell, kunna vinna tillräckligt brett stöd i det här landet, menar hon. Eller snarare, det skulle väcka så kraftiga motreaktioner bland breda delar av befolkningen att det skulle skapa svåra spänningar. USA är inte moget för socialdemokrati, men kanske blir vi det på sikt nu när Sanders i alla fall har lyckats göra tanken rumsren.  Middagen infaller några dagar före det att Sanders har vunnit både Hawaii, Alaska och Washington med stora marginaler och det är ingen som på allvar tror att Sanders kommer vinna över Clinton. Han är henne hack i hälarna och det han startat är imponerande, men det kommer inte att räcka hela vägen menar man ganska unisont runt bordet. Det gör att frågan för kvällen istället handlar om huruvida man kommer rösta för Clinton i höstens val eller inte.

Djup oro för framtiden

För de flesta vid middagen sitter det mycket långt in att ”behöva” rösta för Hillary Clinton. Hon anses vara alldeles för hökaktig och för nära Wall Street och olika särintressen. Hennes ’track record’ är att alltid säga och göra det som är bäst för stunden menar Barbara Koeppel, en känd journalist som följt amerikansk politik sedan 1960/70-talet, som var aktiv anti-krigsmotståndare under Vietnamkriget och är en nära vän till Daniel Ellsberg sedan 30 år tillbaka. Hon ogillar Clinton starkt utifrån att hon upplever henne som beräknande och opålitlig. En känsla jag fångat också hos många andra jag talat med under veckan, på stan och i olika affärer. Clinton uppfattas av många inte som genuin utan som en person som gör vad som krävs för att få makt och behålla makten. Jag kommer bli tvungen att lägga min röst på henne i höst, men det tar emot säger Barbara Koeppel. USA kommer fortsätta sin aggressiva utrikespolitik med henne i Vita huset och det tror jag underminerar oss. Vi har inte råd med detta längre, vare sig politiskt, ekonomiskt eller moraliskt menar Koeppel. Världen är annorlunda nu. Vi måste också skapa ett jämlikare samhälle. Skillnaderna mellan rika och fattiga här i USA är ohållbar och den frustration vi nu ser beror på att människor inte bara känner sig sakna hopp för framtiden, det finns inget hopp för många såsom det ser ut nu säger hon vidare. Det är en politik för det välbeställda. Clinton kommer inte ändra detta mer än marginellt och det gör mig orolig för framtiden.

SarandonPrecis som i så många andra sammanhang märks det att årets val lämnar många förbryllade, också över hur man själv ska förhålla sig till allt som sker. Även här i de intellektuella vänsterkretsarna resonerar man om att Trump, trots hans ”idiotiska sätt och upprepade dumheter” ändå lovar att tona ner USA:s militaristiska approach och därmed delar han många vänsterprogressivas syn på utrikespolitikens behov av förändring. Att han öppet säger att USA själva har ställt till en jäkla röra i framför allt Mellanöstern och att det skapat det kaos vi nu ser är något som man håller med om.  Senast i veckan gick Susan Sarandon (en ivrig Sanderssupporter) ut med att hon övervägde att rösta på Trump om Clinton blir demokraternas kandidat. Förevändningen var ungefär den samma som det som man diskuterar vid middagen jag deltar vid  (läs om Sarandons utspel här). För personerna runt mig den aktuella kvällen var det däremot ingen som övervägde en sådan röst. Trump skulle av flera andra skäl skada USA och hans hållning gentemot muslimer, mexikaner och invandrare generellt är totalt oacceptabelt menade alla. Det skulle vara helt otänkbart att rösta på Trump men eftersom alternativen kommer att stå mellan honom och Clinton så ser jag inte heller så hoppfullt på framtiden menade någon. Efter middagen pratar jag länge med Kuznick om det faktum att Clinton  är en etablissemangskandidat och ifall hon vinner blir frågan vart all frustration vi nu sett från alla håll mot just etablissemanget ska ta vägen. Att Sanders har dragit hennes löften vänsterut tror inte han innebär att hon i praktiken kommer hålla en sådan riktning. Väl i Vita huset kommer hon styra högerut igen och det kommer väcka anstöt hos alla de som signalerat en önskan om något annat menar han. Frustrationen vi ser från höger bottnar lite i samma upplevda hopplöshet och det måste man på något sätt fånga upp tror Kuznick.  Hans misstanke är däremot att det inte kommer att ske och den stora frågan blir då vad som händer här i landet.

För många andra är Clinton självklar

Någon dag senare träffar jag en tidigare amerikansk diplomat i bl.a Grekland, vi kan kalla henne Ellen eftersom hon inte vill figurera med namn. Hon är en övertygad Clintonanhängare och säger att Clinton visserligen har en hökaktig bakgrund som hon inte alltid gillat, men å andra sidan ser hon ingen annan utväg än hårdare tag mot IS och Clinton har utrikespolitisk erfarenhet hon tror är viktigt i alla frågor som USA måste förhålla sig till när det gäller förhållandet med omvärlden. Hon hade gärna sett att Clinton var lite mer övertygad ideologisk, hon håller med om att hon vänder kappan efter vinden lite väl ofta, men kanske är det vad som krävs här i Washington tillägger hon. Hon är också tilltalad av att äntligen få se en kvinna i Vita huset och hon kommer att kampanja för Clinton både i Virginia och Maryland (gränsar till DC) för att se till att människor röstar. Trumps supportrar har visat sig samlas i stora skaror i primärvalet och till hösten kommer det handla om vem som får sina anhängare till vallokalerna. Hon skräms av vad som händer på högerkanten och menar att man lägger för lite fokus på Ted Cruz och vad han står för. Att så många människor kan rösta på honom är minst lika skrämmande som att så många tycker Trump är ett alternativ. Det här landet rivs isär nu och det kommer att kosta oss framåt säger hon. Klyftorna i samhället, mediernas osunda sensations- och konfliktorienterade fokus och allt våld är stora djupa problem säger hon med en sorgsen blick. Hon har övervägt att flytta permanent till Grekland där hon har ett sommarhus. Jag tänker på artikeln i Washington Post  och ler.

Frida Stranne

Läs om mina möten med republikaner på olika positioner och med olika bilder av vad som händer i valet i de två tidigare inläggen om ”Washington i spänd förundran” I & II

Dela denna bloggpost

3 kommentarer

  1. Andrew

    Intressant och en bra summering av den utbredda uppfattning av Clinton, dvs att hon betraktas som opålitlig från både höger och vänster med en aptit för makt, med mycket starka nypor, som kanske ändå inte är helt välkänt i Sverige. Vad som kanske inte framgår är att väldigt få tvivlar på hennes kompetens och hennes förmåga att vara president, även om de inte delar hennes uppfattningar. Vad som dock är mindre uppmärksammat är att hon även har en mycket stark politisk drivkraft, vilket tidigare kanske mest har synts i hennes engagemang i sjukvårdsreformer och kvinnofrågor.
    Hon har kritiserats mycket för hennes nära relationer med Wall Street och hennes höga talararvoden, men om tittar mer i detalj på många av hennes tal åren efter att hon avgick som utrikesminister, är hennes personliga engagemang och intresse för många typiskt demokratiska frågor tydligt. Till viss del kan detta verka mer välbekant bland demokratiska väljare, än bland medier och pundits där det i princip inte nämns allt. Det finns dock en anledning till att hon faktiskt leder i de flesta opinionsundersökningar, även bland demokrater generellt, men att den faktiska anledningen till detta väldigt sällan diskuteras.

    • Frida Stranne

      Hej Andrew

      Du har helt rätt om att det givetvis finns skäl till att hon leder och detta får vi återkomma till framöver. Jag uppfattar nog däremot att det av någon i min miniserie från DC faktiskt framgick lite av detta liksom Erik har skrivit om det i tidigare inlägg om Clinton. Som du vet får inte allt plats i varje blogginlägg och här var min avsikt enbart att låta några röster höras och förklara hur de tänker, inte att ge en helhetsbild. Men som sagt, vi får återkomma till varför hon leder i kommande inlägg. mvh /Frida

    • Madelaine Fusfield

      Håller med Andrews kommentarer. Jag kommer ihåg Clintons arbete som senator. Hon var mycket respekterad då hon arbetade hårt och hade förmåga förhandla med båda partier. Vad som sällan nämns är att amerikaner röstar vid presidentval men stannar hemma under mellanåren när kongressledamoter väljes. Obama har haft motstånd från en republikansk majoritet som har haft ett enda mål, att omintetgöra honom. Sanders har inte åstadkommit något särskilt som senator, och eftersom han har stora ideer men vaga planer för att förverkliga dom skulle han få det svårt med kongressen såvida inte folk också röstar in nya medlemmar varje valår som vill stödja hans planer. Clinton har större chans få något gjort.

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑