För en breddad analys av amerikansk politik

Kampanjen ”stoppa Trump” – tre tänkbara scenarier

how-much-donald-trump-makes-in-speaking-fees-compared-to-everyone-else

Mitt Romneys exempellösa angrepp på Donald Trump nyligen illustrerar desperationen hos stora delar av den republikanska eliten när den långt om länge insett att den oregerlige finansmagnaten kan vara på god väg att ta hem partiets nominering. Romney, som 2012 sökte och fick Trumps stöd i kampen mot Barack Obama, dömde nu fullständigt ut Trumps politik och tog dessutom heder och ära av honom som person. Ett karaktärsmord vars like vi inte sett maken till i modern tid. Men frågan är om det inte är för sent att stoppa Trumps triumffärd. Som författaren Jon Meacham säger: ”Trump has managed to hijack an entire political party, and the pilots are asking why no one is on their side. The passengers are cheering for the guy who took over the plane.”

Vilka utsikter till framgång har den sent påkomna ”stoppa Trump”-kampanjen? Man kan tänka sig åtminstone tre framtida scenarier. Ett första tänkbart scenario är att Trump kommer till konventet i Cleveland i juli med tillräckligt antal delegater för att ta hem segern i första valomgången. I lördagens val vann Trump och Ted Cruz två delstater vardera. Det gör att Trump har en klar ledning med 378 vunna delegater mot 295 för Cruz, som nu tonar fram som hans främsta medtävlare (Marco Rubio ligger långt efter med 123 delegater). För seger på konventet behövs det 1 237 delegater, och om Trump fortsätter att rada upp vinster i de återstående primär- och partivalen blir det svårt för Cruz eller någon annan att stoppa honom. Delegaterna är bundna att rösta på sina kandidater i första omgången, och i ett sådant läge lär Trump bli partiets kandidat oavsett vad ledningen gör.

En helt ny kandidat?

I det andra scenariot når ingen av kandidaterna en majoritet efter den första omröstningen varför det fordras en andra (och kanske en tredje och fjärde) omröstning för att utse en segrare. Efter den första voteringen är delegaterna inte längre förpliktade att stödja en viss kandidat utan kan välja fritt bland de återstående kandidaterna. Det kan leda till en hejdlös köpslagan där den kandidat som ligger bäst till erbjuder någon av konkurrenterna en frestande förmån, en ministerpost eller kanske till och med en plats på valsedeln, för att locka över dennes delegater. I det skedet kan ledningen tänkas manövrera för att på olika sätt stoppa Trump, kanske genom att föra fram ett helt nytt namn som den hoppas få allmän uppslutning kring. Ett sådant namn som det redan spekulerats om är representanthusets talman Paul Ryan.

Men att i sista minuten lansera någon som inte har ställt upp i primärvalen skulle sannolikt leda till ett ramaskri bland aktivisterna och riskera att svårt splittra partiet inför valet i november. Så skedde efter demokraternas konvent 1968, när vicepresident Hubert Humphrey utsågs till partiets kandidat utan att ha ställt upp i ett enda primärval. Partiet hämtade sig aldrig riktigt efter den hårda konventstriden, och Richard Nixon valdes till president. En tuff tvekamp förekom även på republikanernas konvent 1976, då den sittande presidenten Gerald Ford sånär snuvades på nomineringen av utmanaren Ronald Reagan. Det jämnade marken för Jimmy Carters valvinst på hösten samma år.

Erfarenheten talar för att det parti som utser sin kandidat efter en lång och bitter fejd har små chanser att vinna det allmänna valet. Men frågan är om tidigare erfarenheter är till någon hjälp under ett valår som har vält alla vanliga begrepp och förutsägelser om USA-politiken över ända.

Självdestruktion?

Ett tredje scenario går ut på att Trump till sist säger något verkligt förgripligt som gör honom omöjlig som kandidat. Hittills har hans opinionsstöd snarast ökat efter varje bisarrt utspel, oavsett vilka förklenande omdömen han uttalat om olika grupper eller individer. Men med tanke på hans säregna personlighet och benägenhet att säga vad som faller honom in kan man inte utesluta möjligheten till självdestruktion. Vad händer exempelvis om det framläggs tydliga bevis på att han har sagt något helt annat om sina främsta vallöften till New York Times ledarredaktion än vad han yttrat offentligt? Finns det en toleransgräns även för de trogna Trumpanhängarna? Eller är deras förakt för etablissemanget så avgrundsdjupt att de hellre stöder en hycklare än en kandidat med minsta band till politiken i Washington DC?

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Andrew

    Jag tror det finns ytterligare ett alternativ som jag nämnt tidigare. Det är att ingen av kandidaterna får en majoritet, men att de andra icke-Trump kandidaterna i ett sent skede sluter samman kring den kandidat som har flest röster och ger denne sin ”endorsement” (vet inte vad det heter på svenska). Detta skulle ge denna kandidat ett klart övertag i en andra omgång då detta skulle skapa en majoritet som tydligast representerar väljarna. Det skulle också vara ett sätt för partiet att enas, inte bara kring en kandidat, utan även för att minska den långsiktiga skadan. Jag tror också faktiskt att det är fullt möjligt att denna kandidat kan vara Ted Cruz som precis vann CPACs ”straw poll”, och därmed kan ses representera den konservativa väljarbasen. Ted Cruz är definitivt inte populär inom partiledningen, men Donald Trump har skapat en akut kris medans Ted Cruz ändå representerar många av partiets värderingar. Dessutom skall man inte glömma att partiet hade en annan akut kris i höstas som hotade att splittra partiet när John Boehner avgick som talman. Ted Cruz skulle ha en större chans att ena partiet genom att få med sig den mycket högljudda högerfalangen. Ted Cruz har starka åsikter men även en närmast religiös tro på USAs konstitution och många tror att han som president skulle vara betydligt mindre av den vilde han har varit i senaten. Dessutom ser det inte ut som att partietablissemanget har något val, även om mycket kan hända än. Frågan är hur djupt partiet som helhet avskyr Cruz, och om han brygga över denna klyfta i konventet. Det finns redan indikationer på att han har börjat bygga dessa broar.

    Skulle dock det vara ett jämnare lopp mellan övriga kandidater kan dock vad som helst hända.

    • Erik Åsard

      Man kan förstås tänka sig flera scenarier, jag listade de jag tror är de mest troliga. Om ingen har tillräckligt antal delegater när konventet samlas lär det finnas bara två kandidater kvar (och alltså inte flera), och striden kommer då att stå mellan dem (förmodligen Trump och Cruz). Marco Rubio och John Kasich lär hoppa av om de förlorar sina hemstater Florida och Ohio den 15 mars. Kan de inte vinna på hemmaplan finns det ingen anledning för dem att fortsätta. Dilemmat för partiledningen är att den inte vill ha vare sig Trump eller Cruz, och det är i ett sådant läge som det kan öppna sig en möjlighet för etablissemanget att manövrera för att föra fram en helt egen kandidat.

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑