Jag får tillstå att jag är lite medtagen. Bakom alla försök att vara sakligt analytiskt gnager oron över tillståndet i våra västerländska demokratier. Även om vårens primär- och partival kommer att bli en utdragen process står vi nu inför faktum. Donald Trump vinner allt mer sympatier bland amerikanska väljare. För ett halvår sedan skulle få av oss i vår vildaste fantasi trott att det var möjligt att han skulle kunna bli partiets kandidat, nu ter det sig allt mer sannolikt. Trots avsaknad av sakpolitiskt program, med en svart-vit och osaklig retorik kryddat med den ena oförskämdheten efter den andra har han lyckats tilltala väljare från i stort sett alla väljargrupper. Han har vänt upp och ned på de politiska villkoren och vunnit allt starkare stöd ju mer opassande saker han hävt ur sig. Inte ens senaste veckans bristande avståndstagande från personer från Ku Klux Klan fick väljarna att backa. Donald Trump kommer undan med allt. Så här står vi nu, ett par dagar efter Supertisdagen och måste acceptera att Trump faktiskt inte bara kan bli republikanernas kandidat utan faktiskt också USA:s nästa president.

TrumpVi har tidigare här på bloggen tagit upp några saker som förklarar hans framgångar. Ilskan som finns bland amerikaner mot Washington och längtan efter en person som representerar något helt annat. Den utbredda rädslan för att USA inte längre är landet där allt är möjligt och att man tappar initiativet i världspolitiken och världsekonomin. Att de senaste årens ekonomiska uppgång inte nått de fattiga och medelklassen som känner allt större tröstlöshet för framtiden. Men därtill kommer också det republikanska partiets stora kris och hur de själva öppnat upp för en kandidat som Trump genom sina dystra utfästelser om vart USA är på väg (rakt ner i avgrunden), hetskampanjer mot Obama (allt är hans fel) och ovilja till kompromisser (vi talar inte med ”fienden”). Partiets kris har nu blivit uppenbar och deras svaga ledning, bristande organisation och undfallenhet diskuteras idag i alla medier. Läs ex Sanna Björling i DN på temat. Läs även Martin Gelin ”Republikanerna skapade Donald Trump” och Bob Kagan ”Trump is the GOP’s Frankenstein monster….”. Båda beskriver hur partiet banat väg för och skapat ”katastrofen”. På SR:s USA-podd diskuterades också partiets bristande organisation och oförmåga att ”se Trump komma”.

Eländesläget slutar inte vid Trump

Eländesläget för det republikanska partiet vad gäller valutgången tar inte slut med Trump. Den kandidat som nu seglat upp som den tydliga tvåan, Ted Cruz, är om möjligt ännu mer illa omtyckt i partiet än Trump. Han har gjort sig politiskt omöjlig i Washington genom sin bokstavstrogna hållning till konstitutionen och sin allmänna kompromissovilja. Han är också för konservativ för att ha en chans att attrahera mittenväljarna och de oberoende. Det skriande behovet som fanns av att en kandidat som kunde accepteras och ”bäras” upp av partiet efter att Jeb Bush fallit igenom, ser därmed ut att förbli olöst. Vad som ska hända i partiet och med nomineringen är oklart men att obstruera mot väljarna och rösta igenom någon annan skulle troligen väcka ett ännu djupare raseri bland folket. Om väljarna inte signalerar något annat vid de kommande två veckornas viktiga primärval så kommer Trump sannolikt bli partiets kandidat. Detta trots att man nu försöker mobilisera mot honom på flera fronter. Idag skrev femtiotalet säkerhetspolitiska rådgivare att man tänker göra allt för att motarbeta Trump och att hans politik är livsfarlig. Tidigare har CIA chefen gått ut och varnat för Trumps ”löften” om att använda tortyr och menat att CIA inte kan åtlyda honom om han blir president. Frågan ställs emellertid direkt i amerikanska medier om det är för lite och för sent?

 

IMG_4851Jag tillhör dem (få) som inte vill räkna bort Bernie Sanders ännu. Hans mycket effektiva kampanjbudskap (”Not Me – US”), förmåga att nå ut i sociala medier och hans systematiska och tålmodiga arbete gör att hans möjligheter att inte bara hålla sig kvar, utan på allvar utmana Clinton faktiskt finns där. Det är inte sannolikt men inte heller otroligt vilket gör det viktigt att nämna. Men om vi ändå utgår ifrån att det blir som flertalet bedömare tror, att det är Clinton som kommer att stå mot en eventuell Trumpkandidatur, då blir den matchen samtidigt inte lätt för henne att vinna. Motståndet mot Clinton är starkt och när man lyssnar på intervjuer med väljare så är det många som säger att de inte gillar Trump (utan direkt ogillar honom) men absolut inte kan tänka sig att rösta på Clinton. Samtidigt är det allt fler röster inom det republikanska etablissemanget som nu öppet går ut och säger sig föredra Clinton före Trump. Max Boot, mångårig säkerhetspolitisk rådgivare åt tidigare republikanska administrationer är en av dem som säger att det är det enda alternativet om partiet inte lyckas stoppa Trump. För många i den republikanska eliten gör det givetvis ont att ens tänka tanken att rösta på Clinton. Hon är trots allt en politisk motståndare som man målat upp som ett stort ”hot” mot allt det som republikanerna värnar.

Kampen om framtiden ter sig nu i första hand handla om att till varje pris försöka stoppa Trump.  Det är frestande att leka med tanken om att ett sådant scenario kanske t.o.m skulle kunna bidra till ett nytt klimat mellan republikaner och demokrater.  Att man i den process som nu uppstått måste återgå till ett civiliserat samtal om viktiga framtidsfrågor? Det finns en hel del som talar emot det givetvis, men samtidigt har större under skett och något måste uppenbarligen hända för att inte ”Washington” ska klappa igenom helt. Följdfrågan blir ju däremot hur väljarna, vars misstro mot det politiska etablissemanget visat sig vara avgrundsdjupt, i så fall skulle reagera på det?

Om två veckor åker jag till Washington och kommer då att prata med olika kontakter jag har inom det republikanska partiet i kongressen och några ledande tankesmedjor. Mina frågor kommer givetvis röra vad som sägs bakom kulisserna i den kaotiska situation som uppkommit.

Frida Stranne

Dela denna bloggpost