Flera månader innan valresultaten kommit in från Iowa och New Hampshire drog 2016 års presidentkampanj igång med de första TV-debatterna, republikanernas i augusti förra året och demokraternas i oktober. Ytterligare åtta debatter har hållits av republikanerna sedan dess, och åtminstone tre till står för dörren, och demokraterna kommer totalt att ha klarat av lika många fram till det att bägge partierna slutar med primärvalsdebatter i mars. Efter det att respektive presidentkandidater valts ut efter partikonventen i början av sommaren är det sedan dags för tre debatter mellan dessa två och en mellan deras vicepresidentkandidater.

Television och politik har varit intimt hopkopplade i USA sedan den första TV-sända debatten mellan John F. Kennedy och Richard Nixon 1960. Det var en debatt som gav många intrycket att TV kan ha en avgörande inverkan i presidentvalskampanjer. Enligt den gängse historieskrivningen “vann” nämligen den snygge, lugne och solbrände Kennedy debatten mot den nervöse, svettige och bleksiktige Nixon och därmed även valet. (Att Nixon gjorde bra ifrån sig i de tre åtföljande debatterna och att Kennedy slutligen bara vann med en hårsmån är något som nämns mindre ofta.)

Idén att debatterna har en avgörande effekt har i högsta grad hållits levande även i årets presidentvalskampanj. Marco Rubios förhållandevis låga valsiffror i New Hampshire skylldes t ex på hans “robotartade” framträdande i debatten just före delstatens primärval, och det kortvariga uppsving som affärskvinnan Carly Fiorinas kampanj fick i höstas sågs som ett direkt resultat av hur hon bemötte påhopp från Donald Trump under en av de tidiga debatterna.

Debatterna hade länge en tämligen dignifierad framtoning, särskilt när de sponsrades av den opartiska organisationen League of Women Voters mellan 1976 och 1988. Även här har Donald Trump emellertid mer eller mindre skrivit om reglerna, åtminstone på den republikanska sidan. Väl medveten om sin framträdande roll i valrörelsen har han skrutit om att det är hans förtjänst att den första republikanska primärvalsdebatten i augusti slog alla tittarrekord för kabelkanalen Fox News, och i december gjorde han ett försök att få CNN att betala honom 5 miljoner dollar för att han skulle medverka i en debatt som den kanalen sponsrade—med motiveringen att CNN gjorde stora pengar på att ha honom på scen.

CNN vägrade att gå med på några sådana krav, och Trump var inte heller framgångsrik när han inför debatten just före Iowa-valet hotade med att inte ställa upp om Fox News inte bytte ut utfrågaren Megyn Kelly, en programledare hos Fox som Trump anklagat för att vara oprofessionell och respektlös. Bättre gick det när Trump ville att oktober månads debatt skulle tidsbegränsas till två timmar för att inte tråka ut tittarna.

Hans syn på debatterna som något slags reality-TV där aktörerna handplockas och tittarna måste underhållas har lett till ett synsätt där höga tittarsiffror blir en viktig måttstock, och rapporteringen kring valkampanjen har delvis anammat hans perspektiv. När Trump avstod från att delta i debatten före Iowa-valet och istället arrangerade sitt eget TV-sända kampanjmöte på samma tid i en annan kanal blev det ett ledmotiv i media om debatten eller Trump fick flest tittare.

Ulf Jonas Björk

Dela denna bloggpost