På det politiska området är USA speciellt på många sätt. Ett av särdragen är tillämpningen av primärval för att utse partiernas kandidater i valen. Denna ordning introducerades kring förra sekelskiftet och var ett uttryck för en folklig reaktion mot det toppstyre och den korruption som florerat i det politiska livet. Metoden användes först ifråga om lokala och delstatliga val, men snart kom även nationella val att omfattas.

Vid valet av president tillämpades primärval första gången 1912. Men det var bara i en del stater som det skedde. Flertalet ledamöter vid partikonventen, där presidentkandidaten utses, valdes länge i en intern process där partieliten kunde fälla utslaget. Så var förhållandet fram till 1960-talet.

Den stora brytpunkten var demokraternas konvent i Chicago 1968. Då utsågs nämligen en kandidat (Hubert Humphrey) som var starkt förknippad med det impopulära Vietnamkriget och som samtidigt inte hade ställt upp i ett enda primärval. Protesterna på gator och torg var enorma, och även inne på konventet rådde kaos. Lärdomen blev att en grundlig förändring av valmetoden måste ske. Sedan dess utser båda partierna sina presidentkandidater efter primärval, som hålls i alla delstater.

Former

Vad gäller möjligheten att ställa upp som kandidat i primärvalen är reglerna i allmänhet mycket generösa. I stort sett vem som helst som uttalar sig som anhängare av partiet, och som kan samla in ett måttligt antal namnunderskrifter (eller betala en liten anmälningsavgift), kan lansera sig som kandidat. Metoderna för röstning skiftar dock en hel del. Normalt går det till som i vanliga val: man beger sig till en vallokal och lägger sin röst. Kampanjverksamheten får också samma prägel som i de vanliga valen.

Mycket handlar om att sprida propaganda i form av radio- och tv-reklam, vilket kräver rejäla kampanjkassor. I ett mindre antal stater tillämpas en annan modell. Här sker röstningen på lokala partimöten (s k caucuses) efter diskussioner där företrädare för de olika kandidaterna fått komma till tals. Iowa är det mest kända exemplet. För att lyckas i denna typ av val behövs inte så mycket pengar, men en speciell kampanjapparat. Det krävs att kandidaterna lyckas bygga upp en gräsrotsorganisation som gör det möjligt att nå ut till alla lokala möten. Det ger en fördel för kandidater som kan entusiasmera stora mängder av frivilliga valarbetare. Denna förutsättning kan samtidigt ge nykomlingar en rejäl knuff framåt. Jimmy Carter 1976 och Barack Obama 2008 är två exempel. Som tidigare relativt okända slog de igenom efter segrar i Iowa.

06primary-600

Olika valmetoder

En annan skillnad har med primärvalens slutenhet att göra. Förr var det i regel så att bara personer som registrerat sig som demokrater eller republikaner kunde delta i sitt partis valprocess. Men numera är öppenhet det vanliga: vem som helst, även partipolitiskt obundna, kan delta (dock bara i det ena partiets val). Också ifråga om valmetoden har det skett förändringar. Förr var det genomgående pluralitetsmetoden som gällde: den som fick flest röster fick alla delstatens delegater vid konventet. Men idag dominerar den proportionella metoden, som gör att platserna fördelas efter kandidaternas röstandel. Det gör att processen blivit mindre utslagsgivande. Det blir numera en utdragen tävling mellan de ledande namnen, och därmed svårare att nå ända fram. Normalt pågår kampen i flera månader.

Vid sidan av de valda delegaterna finns också s k superdelegater, som representerar partiapparaten. Den gruppen är störst i demokratiska partiet. Här utgör de ca 15 % av deltagarna vid konventet. Denna grupp spelar dock sällan en avgörande roll vid valet av presidentkandidat.

De som röstar i primärvalen är bara en liten minoritet. Deltagarna brukar utgöra 15-20 procent av den röstberättigade befolkningen. De som medverkar är normalt personer med bättre utbildning och ordnade sociala förhållanden, och de har som regel mer profilerade och ideologiskt färgade åsikter jämfört med vanliga medborgare. Det gör att processen gynnar kandidater med mer extrema politiska ståndpunkter. Den tendensen har dessutom förstärkts över tiden. Framgångarna för Donald Trump och Bernie Sanders i årets primärval är onekligen ett tecken på det.

Är de amerikanska primärvalen unika?

Metoden att utse kandidater i primärval hade länge ingen motsvarighet utanför USA. Men under de senaste årtiondena har den fått en viss spridning. Den tillämpas i flera länder i Latinamerika, särskilt i Argentina och Uruguay, och även i Europa har den fått visst fäste. Mest genomslag har den haft i Storbritannien och Frankrike. Här utser alla stora partier sina ledande kandidater i interna val. En skillnad visavi USA är att möjligheten att lansera sig som kandidat är avsevärt mer begränsad: det är bara personer med ett starkt stöd inom sitt parti som kan ställa upp i valen. En annan skillnad har med organiseringen av verksamheten att göra. I Europa är det genomgående partierna själva som fastställer reglerna och genomför verksamheten. I USA är det delstaterna som bestämmer regler och håller i valprocessen. Dessutom sker valen stegvis under en lång tidsperiod, inte vid ett tillfälle som i Europa.

En likhet är dock att rätten att rösta i valen blivit mer öppen. Den tendensen var tydlig då det brittiska Labourpartiet senast valde ledare. Här kunde inte bara de vanliga medlemmarna utan också sympatisörer som betalat en mindre avgift vara med och rösta. Utfallet blev en slående framgång för den ideologiskt mest profilerade kandidaten: Jeremy Corbyn. Kommer vi också i detta avseende att se en likhet i slutet av den amerikanska primärvalsprocessen?

Axel Hadenius

Dela denna bloggpost