När valrörelsen började för ett år sedan var det inte många som trodde att segrarna i primärvalen i New Hampshire skulle heta Bernie Sanders och Donald Trump. Även om deras budskap skiljer sig radikalt från varandra var det två outsiders som utmanar de etablerade politikerna och sanningarna i sina partier som vann.
Bland demokraterna är New Hampshire inte en delstat där radikala utmanare brukar göra väl ifrån sig. År 2008 kom favoriten Hillary Clinton tillbaka efter en tredjeplats i Iowa och besegrade uppstickaren Barack Obama, vilket gav ny näring åt hennes kampanj. Och 1992 lyckades den centristiske kandidaten Bill Clinton med sin andraplats etablera sig som en stark kandidat för de kommande valen.

I tisdagens val bröts detta mönster. Bernie Sanders framgångsvåg från Iowa fortsatte och han tog övertygande hem valet i New Hampshire med 60 % av rösterna, trots att Clinton som fick 38 %  under de sista kampanjdagarna fick ett massivt stöd från flera mycket etablerade demokratiska (och kvinnliga)  politiker. Utgången av valet bekräftar den starka vilja till förändring som finns bland de demokratiska väljarna i år, framför allt bland de yngre åldersgrupperna, och hur framgångsrik Sanders har varit att mobilisera dem.

På den republikanska sidan har Trump visat sin styrka med en övertygande seger i New Hampshire med 35 % av rösterna. New Hampshires väljarkår står inte lika långt till höger som i Iowa, vilket bl a förklarar guvernör John Kasichs framgångar med 16  %. Kampen om tredjeplatsen var hård mellan Ted Cruz, Jeb  Bush och Marco Rubio, som alla fick mellan 10 och 12 %. Även  bland republikanerna gick det bra för outsider- och uppstickarkandidaterna. Sammantaget fick Trump, Cruz, Carly Fiorina och Ben Carson en majoritet av de republikanska rösterna (53 %), vilket visar på det problem som partietablissemanget fortfarande har.

Även om valresultatets procentsiffror ofta drar till sig störst uppmärksamhet är det viktigt att komma ihåg att parti- och primärvalen gäller att utse delegater till partikonventen i sommar där presidentkandidaterna väljs. Det avgörande är alltså att vinna en majoritet av delegaterna—2 382 för demokraterna och 1 237 för republikanerna. Delegaterna utses på ett komplicerat sätt. Det finns två huvudgrupper, dels de som väljs på basis av valresultaten i de olika delstaterna (pledged delegates), dels de s k superdelegaterna som bestäms direkt av partierna och själva väljer vilken kandidat de vill stödja.

delegates

Två delegater vid demokraternas konvent i Charlotte, N.C. 2012

Väljarna i New Hampshire fördelade 24 delegater för demokraterna och 23 för republikanerna baserat på valresultatet—15 till Bernie Sanders och 9 till Hillary Clinton, och 10 till Trump, 4 till Kasich, och 3 var till Cruz, Bush och Rubio. Men om man på den demokratiska sidan  räknar med de superdelegater som redan har fördelats är, kanske något förvånande, ställningen när det gäller det totala antalet delegater efter de två första valen följande:

Hillary Clinton       394

Bernie Sanders        44

Clintons stora övertag just nu beror på att en hel del av superdelegaterna redan har tagit ställning för henne. Hon uppfattas ju också som partietablissemangets kandidat. Deras stöd kan dock vara bräckligt eftersom de kan ändra sig, något som Hillary Clinton väl kommer ihåg från valrörelsen 2008 då många superdelegater övergav henne till förmån för en allt starkare Obama.

Den stora majoriteten av delegaterna (av bägge sorter) återstår fortfarande att fördela— 4 325 för demokraterna och 2 420 för republikanerna. Dessa siffror visar att vi bara står i början av valkampanjen, men påminner oss också om att när resultaten från de många återstående valen kommer in är det hur många delegater som de olika kandidaterna får som är avgörande. Detta är värt att hålla ögonen på.

Dag Blanck

 

Dela denna bloggpost