På sommaren 2012 meddelade den amerikanska folkräkningsmyndigheten (the Bureau of the Census) att 49,6% av de nyfödda barnen under den gångna tolvmånadersperioden var vita. Det var första gången som de vita spädbarnen utgjorde mindre än hälften av de nyfödda och som det alltså inte längre fanns en majoritetsgrupp bland de amerikanska bebisarna. Istället bestod de nya amerikanerna av ett antal större eller mindre minoriteter.

Det är inte ofta uppgifter från statistikmyndigheter gör avtryck i media, men denna gång togs ämnet upp på många håll. Relationen minoritet-majoritet bland spädbarn säger ju mycket om landets befolkningssammansättning i framtiden och det finns beräkningar som säger att den vita gruppen i USA blir mindre än hälften av befolkningen inom trettio år. I vissa delstater som Kalifornien, Texas och New Mexico har det redan skett. Det pågår en tyst demografisk revolution i USA som påverkar samhället på många sätt.

031010babies

Den demografiska revolutionens effekter för amerikansk politik har diskuterats intensivt under de senaste åren. Etnicitet och ras har nämligen alltid spelat en betydande roll i amerikansk politik på ett sätt som inte är fallet i Sverige. Vad betyder det att latino-grupppen ökar så mycket? Är det som en del säger att det kommer att göra det mycket svårt för Republikanerna att vinna tillbaka Vita huset? Och hur ska man tänka kring den asiatiska gruppens betydelse för den politiska processen? Detta är några brännande frågor idag. Därför är det viktigt att förstå hur de etniska och rasliga kategoriseringsprocesserna fungerar i USA och att få en uppfattning om de olika gruppernas storlek.

Att tala om ”vita” bebisar kan låta märkligt eller t o m farligt i svenska öron. I Sverige är det inte tillåtet att samla in data om personers etniska eller rasmässiga ursprung. I USA är situationen radikalt annorlunda—där har man alltsedan landets tillkomst kategoriserat och räknat människor efter etnicitet och ras. En ytterligare skillnad mot Sverige är att i USA talar man talar om ”ras” (race) utan de svårigheter som ordet medför på svenska. Dessutom skiljer amerikanerna noga på ras och etnicitet, där skillnaden mellan begreppen har att göra med hudfärg. Att vara afro-amerikan har att göra med ras, men att vara svensk-amerikan har att göra med etnicitet.

Fem huvudkategorier

Idag används fem huvudkategorier för att beskriva den amerikanska befolkningen. Dessa är afro-amerikaner (African Americans), asiater (Asians), latino-gruppen (Latino/a eller Hispanics), olika ursprungsgrupper (Indians, Inuits) och vita. En avgörande utgångspunkt är att grupptillhörigheten baseras på självidentifikation. Det är alltså individen själv som väljer vilken grupp hen tillhör, inte myndigheterna.

En speciell komplikation är att grupperna inte är helt jämförbara. Till skillnad från de övriga grupperna ses inte latino-gruppen som en ras utan som en etnisk grupp och inom den återfinns personer av olika raser (t ex vita eller svarta latinos). Eftersom de flesta latinos väljer att se sig som vita, används ofta begreppet ”non-hispanic whites” för att urskilja den delen av den vita befolkningen som saknar latino-bakgrund. När man säger att den vita andelen av befolkningen minskar, är det just den kategorin man talar om.

Hur ser då den amerikanska befolkningssammansättningen ut idag? Svaret ges av den senaste statistiken från census-byrån:

  1. Vita (non-Hispanic whites)    62,1%
  2. Latino-gruppen                             17,4%
  3. Afro-amerikaner                          13,2%
  4. Asiat-amerikaner                           5,4%
  5. Ursprungsgrupper                         1,4%
  6. Övriga/oklassificerad                   0,5%

Det är bland dessa kategorier som amerikanerna väljer när de identifierar sig. Det finns också officiella definitioner av de olika grupperna av Office of Budget and Management. Här definieras t ex en person i den vita gruppen som ”a person having origins in any of the original peoples of Europe, North Africa, or the Middle East”, en svart person som  ”a person having origins in any of the black racial groups of Africa” medan en latino/a är ”a person of Mexican, Puerto Rican, Cuban, Central or South American or other Spanish culture or origin, regardless of race”.

En fråga om ursprung

Ett viktigt ord här är ”origin”– ursprung. Tillhörigheten har inte att göra med var man är född (Europa, Afrika eller Latinamerika), utan var man anser att ens ursprung finns. Och detta ursprung kan ligga en eller tio generationer tillbaka i tiden. Här märks tydligt hur viktig självidentifikationen är.

En fråga som har blivit omdiskuterad under de senaste åren är hur man skall hantera personer med rötter i två eller flera etniska eller rasliga grupper. Förslag har framförts att man skall introducera en grupp för personer med blandad (mixed) bakgrund. Efter långa diskussioner avvisades förslaget, men det blev istället möjligt att välja två eller flera grupper att identifiera sig med. En mycket liten del av befolkningen väljer att göra det—omkring 2 %.  Historiskt sett har man i USA bara kunnat tillhöra en grupp, vilket förklarar den fortfarande låga andelen. Man kan dock notera att andelen som väljer flera bakgrunder är betydligt högre bland yngre personer, vilket tyder på att gruppens storlek kommer att öka i framtiden.

Resonemang av detta slag kan verka både tekniska och märkliga. De är dock mycket viktiga i många amerikanska sammanhang och spelar en betydande roll för att beskriva hur befolkningen ser ut och är ett sätt genom vilket amerikanerna uttrycker sin identitet. Jag återkommer till frågan i kommande inlägg.

Dag Blanck

Dela denna bloggpost