karta IowaJag ser och hör journalister upprepa mantrat att ”alla” hade fel om Iowa och att  Sanders, Cruz och Rubio var ”stora överraskningar” som ”ingen förutsett” och jag blir lite beklämd över den svenska journalistikens kollektiva drev i denna fråga (med några få undantag). Visst fanns det ett tydligt uttryckt favoritskap riktat mot Trump och Clinton men det saknades inte experter som under veckan innan Iowa också förutsåg att just Cruz, Rubio och Sanders kunde gå starkt (ex varnade 40 procent av Politicos exertpanel för Cruz).

Ted Cruz kampanjarbete i Iowa var nämligen systematiskt och han lade ner mycket stora resurser där sista veckorna, något som också noterades av diverse bedömare, liksom att Trumps avhopp från den sista debatten lämnade en del frågetecken. Dessutom är den republikanska väljarkåren i Iowa i stor utsträckning kristet konservativ vilket talade till Cruz fördel. Sammantaget var det därför inte någon ”sensation” att Cruz vann.  Jag har också svårt att uppfatta Donald Trumps andra plats som något större slag mot hans kampanj, vilket man lätt får intrycket av i svensk media. Om man lyfter blicken något ovanför opinionsmätningarna (som alltid är oberäkneliga), var det snarare en seger att han, många olika saker till trots, lyckas placera sig så högt i en delstat som Iowa. Det var absolut en nedtonad och stukad Trump som framträdde i sitt tal på valkvällen och han hade säkert själv väntat sig en seger, men den förväntade vinsten i New Hampshire nästa vecka kommer boosta såväl hans ego som hans kampanj på nytt. En vinst i Iowa är för republikanernas del dessutom inte nödvändigtvis (t.o.m. sällan) något som krävs för en nominering. Jag tror fortfarande inte att Trump kommer att vinna partiets nominering, men att låta Iowa definiera analysen av hans kampanj är helt enkelt inte rätt. En eventuell förlust i NH kommer däremot förändra situationen.

RubioInte heller Marco Rubios framgångar kom från ingenstans. Vi har sett under den senaste tiden att Rubio gått sakta men säkert uppåt i opinionen och i bristen på en kandidat i det absoluta toppskiktet som partiet anser sig kunna leva med  (och väljare som anser att Trump/Cruz är halvgalna), så är det bara Rubio som har framstått som ”valbar”. Han har övertygat i de olika debatterna och successivt byggt upp en effektiv kampanj med ett tydligt budskap om ”a New American Century”. Rubio är dessutom ett politisk fullblod som genuint vill bli president och som har jobbat för just detta målet i många många år. Ända sedan jag såg Rubio första gången, har jag sagt att han en dag kommer att bli det republikanska partiets kandidat, Jag trodde däremot, när han aviserade sin kandidatur i somras, att det var ett val för tidigt denna gång eftersom han är något för ung och oerfaren (jmf Obama och kritiken mot honom). Men som valprocessen har kommit att utkristallisera sig under hösten så har dörren nu lämnats vidöppen för Rubio som kan glänsa med sin saklighet och skärpa. Trots att han är starkt konservativ och från början tepartyrörelsens guldgosse så framstår han numer dessutom som en av de mest ”moderata” kandidaterna. Han representerar också ett nytt framtida republikansk parti med sin bakgrund (kubanska föräldrar) och där hans ”unga” ålder (44 år) i sammanhanget blir en tillgång. Jag tror (och sa det i TV4 redan innan valresultaten började strömma in) att Rubio på allvar kommer att utmana de nuvarande toppkandidaterna. Nu håller jag det inte för osannolikt att han faktiskt också kommer att vinna. Om så blir fallet blir det ett hårt slag för Hillary Clinton som kommer få svårt att slå honom i det allmänna valet.

sanders clintonBernie Sanders jämna lopp mot Hillary Clinton är inte heller det någon total överraskning. Det har stått tydligt sedan en tid tillbaka att Sanders har fått liv och energi i en gräsrotsrörelse som vill se USA utvecklas i en helt ny riktningen och att även Iowa ”rörde på sig”. Mycket pekade mot att han skulle kunna ge Clinton en match. Jag har hört från många aktiva ”på marken” att hans kampanj seglade i medvind.  Att han på det hela taget har lyckats med bedriften att få sådan kraft i sin kampanj som uttalad demokratisk socialist (socialdemokrat) är däremot en makalös bedrift som ingen kunde ana för bara några månader sedan. För bara ett år sedan hade en sådan tanke varit direkt otänkbar. Socialism är ett skällsord i USA som visserligen haft stöd i mindre intellektuella grupper från tid till annan. Men som politisk kraft har socialism varit i det närmaste obefintlig. Även om Sanders inte tar hem demokraternas nominering (vilket jag fortfarande håller för osannolikt) så har han startat en politisk rörelse som kommer att få återverkningar för lång tid framåt och det kommer troligen förändra det politiska landskapet på sikt. Nu kan, en inte längre obetydlig grupp, tänka sig ett samhälle som inte bara handlar om det individuella ansvaret att klara sin egen försörjning och välstånd (the self-made-man) utan faktiskt att trygghet och samhällsutveckling kan handla om att hjälpas åt via ett mer utvecklat välfärdssystem. Det är en mycket intressant förändring. Och det kommer omgående tvinga ut Clinton ännu mer till vänster under den kommande våren.

Så Iowa överraskar inte mig så mycket mer än att Rubio fick ett högre procentuellt stöd än jag trodde.  Nu kommer pengar strömma in till hans kampanj och partiet och etablissemanget får en kandidat som de troligen känner sig mindre ängsliga över. De konservativa vindarna är emellertid väldigt starka och det sammantagna stödet för ”extremhögern” är anmärkningsvärt högt. Kandidaterna med mer moderat mittenhållning blev i princip lottlösa och Bushs haveri gör att vi nu kan säga med säkerhet att han är chanslös.

Men nu väntar New Hampshire som är en annorlunda delstat vilket gör det väldigt intressant att få ett resultat där att kunna jämföra med Iowa. Det är nog bara en sak vi vet säkert. Våren kommer att bli lång.

Frida

Dela denna bloggpost