När demokraterna ordnade partival i Iowa vintern 2004 hade jag tillfälle att uppleva ett av dem en kväll i Iowa City. Platsen var en stor skolsal i vilken ett par hundra partimedlemmar hade samlats för att rösta fram sina kandidater. Där var ett liv och ett kiv. Efter en utdragen närvarokontroll följde en omständlig röstningsprocedur som tog flera timmar och omröstningar innan den var klar.

Inför valet hade Howard Dean, den vänsterinriktade guvernören från Vermont, länge legat bra till i opinionsundersökningarna. Men när resultatet förelåg visade det sig att han bara kom trea, långt efter segraren John Kerry och John Edwards. Det var på ett efterföljande framträdande inför sina anhängare som Dean upphävde sitt berömda skrik (”the Scream”), som innebar början till slutet för hans kandidatur. John Kerry däremot gick vidare mot nomineringen och en knapp valförlust mot George W. Bush.

Tre lärdomar

En första lärdom om Iowavalet är alltså denna: lita inte på opinionsundersökningarna. I det valet, liksom i det följande i New Hampshire, sker ofta överraskningar som gör experter och opinionsundersökare förlägna. (Fast bara tillfälligt – nästa dag står de redo med nya och lika trosvissa förutsägelser.) En annan lärdom är att valet i Iowa är viktigt, men inte nödvändigtvis avgörande. Såväl Michael Dukakis som Bill Clinton hamnade på en svag tredjeplats i Iowa 1988 respektive 1992, men trots det lyckades de vinna demokraternas nominering. Av de 11 val som demokraterna hållit i Iowa sedan 1972 har 3 vunnits av kandidater som misslyckades med att ta hem partiets nominering. Bland republikanerna är motsvarande siffror 4 av 10 sedan 1976.

Det viktigaste med Iowavalet är att det sätter tonen för vad som komma skall, att det sållar bort en del B- och C-kandidater (s k winnowing) och ger andra en skjuts framåt. Men dess betydelse ska alltså inte överskattas. En tredje lärdom är att de kandidater som har rest mycket i delstaten och satsat på att bygga upp en professionell organisation ofta gör bäst ifrån sig. Så var fallet med Barack Obama 2008, vars kandidatur dessutom stärktes av en karismatisk personlighet och ett vinnande budskap. Hillary Clinton tog alldeles för lätt på det valet och gjorde överhuvudtaget sämre ifrån sig i partivalen än i primärvalen 2008.

Denna gång verkar Clinton ha lärt sig läxan; hon har spenderat mycket tid i Iowa och försökt bygga upp en slagkraftig valorganisation. Hur långt det räcker mot främste utmanaren Bernie Sanders återstår att se. En annan som begripit vikten av en god organisation är republikanen Ted Cruz, som har lokalkontor i delstatens alla 99 counties. Donald Trump har inte varit lika metodisk, kanske i förlitan på att hans goda nationella opinionssiffror ska föra honom till seger. Oavsett hur utgången blir är Iowa bara början på en nomineringsprocess som för båda partierna kommer att avgöras först någon gång under våren, eller kanske ännu senare.

Erik Åsard

 

Dela denna bloggpost