Republiken United States of America grundades i slutet av 1700-talet när missnöjet med moderlandet Storbritannien tilltog i de 13 nordamerikanska kolonierna.

Ett befrielsekrig inleddes mot kung George III och 1776 författades det ena av de två grundläggande dokumenten, United States Declaration of Indepence, Självständighetsförklaringen. Och det andra, The Constitution of the United States of America, Författningen, upprättades 1787 efter krigssegern. Efter ratificeringen i de 13 numera delstaterna lades Bill of Rights, Rättighetsförklaringen, till 1791, som garanterade individen åtskilliga rättigheter, som yttrande-, religions- och mötesfrihet.

En av de stora skillnaderna mellan USA och Sverige är den tydliga maktdelningen mellan tre institutioner:

USA består av 50 delstater samt District of Columbia och territorier, som Amerikanska Jungfruöarna, Guam, Amerikanska Samoa, Norra Marianaöarna och Puerto Rico.

Varje delstat representeras av två senatorer och minst en ledamot i representanthuset, totalt 100 senatorer och 435 ledamöter i representanthuset.

District of Columbia har aldrig blivit av med sin status som federal enklav och har en icke-röstberättigad ledamot i representanthuset, men tre elektorer i kollegiet som i själva verket väljer president.

Presidenter väljs i indirekta val av 538 elektorer i elektorskollegiet. Varje delstat utgör en enmansvalkrets i presidentvalen, samma sak gäller i val till senaten (med sexåriga mandatperioder), medan ledamöterna (tvååriga mandatperioder) i representanthuset väljs i valkretsar som indelas efter befolkningsstorleken.

I det hårda politiska klimat som råder mellan de bägge partierna har kompromisser blivit allt sällsyntare. Och när presidenten tillhör ett parti och kongressen (i synnerhet senaten) det andra händer sällan något alls, utom i absolut nödvändiga frågor som att bevilja budgetmedel.

Allt otåligare presidenter tar då gärna till de möjligheter som står honom (ja, hittills honom) till buds. Det rör sig om åtgärder som går under rubriken ”executive actions” i författningens Kapitel II som handlar om presidentämbetet:

– executive orders – på svenska ibland presidentorder, ibland exekutiv order, egentligen en maning eller vägledning till federala myndigheter. Förses med nummer och publiceras i Federal Register.

– presidential memoranda – enligt en del tolkningar mindre formella exekutiva order, men skillnader föreligger.

Presidenter så långt tillbaka som den förste, George Washington, har utfärdat sådana order. Bland de mer kända återfinns Abraham Lincolns Emancipation Proclamation; Franklin D Roosevelts beslut om interneringsläger för japaner under andra världskriget; och Dwight D Eisenhowers order om att skicka federala trupper till skolor i Little Rock i Arkansas under medborgarrättsrörelsen.

Presidenter anklagas för att runda kongressen med hjälp av dessa instrument. På senare år gällde detta särskilt Barack Obama som tröttnade på att tampas med republikanerna i kongressen och tog till exekutiva order när han inte lyckats få igenom en lag – det gällde särskilt försöket att låta barn till föräldrar som tagit sig in illegalt att stanna i landet.

Standardverket som det ofta hänvisas till är Phillip C . Coopers bok By Order of the President: The Use and Abuse of Executive Direct Action.

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn