Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Kategori: Partival

Valet i grodperspektiv: Mycket att rösta på

Den demokratiske senatorskandidaten Evan Bayh attackeras i en valannons av vapenorganisationen NRA.

Den demokratiske senatorskandidaten Evan Bayh attackeras i en valannons av vapenorganisationen NRA.

Utanför USA är det av naturliga skäl presidentvalet som ådrar sig det största intresset, men när amerikanerna går till valurnorna på tisdag har de många val att göra.

I norra delen av Indianapolis i Indiana har vi t ex en tämligen diger valsedel framför oss där vi ska ta ställning till 19 federala, delstatliga och lokala ämbeten, ett tillägg till delstatskonstitutionen och tre lokala frågor. Det blir således ett ganska idogt kryssande med blyertspennan, och nyhetsmedia varnar redan nu för långa köer till vallokalerna.

Fortsätt läsa

Presidentval att minnas (2): 1828

 

Jackson, 2

Andrew Jackson. Segraren i valet 1828.

I  valet 1828 stod två mycket olika kandidater mot varandra. En väletablerad, sittande president från en framstående politisk familj vars far hade varit president utmanades och besegrades av en faderlös nykomling från fattiga förhållanden som arbetat sig upp och blivit en amerikansk krigshjälte. Valet präglades av flera viktiga förändringar som pekar framåt och dess utgång signalerade en ny fas av amerikansk historia.

Fortsätt läsa

Valen i västern

Under tisdagen röstade tre delstater i västra USA— Arizona, Idaho och Utah. Resultaten visar att de två ledande kandidaterna Hillary Clinton och Donald Trump befäster sina ledningar i jakten på delegater genom segrar i det viktiga valet i Arizona, samtidigt som deras utmanare Bernie Sanders och Ted Cruz visade fortsatt styrka genom att vinna i Utah och Idaho.

Fortsätt läsa

Primärval – en speciell amerikansk företeelse

På det politiska området är USA speciellt på många sätt. Ett av särdragen är tillämpningen av primärval för att utse partiernas kandidater i valen. Denna ordning introducerades kring förra sekelskiftet och var ett uttryck för en folklig reaktion mot det toppstyre och den korruption som florerat i det politiska livet. Metoden användes först ifråga om lokala och delstatliga val, men snart kom även nationella val att omfattas.

Vid valet av president tillämpades primärval första gången 1912. Men det var bara i en del stater som det skedde. Flertalet ledamöter vid partikonventen, där presidentkandidaten utses, valdes länge i en intern process där partieliten kunde fälla utslaget. Så var förhållandet fram till 1960-talet.

Fortsätt läsa

It’s the delegates, stupid!

När valrörelsen började för ett år sedan var det inte många som trodde att segrarna i primärvalen i New Hampshire skulle heta Bernie Sanders och Donald Trump. Även om deras budskap skiljer sig radikalt från varandra var det två outsiders som utmanar de etablerade politikerna och sanningarna i sina partier som vann.
Bland demokraterna är New Hampshire inte en delstat där radikala utmanare brukar göra väl ifrån sig. År 2008 kom favoriten Hillary Clinton tillbaka efter en tredjeplats i Iowa och besegrade uppstickaren Barack Obama, vilket gav ny näring åt hennes kampanj. Och 1992 lyckades den centristiske kandidaten Bill Clinton med sin andraplats etablera sig som en stark kandidat för de kommande valen.

I tisdagens val bröts detta mönster. Bernie Sanders framgångsvåg från Iowa fortsatte och han tog övertygande hem valet i New Hampshire med 60 % av rösterna, trots att Clinton som fick 38 %  under de sista kampanjdagarna fick ett massivt stöd från flera mycket etablerade demokratiska (och kvinnliga)  politiker. Utgången av valet bekräftar den starka vilja till förändring som finns bland de demokratiska väljarna i år, framför allt bland de yngre åldersgrupperna, och hur framgångsrik Sanders har varit att mobilisera dem.

På den republikanska sidan har Trump visat sin styrka med en övertygande seger i New Hampshire med 35 % av rösterna. New Hampshires väljarkår står inte lika långt till höger som i Iowa, vilket bl a förklarar guvernör John Kasichs framgångar med 16  %. Kampen om tredjeplatsen var hård mellan Ted Cruz, Jeb  Bush och Marco Rubio, som alla fick mellan 10 och 12 %. Även  bland republikanerna gick det bra för outsider- och uppstickarkandidaterna. Sammantaget fick Trump, Cruz, Carly Fiorina och Ben Carson en majoritet av de republikanska rösterna (53 %), vilket visar på det problem som partietablissemanget fortfarande har.

Även om valresultatets procentsiffror ofta drar till sig störst uppmärksamhet är det viktigt att komma ihåg att parti- och primärvalen gäller att utse delegater till partikonventen i sommar där presidentkandidaterna väljs. Det avgörande är alltså att vinna en majoritet av delegaterna—2 382 för demokraterna och 1 237 för republikanerna. Delegaterna utses på ett komplicerat sätt. Det finns två huvudgrupper, dels de som väljs på basis av valresultaten i de olika delstaterna (pledged delegates), dels de s k superdelegaterna som bestäms direkt av partierna och själva väljer vilken kandidat de vill stödja.

delegates

Två delegater vid demokraternas konvent i Charlotte, N.C. 2012

Väljarna i New Hampshire fördelade 24 delegater för demokraterna och 23 för republikanerna baserat på valresultatet—15 till Bernie Sanders och 9 till Hillary Clinton, och 10 till Trump, 4 till Kasich, och 3 var till Cruz, Bush och Rubio. Men om man på den demokratiska sidan  räknar med de superdelegater som redan har fördelats är, kanske något förvånande, ställningen när det gäller det totala antalet delegater efter de två första valen följande:

Hillary Clinton       394

Bernie Sanders        44

Clintons stora övertag just nu beror på att en hel del av superdelegaterna redan har tagit ställning för henne. Hon uppfattas ju också som partietablissemangets kandidat. Deras stöd kan dock vara bräckligt eftersom de kan ändra sig, något som Hillary Clinton väl kommer ihåg från valrörelsen 2008 då många superdelegater övergav henne till förmån för en allt starkare Obama.

Den stora majoriteten av delegaterna (av bägge sorter) återstår fortfarande att fördela— 4 325 för demokraterna och 2 420 för republikanerna. Dessa siffror visar att vi bara står i början av valkampanjen, men påminner oss också om att när resultaten från de många återstående valen kommer in är det hur många delegater som de olika kandidaterna får som är avgörande. Detta är värt att hålla ögonen på.

Dag Blanck

 

Iowa – inte så överraskande trots allt

karta IowaJag ser och hör journalister upprepa mantrat att ”alla” hade fel om Iowa och att  Sanders, Cruz och Rubio var ”stora överraskningar” som ”ingen förutsett” och jag blir lite beklämd över den svenska journalistikens kollektiva drev i denna fråga (med några få undantag). Visst fanns det ett tydligt uttryckt favoritskap riktat mot Trump och Clinton men det saknades inte experter som under veckan innan Iowa också förutsåg att just Cruz, Rubio och Sanders kunde gå starkt (ex varnade 40 procent av Politicos exertpanel för Cruz).

Ted Cruz kampanjarbete i Iowa var nämligen systematiskt och han lade ner mycket stora resurser där sista veckorna, något som också noterades av diverse bedömare, liksom att Trumps avhopp från den sista debatten lämnade en del frågetecken. Dessutom är den republikanska väljarkåren i Iowa i stor utsträckning kristet konservativ vilket talade till Cruz fördel. Sammantaget var det därför inte någon ”sensation” att Cruz vann.  Jag har också svårt att uppfatta Donald Trumps andra plats som något större slag mot hans kampanj, vilket man lätt får intrycket av i svensk media. Om man lyfter blicken något ovanför opinionsmätningarna (som alltid är oberäkneliga), var det snarare en seger att han, många olika saker till trots, lyckas placera sig så högt i en delstat som Iowa. Det var absolut en nedtonad och stukad Trump som framträdde i sitt tal på valkvällen och han hade säkert själv väntat sig en seger, men den förväntade vinsten i New Hampshire nästa vecka kommer boosta såväl hans ego som hans kampanj på nytt. En vinst i Iowa är för republikanernas del dessutom inte nödvändigtvis (t.o.m. sällan) något som krävs för en nominering. Jag tror fortfarande inte att Trump kommer att vinna partiets nominering, men att låta Iowa definiera analysen av hans kampanj är helt enkelt inte rätt. En eventuell förlust i NH kommer däremot förändra situationen.

RubioInte heller Marco Rubios framgångar kom från ingenstans. Vi har sett under den senaste tiden att Rubio gått sakta men säkert uppåt i opinionen och i bristen på en kandidat i det absoluta toppskiktet som partiet anser sig kunna leva med  (och väljare som anser att Trump/Cruz är halvgalna), så är det bara Rubio som har framstått som ”valbar”. Han har övertygat i de olika debatterna och successivt byggt upp en effektiv kampanj med ett tydligt budskap om ”a New American Century”. Rubio är dessutom ett politisk fullblod som genuint vill bli president och som har jobbat för just detta målet i många många år. Ända sedan jag såg Rubio första gången, har jag sagt att han en dag kommer att bli det republikanska partiets kandidat, Jag trodde däremot, när han aviserade sin kandidatur i somras, att det var ett val för tidigt denna gång eftersom han är något för ung och oerfaren (jmf Obama och kritiken mot honom). Men som valprocessen har kommit att utkristallisera sig under hösten så har dörren nu lämnats vidöppen för Rubio som kan glänsa med sin saklighet och skärpa. Trots att han är starkt konservativ och från början tepartyrörelsens guldgosse så framstår han numer dessutom som en av de mest ”moderata” kandidaterna. Han representerar också ett nytt framtida republikansk parti med sin bakgrund (kubanska föräldrar) och där hans ”unga” ålder (44 år) i sammanhanget blir en tillgång. Jag tror (och sa det i TV4 redan innan valresultaten började strömma in) att Rubio på allvar kommer att utmana de nuvarande toppkandidaterna. Nu håller jag det inte för osannolikt att han faktiskt också kommer att vinna. Om så blir fallet blir det ett hårt slag för Hillary Clinton som kommer få svårt att slå honom i det allmänna valet.

sanders clintonBernie Sanders jämna lopp mot Hillary Clinton är inte heller det någon total överraskning. Det har stått tydligt sedan en tid tillbaka att Sanders har fått liv och energi i en gräsrotsrörelse som vill se USA utvecklas i en helt ny riktningen och att även Iowa ”rörde på sig”. Mycket pekade mot att han skulle kunna ge Clinton en match. Jag har hört från många aktiva ”på marken” att hans kampanj seglade i medvind.  Att han på det hela taget har lyckats med bedriften att få sådan kraft i sin kampanj som uttalad demokratisk socialist (socialdemokrat) är däremot en makalös bedrift som ingen kunde ana för bara några månader sedan. För bara ett år sedan hade en sådan tanke varit direkt otänkbar. Socialism är ett skällsord i USA som visserligen haft stöd i mindre intellektuella grupper från tid till annan. Men som politisk kraft har socialism varit i det närmaste obefintlig. Även om Sanders inte tar hem demokraternas nominering (vilket jag fortfarande håller för osannolikt) så har han startat en politisk rörelse som kommer att få återverkningar för lång tid framåt och det kommer troligen förändra det politiska landskapet på sikt. Nu kan, en inte längre obetydlig grupp, tänka sig ett samhälle som inte bara handlar om det individuella ansvaret att klara sin egen försörjning och välstånd (the self-made-man) utan faktiskt att trygghet och samhällsutveckling kan handla om att hjälpas åt via ett mer utvecklat välfärdssystem. Det är en mycket intressant förändring. Och det kommer omgående tvinga ut Clinton ännu mer till vänster under den kommande våren.

Så Iowa överraskar inte mig så mycket mer än att Rubio fick ett högre procentuellt stöd än jag trodde.  Nu kommer pengar strömma in till hans kampanj och partiet och etablissemanget får en kandidat som de troligen känner sig mindre ängsliga över. De konservativa vindarna är emellertid väldigt starka och det sammantagna stödet för ”extremhögern” är anmärkningsvärt högt. Kandidaterna med mer moderat mittenhållning blev i princip lottlösa och Bushs haveri gör att vi nu kan säga med säkerhet att han är chanslös.

Men nu väntar New Hampshire som är en annorlunda delstat vilket gör det väldigt intressant att få ett resultat där att kunna jämföra med Iowa. Det är nog bara en sak vi vet säkert. Våren kommer att bli lång.

Frida

Efter Iowa: Fördel Clinton och Cruz

Valet i Iowa bekräftar en gammal sanning om amerikanska parti- och primärval, nämligen att kandidater med god organisation och energiskt kampanjarbete vanligen klarar sig bra. Republikanen Ted Cruz och demokraten Hillary Clinton har satsat hårt på att bygga upp sina basorganisationer, vilket förklarar att båda gjorde bra ifrån sig och med viss tillförsikt kan se fram emot det kommande primärvalet i New Hampshire.

Ett annat facit av valet är att utmanarna i bägge partierna vann stora framgångar och att de kandidater som brukar ses som etablissemangets företrädare hade det kämpigt. Om man räknar ihop resultatet för Cruz, Donald Trump och Ben Carson fick de tillsammans över 60 procent av de republikanska väljarnas röster. Jeb Bush, John Kasich och Chris Christie fick sammantaget bara ihop omkring sju procent. Det är ett katastrofalt resultat särskilt för Bush, som startade kampanjen som favorit och med överväldigande stöd från inflytelserika kolleger och finansiärer. Inte ens om man adderar förre Hewlett-Packard-VD:n Carly Fiorina kommer etablissemangskandidaterna upp till ett tvåsiffrigt tal. Det säger åtskilligt om stämningarna inom dagens republikanska parti.

En bragd av Sanders

Att detta är utmanarnas år visar sig också i Bernie Sanders bedrift att göra ett jämnt val mot Hillary Clinton. Sanders framgång är remarkabel om man betänker hur okänd och marginaliserad han var i början av kampanjen och vilket radikalt program han framlagt för väljarna. Samtidigt är den inte helt förvånande med tanke på att demokratiska partiet har gått klart till vänster under senare år, något som bland annat visade sig i en opinionsmätning nyligen där 43 procent av demokraterna i Iowa sade sig vara ”socialister”. Även om Clinton till slut segrar har Sanders budskap om behovet av ökad jämlikhet och minskade välståndsklyftor vunnit stark anklang i väljarkåren och för första gången på länge placerat fördelningsfrågorna på agendan.

Men man ska ha klart för sig att Iowa och New Hampshire är särskilt fördelaktiga delstater för Sanders på grund av deras befolkningssammansättning (båda är i stort sett helvita) och att det kommer att bli avsevärt svårare för honom när primärvalen nu fortsätter i södern och i väster. Många av de delstaterna har stora minoritetsbefolkningar bland vilka Hillary Clinton har ett starkt stöd. 2008 kom Clinton först trea i Iowa efter  Barack Obama och John Edwards. Denna gång har hon bara en stark utmanare och denne har inte tillnärmelsevis det stöd bland minoriteterna som Obama hade.

Bland republikanerna är frågan om Donald Trump kan komma över sitt nederlag mot Ted Cruz och om Marco Rubio, som gjorde ett överraskande bra val, på  allvar kan konkurrera om nomineringen. Trump har under hela valrörelsen skrutit om sina goda opinionssiffror och talat om sina konkurrenter som beklagansvärda ”förlorare” (losers). Nu står han själv där som en loser, och frågan som många nu ställer sig är om han förmår ändra strategi, tona ner den värsta retoriken och börja prata om sakfrågorna. Jag tvivlar på att han har den förmågan; förlusten i Iowa kan göra att luften går ur hans kampanj och att han kommer att få svårt att hävda sig mot en alltmer självsäker Cruz och en uppåtgående Rubio.

Delegater viktigare än procentsiffror

Viktigare än procentsiffror är emellertid antalet vunna konventdelegater, och här är ställningen mellan de ledande kandidaterna betydligt jämnare. Preliminära siffror ger trion Cruz-Trump-Rubio ungefär lika många delegater, och nästan lika jämnt verkar det bli mellan Clinton och Sanders. Den främsta anledningen till det är att båda partierna använder sig av en proportionell valmetod som ger även förlorarna god utdelning. Allt tyder med andra ord på att kampen om nomineringarna kommer att bli stenhård och inte avgöras förrän någon gång under våren.

Erik Åsard

Vad händer i Iowa idag?

Idag  äger de rum, partivalen i Iowa, då Iowaborna bestämmer vilka som de vill ska bli presidentkandidater för de två partierna. I Iowa gör man det alltså genom partival (caucuses), medan de flesta andra delstaterna har primärval (primaries). Som namnet antyder arrangeras partivalen av partierna  själva, medan primärvalen ordnas av de olika  delstaterna. Erik Åsard skriver här på bloggen om de speciella reglerna för partivalen i Iowa. Vår gästbloggare Steven Schier,  själv född och uppväxt i Iowa, skrev sin första bok om partivalen i Iowa och rekommenderar denna webbplats för den som vill lära sig mer om det komplicerade regelverket.

Det finns även flera skäl att förhålla sig lite skeptisk till olika opinionsmätningar för Iowa. Snarare finns det flera saker som gör väljarstödet där lite oberäkneligt. I en artikel i dagens Politico ”Six problems with the Iowa Polls” ges några förklaringar till varför vi ska vara försiktiga när vi förutsäger valutslaget i Iowa.

Dag Blanck och Frida Stranne