Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Kategori: Kandidaterna (sida 1 av 2)

Ett konvent olikt alla andra

Donald Trump accepterar nomineringen som republikanernas presidentkandidat.

Donald Trump accepterar nomineringen som republikanernas presidentkandidat.

Hur ska man summera det republikanska partikonventet i Cleveland? Kanske genom att beskriva det som en tillställning vars like vi inte sett maken till i modern tid. Man kan också försöka begripliggöra det genom att överföra veckans händelser till vad som väntar i Philadelphia kommande vecka. Föreställ er att följande skulle inträffa på demokraternas partikonvent:

Fortsätt läsa

Cruz gör en Reagan

Ted Cruz presenterar Carly Fiorina som sin vicepresidentkandidat.

Ted Cruz presenterar Carly Fiorina som sin vicepresidentkandidat.

Amerikanska presidentval innehåller mängder av återkommande ritualer, från kandidaternas annonseringstal till de sedvanliga utspelen och trätorna, tv-debatterna, reklamsnuttarna och partikonventen fram till de obligatoriska seger- och förlusttalen timmarna efter valet. Men ibland händer något oväntat, något som avviker från det invanda manuskriptet som nu senast när Ted Cruz meddelade att han hade valt Carly Fiorina som sin vicepresidentkandidat. Och detta långt innan nomineringsstriden är avgjord och en enda delegat röstat på republikanernas partikonvent. Något liknande har inte hänt sedan 1976, då Ronald Reagan utmanade president Gerald Ford om den republikanska nomineringen.

Fortsätt läsa

Favoriternas återkomst

ROCK ISLAND, ILLINOIS.  Det blev som opinionsundersökningarna visat—tisdagens primärval i New York vanns övertygande av de båda ledande kandidaterna i de två partierna, Hillary Clinton och Donald Trump. Det var välbehövliga segrar för bägge kandidater. Clinton har förlorat de senaste sju primärvalen till sin utmanare Bernie Sanders, medan Trump har fått se sig besegrad av Ted Cruz i de tre senaste republikanska valen. Nu ökar både Clinton och Trump avståndet i antalet delegater till sina utmanare och står starkare inför nästa veckas fem primärval i Connecticut, Delaware, Maryland, Pennsylvania, och Rhode Island.

Fortsätt läsa

Washington DC i spänd förundran II

WASHINGTON. Philip Giraldi har bett mig komma till restaurang Fiola Mare nere vid Waterfront Georgetown Park, nära den svenska ambassaden här i Washington DC. Restaurangen har blivit utsedd till No 1 i Washington och jag får omedelbart veta att president Obama ofta kommer hit. Jag har träffat Philip Giraldi tidigare ett par gånger och han har alltid haft vänligheten att sitta ner och prata några timmar med mig om sina erfarenheter av och syn på amerikansk utrikespolitik, liksom vi haft emailkontakt sedan jag flyttade från DC sommaren 2014. Giraldi har jobbat arton år inom CIA som ”counter-terrorist specialist and military intelligence officer” men har på senare år varit en frispråkig kritiker av hur USA:s utrikespolitik utvecklats. Redan när vi talats vid inför min DC resa utlovade han att han skulle ta med en vän till vår lunch, Scott McConnell, som känner det republikanska partiet väl. McConnell är  journalist och grundade tidskriften The New Conservative 2002. Även han har blivit känd som en av partiets mest högljudda kritiker mot ”den amerikanska internventionismen” i allmänhet och Irakinvasionen 2003 i synnerhet. Två sofistikerade herrar, lågmälda, trevliga och pålästa – som båda, lär jag mig snart, överväger att rösta för Donald Trump i höstens val (om han blir nominerad).

Fortsätt läsa

Medierna och Trump

Det finns vissa drag av sado-masochism i förhållandet mellan Donald Trump och amerikanska medier. En relation där den ena hånar och slår och den andre aldrig säger nej. Det började med misstro. När den yvige fastighetsmiljardären från New York lanserade sin presidentvalskampanj möttes nyheten med skepsis. Inte kunde väl Donald Trump mena allvar med sin kandidatur? Etablerade medier hånade hans framträdanden, kritiserade hans brist på sakpolitiska förslag och konstaterade att Trump inte kunde tas på politiskt allvar.

Huffington Post meddelade symptomatiskt i juli 2015 att man bestämt sig för att sluta bevaka Donald Trump som politiker. All rapportering om Trump skulle hädanefter publiceras på nöjessidorna, som en markering av hur oseriös hans kampanj var. ”Trumps kampanj är en sidoföreställning”, konstaterade Huffington Posts redaktionsledning. Sen vet vi vad som hände. Donald Trump drog storpublik på sina valmöten och steg som en raket i opinionsmätningarna.

Huffington PostI december 2015, efter att Trump föreslagit att USA skulle hindra alla muslimer från att resa in i landet, ändrade Huffington Post sin publiceringspolicy. Trump flyttades från nöjes- till politiksidorna, med motiveringen ”nu är det inte roligt längre”.

Fortsätt läsa

Gud – ingen huvudsak i valet

Donald Trump fick kritik av påven för okristliga ställningstaganden. Han ses som den klart minst religiöse av årets presidentkandidater. Men sannolikheten att republikanerna (numera det parti som har starkast stöd av aktivt kristna väljare) väljer honom som sin kandidat blir bara större och större.

kö till kyrkanReligion verkar inte riktigt spela den avgörande roll i amerikansk politik som man lätt kan få intryck av. Visserligen kan en stor majoritet amerikaner fortfarande inte tänka sig en uttalad ateist som president. Amerikaner tror fortfarande på Gud i en omfattning som skiljer sig klart från européer. Och i kongress- och delstatsval har kandidater med stark kristen profil, åt höger, länge varit framgångsrika.

(Observera att inlägget är författat av Anders Mellbourn)

Fortsätt läsa

Den demografiska revolutionen i USA (2)

Det talas mycket om latinogruppens betydelse i det amerikanska valet. Dagen efter partivalen i Iowa i början av februari där ju Ted Cruz vann bland Republikanerna hade tidningen La Opinión i Kalifornien rubriken: ”Ted Cruz, primer latino en ganar en Iowa ¿Por qué no estamos celebrando?” (Ted Cruz, den första latinokandidaten att vinna i Iowa. Varför firar vi inte?)

La Opinión är den största spanskspråkiga tidningen i USA och en viktig röst för latinogruppen. Det intressanta svaret på frågan om varför man inte firade den första latinovinsten i Iowa var att La Opinión inte ansåg att Cruz var en riktig latino.

Fortsätt läsa

Hillary Clintons politiska utveckling (1)

Hösten 1968 stod Hillary Rodham inför ett viktigt vägval. Hon hade just fyllt 21 år och var i full färd med att skriva sin kandidatuppsats vid Wellesley College, ett av USA:s få kvinnouniversitet. Uppsatsen handlade om Saul D. Alinsky, en radikal aktivist och gräsrotsorganisatör i Chicago som Hillary hade intervjuat och vars idéer hon tydligt fascinerades av. Uppsatsen ventilerades i maj 1969 och fick högsta betyg.
Fortsätt läsa

2016: The Year of the Grouch?

It’s a common question on many exit polls: “Which was more important in your vote today: your candidate’s position on the issues, or your candidate’s leadership or personal qualities?” (Here’s the New York Times’s version, after the New Hampshire primaries).

“Personal qualities” here can mean a number of things. On the one hand, it is a code-word for personal attributes such as gender, race, or age. It can also be a euphemism for how convincingly candidates show the right kind of religious devotion, or how well candidates have distanced themselves from scandal. But the question also speaks to seemingly superficial questions of “likeability,” charisma and charm—all of which can make a presidential election sometimes seem a bit more like a beauty pageant or a reality TV show than a serious exercise of democracy.

Yet “personal qualities” in all these senses do matter, and have always mattered in presidential politics, in part because the president, as head of state, symbolically represents the US as a whole.
Fortsätt läsa

It’s the delegates, stupid!

När valrörelsen började för ett år sedan var det inte många som trodde att segrarna i primärvalen i New Hampshire skulle heta Bernie Sanders och Donald Trump. Även om deras budskap skiljer sig radikalt från varandra var det två outsiders som utmanar de etablerade politikerna och sanningarna i sina partier som vann.
Bland demokraterna är New Hampshire inte en delstat där radikala utmanare brukar göra väl ifrån sig. År 2008 kom favoriten Hillary Clinton tillbaka efter en tredjeplats i Iowa och besegrade uppstickaren Barack Obama, vilket gav ny näring åt hennes kampanj. Och 1992 lyckades den centristiske kandidaten Bill Clinton med sin andraplats etablera sig som en stark kandidat för de kommande valen.

I tisdagens val bröts detta mönster. Bernie Sanders framgångsvåg från Iowa fortsatte och han tog övertygande hem valet i New Hampshire med 60 % av rösterna, trots att Clinton som fick 38 %  under de sista kampanjdagarna fick ett massivt stöd från flera mycket etablerade demokratiska (och kvinnliga)  politiker. Utgången av valet bekräftar den starka vilja till förändring som finns bland de demokratiska väljarna i år, framför allt bland de yngre åldersgrupperna, och hur framgångsrik Sanders har varit att mobilisera dem.

På den republikanska sidan har Trump visat sin styrka med en övertygande seger i New Hampshire med 35 % av rösterna. New Hampshires väljarkår står inte lika långt till höger som i Iowa, vilket bl a förklarar guvernör John Kasichs framgångar med 16  %. Kampen om tredjeplatsen var hård mellan Ted Cruz, Jeb  Bush och Marco Rubio, som alla fick mellan 10 och 12 %. Även  bland republikanerna gick det bra för outsider- och uppstickarkandidaterna. Sammantaget fick Trump, Cruz, Carly Fiorina och Ben Carson en majoritet av de republikanska rösterna (53 %), vilket visar på det problem som partietablissemanget fortfarande har.

Även om valresultatets procentsiffror ofta drar till sig störst uppmärksamhet är det viktigt att komma ihåg att parti- och primärvalen gäller att utse delegater till partikonventen i sommar där presidentkandidaterna väljs. Det avgörande är alltså att vinna en majoritet av delegaterna—2 382 för demokraterna och 1 237 för republikanerna. Delegaterna utses på ett komplicerat sätt. Det finns två huvudgrupper, dels de som väljs på basis av valresultaten i de olika delstaterna (pledged delegates), dels de s k superdelegaterna som bestäms direkt av partierna och själva väljer vilken kandidat de vill stödja.

delegates

Två delegater vid demokraternas konvent i Charlotte, N.C. 2012

Väljarna i New Hampshire fördelade 24 delegater för demokraterna och 23 för republikanerna baserat på valresultatet—15 till Bernie Sanders och 9 till Hillary Clinton, och 10 till Trump, 4 till Kasich, och 3 var till Cruz, Bush och Rubio. Men om man på den demokratiska sidan  räknar med de superdelegater som redan har fördelats är, kanske något förvånande, ställningen när det gäller det totala antalet delegater efter de två första valen följande:

Hillary Clinton       394

Bernie Sanders        44

Clintons stora övertag just nu beror på att en hel del av superdelegaterna redan har tagit ställning för henne. Hon uppfattas ju också som partietablissemangets kandidat. Deras stöd kan dock vara bräckligt eftersom de kan ändra sig, något som Hillary Clinton väl kommer ihåg från valrörelsen 2008 då många superdelegater övergav henne till förmån för en allt starkare Obama.

Den stora majoriteten av delegaterna (av bägge sorter) återstår fortfarande att fördela— 4 325 för demokraterna och 2 420 för republikanerna. Dessa siffror visar att vi bara står i början av valkampanjen, men påminner oss också om att när resultaten från de många återstående valen kommer in är det hur många delegater som de olika kandidaterna får som är avgörande. Detta är värt att hålla ögonen på.

Dag Blanck

 

Äldre inlägg