Äntligen satt specialåklagaren i förhörsstolen. Det var den 24 juli 2019 och Robert Mueller, den 74-årige före detta FBI-chefen, avgav sitt länge efterlängtade vittnesmål inför kongressen om den ryska inblandningen i valet 2016. Han såg loj och disträ ut, svarade kort och ibland ohörbart på frågorna och gav intryck av att helst vilja avsluta det hela så fort som möjligt. Inget nytt framkom under förhöret, utöver vad som redan hade presenterats i den digra Muellerrapporten.

Dagen efter, den 25 juli, ringde en uppspelt Donald Trump upp Ukrainas nyvalde president Volodymyr Zelenskyj, en man med erfarenhet från den lätta tv-branschen precis som Trump själv. En bit in i samtalet noterade Trump nöjt att allt ”nonsens” nu var till ända efter ”a very poor performance by a man named Robert Mueller”. Faran över, alltså.

Trump kände sig nu oförhindrad att be presidenten om en tjänst (”I would like you to do us a favor though”), omedelbart efter att Zelenskyj hade påpekat att de behövde köpa nya pansarvärnsrobotar för att försvara sig mot Ryssland. ”Tjänsten” visade sig handla om två saker: dels att undersöka Ukrainas (och alltså inte Rysslands) inblandning i valet, dels att offentliggöra en utredning av Joe Biden och sonen Hunter, vad de hade gjort i Ukraina ”sounds horrible to me”, tillade Trump.

Men faran var inte över för Trump. När samtalet avslöjades av en visselblåsare i sepember tvingades Vita huset publicera ett utdrag ur samtalet som ledde till att demokraterna i representanthuset startade en riksrättsutredning. I onsdags frikände senaten som väntat Trump från de båda anklagelsepunkterna om maktmissbruk (med siffrorna 48-52) och hindrande av kongressens arbete (47-53), med andra ord långt ifrån den behövliga tvåtredjedelsmajoriteten. För tredje gången i USA:s historia klarade sig en president helskinnad igenom en riksrätt, och frågan är nu vilka konsekvenser som processen kommer att få. Nedan några iakttagelser, varav en del med nödvändighet är spekulativa.

• Utgången var given från början eftersom Trump har ett massivt stöd bland anhängarna och kongressens republikaner inte ville eller vågade gå emot honom, eller ens framföra mild kritik mot hans agerande (med några enstaka undantag). Fronten sviktade inte ens när senaten röstade om nya vittnen skulle tillåtas, som förre säkerhetsrådgivaren John Bolton. Nej tack, sade senatens republikaner som inte heller ville/vågade tvinga Vita huset att lämna över några dokument. Att Bolton själv erbjöd sig vittna gjorde inget intryck på en partigrupp som hade hört nog och inte ville förlänga plågan.

• Mitt Romney, senatorn från mormonstaten Utah, var den ende republikanen som röstade emot Trump (i fråga om punkten maktmissbruk). Det var inte förvånande med tanke på att de båda varit i luven på varandra länge. Men det var ändå anmärkningsvärt – det har aldrig hänt tidigare att en senator röstat för att avsätta en president från det egna partiet – om vi erinrar oss att Romney var republikanernas presidentkandidat så sent som 2012. Själv blev jag mer förvånad över att några demokrater från ”röda” (republikanska) delstater som Alabama (Doug Jones) och West Virginia (Joe Manchin) röstade för båda anklagelsepunkterna. Därmed fick Trump inte stöd av någon enda demokrat medan Romney bröt partilinjen och sålunda gjorde omröstningen bipartisan. Smolk i glädjebägaren för en president som hade hoppats på ett totalt frikännande.

• Trump och republikanerna lyckades med sin strategi att så mycket möjligt undvika att tala om huvudfrågan, presidentens och medarbetarnas agerande i Ukrainaskandalen, och i stället flytta fokus på Joe och Hunter Biden. Facts be damned, låt oss tala om våra egna alternativa fakta! De hade också framgång med att älta den bisarra konspirationsteorin om att det var Ukraina som hade försökt påverka valet 2016, inte Ryssland. I konservativa medier har de senare frågorna beretts stort utrymme – i Fox News framstod det som att Joe Biden stod inför skranket, inte Trump. Det är rimligt att anta att detta har skadat Biden i den pågående valkampanjen, eller att det i alla fall inte varit något plus för honom.

• Senatens majoritetsledare Mitch McConnell har visat sig vara en idealisk pitbull för Trump. Inte nog med att han fått igenom ett rekordstort antal nya federala domare under de första tre åren, varav många som är relativt unga och som i decennier kommer att öva inflytande över rättsutvecklingen. 2012 lyckades han också blockera president Obamas nominering av en ny domare till Högsta domstolen och se till att det i stället blev Trump som fick tillsätta denne (Neil Gorsuch). Nu lade McConnell på egen hand upp riksrätten i senaten på ett sätt som var maximalt fördelaktigt för Trump.

Mitch McConnell, senatens majoritetsledare.

• Den senaste veckan har utpekats som den bästa för Trump sedan tillträdet. Förutom frikännandet noterade han sin högsta siffra hittills i en Gallupmätning (49 procent), höll ett uppmärksammat tal till nationen och hade glädjen att se motståndarna klanta till det big time vid rösträkningen efter partimötet i Iowa. Den stora frågan är vad riksrätten kommer att betyda på sikt, vilken inverkan (om någon) den kommer att ha på valet i november. Jag skulle tro att den vid det laget kommer att vara om inte glömd så överskuggad av helt andra och mer aktuella frågor. Men statsvetaren Allan Lichtman, som förutsåg både Trumps valseger och riksrätten, har påpekat att det maktägande partiet förlorade presidentvalen efter de två föregående riksrätterna (mot Clinton respektive Nixon), vilket skulle tala för att en president som anklagas för allvarliga förseelser i alla fall inte har någon fördel av det.

En av de mer moderata republikanerna som länge uttalade sig svävande om anklagelserna mot Trump var Susan Collins, senatorn från Maine. Hon röstade till sist för frikännande bland annat med argumentet att hon tror Trump nu har lärt sig läxan och inte kommer att göra något liknande igen. Den argumentationen tillhör det mest naiva som sagts under riksrätten. Frågan är inte om Trump kommer att försöka bryta mot gängse normer och regler igen, utan när. Han klarade sig undan en fällande dom nu, men frikänns han också i det ultimata domslutet i november?

Erik Åsard

Dela denna bloggpost